Male med caps lock
A K Dolven gir monokromet fingeren – eller heller skuldra.
A K Dolven gir monokromet fingeren – eller heller skuldra.
Ingrid Halland, redaktør for det nye tidsskriftet Metode, ønsker tettere koblinger mellom teori, kunst og arkitektur.
Konstlivet rustar för kulturpolitiskt paradigmskifte, och åtta utställningar du inte får missa.
Jerntronen står ledig, knapt noen norske kunstnere har soloer på de store museene og alle tenker bærekraft.
På Hulias i Oslo slipper Ilavenil Vasuky Jayapalan løs sine indre aper.
Kroppene til Juan Andrés Milanés Benito lagrer voldelige erfaringer som rillene på en vinylplate.
Elin Odentia och Jerónimo Rüedis måleri handlar inte om teoretiska begrepp, utan om ljus, yta och linje.
– Det råder ingen tvekan om att hon målat vissa av de bilder som ingår i Tempelserien, säger Daniel Birnbaum, redaktör för ny bok om Anna Cassel.
– Det är ohållbart och oetiskt. Jenna Jauhiainen, talesperson för strejken, uttalar sig om det finska museets kopplingar till vapenaffärer med Israel.
Etter ni år som nomade har organisasjonen endelig fått permanent tilholdssted i Oslo sentrum.
Vilka artiklar var mest populära bland Kunstkritikks svenska läsare under 2022? Se listan här.
Kunstkritikks norske lesere følger Nasjonalmuseet med argusøyne. Se listen over de mest populære artiklene i 2022.
Årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiater fångar en tidsanda fylld av onda aningar.
På Kunsthall Oslo mister betrakteren fotfeste og trekkes med i en produksjon uten utside.
Den storstilede markering af 20-året for Michel Majerus’ alt for tidlige død giver anledning til at genoverveje 90ernes tabte optimisme og dystre begyndelser.
Museet uden mure i Roskilde viser charmerende videokunst på en tom natklub. Det er ligeså fotogent som det lyder, men måske mangler murene.
Fra årets overload av opplevelser trekker Kunstkritikks ansvarlige redaktør Mariann Enge frem tre utstillinger hun ikke kan glemme.
Kunsten i 2022 var bedst i mørke eller set gennem hullet i en doughnut, mener Kunstkritikks redaktør i Danmark.
Tre utställningar som gjorde starkt intryck på Kunstkritikks svenske redaktör under 2022.
Topp-tre-listen til Kunstkritikks norske redaktør, Stian Gabrielsen, avslører ham som irritabel estet.
Kunstneren John Skoog mindes disse ‘usynligheder’ fra kunståret 2022.
Curatorn Anders Kreuger listar årets mest minnesvärda utställningar i sin hemstad Helsingfors.
D Hardings pigmentbilder hvisker ordløst om personlige og transgenerasjonelle traumer – men også om håp og begjær.
– Man får inte bullra med sig själv för mycket, säger konstnären Staffan Nihlén. Denna intervju blev hans sista innan han gick bort i november.
Se Lars Korff Lofthus, Geir Haraldseth, Valerie Kyeyune Backström, Andreas Breivik og moderator Tuva Mossin i samtale.
Third Eye Butterfly är ett sinnesutvidgande möte mellan konst, poesi, erotik och teknologi.
Malmö konsthalls lokalpatriotiska hyllning till stadens konstscen saknar djup och skärpa.
Bak Skeivt kulturårs snakk om kjærlighet og identitet lurer en overvintret frykt for seksualitetens politiske uregjerlighet.
Moderna Museet har under ett år enbart visat lokalt producerad konst. Vad har de lärt sig?
Leder ved Vigelandmuseet, Jarle Strømodden, mener det er for tidlig å si om det er blitt permanente skader på skulpturene.
Der er duer og BZ’ere med elefanthuer i Jakob Koldings elegante genforhandling af pressefotografiets historier om magt og modmagt.
Kunsthall 3,14 griper etter tidsånden med en utstilling som bringer sammen systemkritiske russere, en nasjonalt reflekterende belaruser og en norsk kunstner som advarer mot fascismen.
Den ukrainskfødte kunstneren Lesia Vasylchenko om bildepolitikk, prediksjonsteknologi og begravelsen av fremtiden.
Atmosfæren og den kroppslige aktiveringen er det mest fremtredende i Tiril Hasselknippes utstilling på Nitja.
Etter årskonferansen Språk er makt å dømme, vil Kulturrådet gi rom for absolutt alle. Men med hvilke midler?
Läppar, läppar, åter läppar. Gina Beavers ger oss allt.
Seks dage før valget mødtes spændte politikere og garvede kunstfolk til veloplagt morgendebat på Charlottenborg.
Florencia Battiti, lederen av AICA Argentina, er med å arrangere årets AICA-kongress, som vil se nærmere på kunstkritikkens endrede vilkår i det tjueførste århundret.
Med etterfestens traumer i kroppen strener Marthe Ramm Fortun gjennom byen uten hensyn til normer eller egen sikkerhet.
Vissa av Mary Ellen Marks bilder är rätt problematiska.
Hendrik Folkerts, kurator ved Moderna Museet i Stockholm, har programmert et symposium om skeiv historieskriving på Astrup Fearnley Museet.
I den virtuella världen offras Hilma af Klint på de teknologiska utsvävningarnas altare.
Cao Feis udstilling på Charlottenborg er lidt for tung at være i, men trods alt et besøg værd.
Rachel Harrisons skulpturer er slaver av begjæret sitt. Som deg.
I Apichaya Wanthiangs solo på Munchmuseet ledsages intimiteten av en lengsel etter nærhet.
Maya Eizin Öijer och Andréhn-Schiptjenko firar trettio år tillsammans med en utställning om döden.
Fortab dig trygt i Leonora Carringtons drømmesyn. Arken passer på dig som et lille spættet vagtelæg i en varm, velsignende hånd.
Et udstillingsmaraton i en svømmehal ligner kuratorens våde drøm, men det er på bekostning af kunsten.
Hendrik Folkerts, kurator ved Moderna Museet i Stockholm, har programmert et symposium om skeiv historieskriving på Astrup Fearnley Museet.
Slik vil den befri hjernen vår fra teknologiselskapenes grep.
Benjamin Brattons bok om pandemien og klimakrisen er et viktig korrektiv til en utbredt statsfobi.
Lyonbiennalen är en välbekant mix av surrealism, välgjorda animationer och arkivfynd. Är en bekväm utsikt mot undergången allt konsten har att erbjuda?
Hennes nya bok ger en värdefull lektion i kärlekens betydelse för konstruktionen av rashierarkier.
I ett högborgerligt hem på Östermalm visas en utställning med enbart svarta kvinnliga och icke-binära konstnärer. Den både skaver och utmanar seendet.
Lunds konsthall vill ge den politiska konsten en ny udd men fastnar i uppblåsta formuleringar.
Lille retrospektiv med Zoe Dewitt i Paris kobler queerteori og okkultisme med overraskende voldsomhed.
Fra et skybrud af postmodernitet er kælderen hos Simian oversvømmet af Torben Ebbesens værker. Her skal man druknes lidt for at komme nogen vegne.
Sean Scully udstiller store ting på Thorvaldsens Museum, men arkitekturen og den faste samling er for længst en symbiose, og så er det svært at være gæst.
Bergen Assembly 2022 er adferdsterapi for en samtidskunst som trenger å senke skuldrene.
Årets utgave av Lofoten International Art Festival er et inspirerende møte mellom kunsten og et helt særegent sted.
Ina Bloms nya essäsamling är en uppmaning att inte bejaka det som får oss att känna oss mest hemma, utan snarare det som framkallar känslor av obehag.
Maria Meinilds The Chairs fremstår som noe så sært som å være genuint godt ment.
Det er lov å le i møte med den norske kunsthøsten. Men du skal samtidig være obs på fremtiden og hvordan ny teknologi påvirker deg.
Några ljusglimtar under den svenska konsthösten.
A K Dolven gir monokromet fingeren – eller heller skuldra.
En mikroudstilling med Kirsten Lockenwitz’ malerier er flygtig, delikat og indadvendt som en klar vinterdags skumring.
Maleriene til Luigi Zuccheri puster uanstrengt i sitt eget selskap.
Hvert eneste penselstrøk i maleriene til Solrunn Rones tar sikte på å komme seg videre og ut av gitte rammer.
Documenta kan ses som en skola för ett antifascistiskt liv. Men på vilka sätt kan en utställning vara en skola?
Er skandalen, der ruller henover Documenta 15, en tragedie for kunsten, kritikken eller den tyske debat om antisemitisme?
På Documenta 15 står nätverkandet i centrum.
Anonyme voldstrusler er den foreløbige kulmination på debatten om den palæstinenske kunstnergruppe The Question of Fundings deltagelse i Documenta 15.
Documenta har i en uttalelse avvist beskyldningene som falske, men setter lokk på diskusjonen og viser til en kommende panelsamtale.
CAMPs Frederikke Hansen er del af kuratorteamet bag næste Documenta, mens Trampolinhuset bliver såkaldt lumbung-partner.
Hovedutstillingen under årets Veneziabiennale er en effektiv og betimelig problematisering av hierarkiene i kunsten.
Uffe Isolottos morbide blockbuster av en utstilling i Den danske paviljongen handler først og fremst om en lengsel etter feedback.
Den 59. Venedigbiennale var ikke pavillonernes år – indtil Ukraine overtog showet.
Samiska Paviljongen är ett historiskt erkännande av urfolkets suveränitet, samtidigt som den har en förvånansvärt traditionell hållning till idén om en paviljong.
Arktiske landområder på auksjon og tusenvis av brev fra staten er noe av det som presenteres i The Sámi Pavillion i Venezia.
Samiske Britta Marakatt-Labbas tekstilkunst rommer betydningsfulle fortellinger. Nå deltar hun i hovedutstillingen under Veneziabiennalen.
Kunstkritikk modtager støtte af
