Aslan Goisum, Prism, Lunds konsthall
Eftersom Lunds konsthalls strama arkitektur kan kännas skarp och kontrollerande har jag ofta längtat efter något rörigt och fult som skulle kunna skaka om därinne. Istället hände motsatsen: en utställning som var vassare än arkitekturen. Den unge Tjetjenien-födde Aslan Goisums dekonstruerade stjärnor och kyrkogårdstaket talade till min förkärlek för konst där det bakom den minimalistiska ytan anas varm hud och liv. Detta blommade ut i den monumentala videoskulpturen Prism (2024) där en naken ung man för händerna över sin kropp. Det som stannat kvar hos mig är det bokstavligt vassa: skarpa uddar och tung metall, och hur visuella och fysiska varseblivningar lagras i kroppen.
Markus Öhrn & Azdora, Requiem för Eva-Britt, Bonniers konsthall, Stockholm
Marcus Öhrns arbete handlade om att engagera en grupp äldre italienska kvinnor (azdoror) för att leva ut hans bortgångna mormors önskan om att ha fått göra något destruktivt. Detta summerades väldigt kraftfullt i det inledande videoverket som skälvde genom hela utställningen. Kvinnorna har rest till mormoderns grav i Tornedalen. Det är en grå, småregnig dag. Kameran är placerad vid gravstenen. De går fram en och en, lägger en blomma och säger några ord. Ibland ett tack eller vila i frid, men de flesta talar utförligt om hur hon och hennes barnbarn har förändrat deras liv. Vem vet vad mormodern hade tyckt om det hela, men det är sällsynt med så konkreta vittnesmål om konstens verkningar.
Pär Darell, Anti, Malmö
Under Malmöreleasen av monografin över konstnären och poeten Pär Darell (1979–2011) (Hov: Press) visades bland annat hans film Jag intervjuar en kille som tränar på samma gym som jag (2010) som också finns transkriberad i boken. Där finns även intyg som delades ut till de främlingar Darell träffade på gatan och övertalade att medverka i performanceverk (som att gå och köpa en hamburgare) när han gick på Valand i Göteborg. Darells dikter stafettlästes av sex «ganska vanliga» killar, varav en var blodig efter att ha tappat ett vattenpass i huvudet. Han läste färdigt och promenerade sedan bort till akuten. Typiskt Malmö – och i Pär Darells anda, enligt de som kände honom.
Christine Antaya är konstkritiker och översättare. Hon medverkar regelbundet i Kunstkritikk, Sydsvenska Dagbladet och Svenska Dagbladet.
