I julkalendern berättar våra egna skribenter och inbjudna gäster om sina mest angelägna, värdefulla eller intressanta konstupplevelser under 2018. Idag: Helena Lund Ek som är konstnär. Under hösten hade hon en soloutställning på Tegel i Stockholm, och ställde ut på Chart Art Fair i Köpenhamn. Hon medverkar även i Modernautställningen 2018 på Moderna Museet i Stockholm.
*
I steget in i 2018 var jag (förutom bakfull) utan planer, ateljé eller brödjobb. Månadsvis kommer jag att gå igenom det jag sett och hört som varit betydelsefullt för mig och därmed mitt arbete.
Utställning
Februari. Jag åkte till Tel aviv där jag såg den bästa utställningen i år. Pamela Levy (1949–2004) var en amerikansk konstnär som vid 27 års ålder flyttade till Israel där hon stannade resten av sitt liv. Tel Aviv Museum of Art visade en retrospektiv med hennes produktion som främst består av större oljemålningar med feministisk och politisk tematik. Det är roligt att upptäcka nya konstnärskap, och trots att Levy verkade i en annan tid och på ena annan plats så arbetade hon tematisk, materiellt och konstnärligt med samma saker som jag. Det är både rörande, drabbande samtidigt som det finns ett stärkande syskonskap i det.
Händelse
Mars. Äntligen hade jag fixat en ny ateljé. En gammal butikslokal med stora fönster i Stureby i södra Stockholm. Precis vad jag ville ha: en tillgänglig plats för andra i behov av ett rum att komma till. Sen dess har bland annat författaren Tone Schunnesson varit en del av det rummet, och hennes text Vad är kärlek efter metoo? som sändes på radio har ekat i samtal med mina vänner. Från att prata om vad de där starka känslorna i de destruktiva relationerna egentligen handlar om, till varför vi (jag) försöker få till relationer med emotionellt otillgängliga män. En fin del av att måla porträtt är just de där långa samtalen som uppkommer där och då. Det påminner om en terapisession som går åt bägge hållen. Jag kommer ihåg samtalet vi hade när jag målade hennes porträtt och jag tänker på vad Tone formulerade så bra i sin essä senare under hösten.
Publikation
April. «Förlorat folk i droger och släkt i krig, förlora förtroende till politik / Förlorat tron till familjen, tack pappa / Jag och min wifey förlora ett barn / jag har för dåliga sperms kanske aldrig blir far». Ovan är ett stycke ur låten Torsken från albumet med samma namn som släpptes i april. Alla tider behöver en Jesusfigur att projicera sina rädslor och drömmar på. Någon som lever ut våra liv för att vi ska kunna betrakta det från våra trygga vrår. Rapparen Parham är en av Sveriges bästa på text, hans ärliga brutalitet och beats har stärkt mig och många andra under de senaste åren. Han pratar från var han står och platsen han kommer ifrån, det är ett poetiskt och politiskt material. Denna korsbärare skriver även vår tids finaste kärleksballader.
Händelse
Augusti. Så glad att jag blev medtagen till premiären av Mödrars manifest på Konsthall C i Stockholm. Mödrars manifest är ett internationellt samarbete mellan konstgruppen Ful (Sverige), Paulina Lasa (Mexico) och det feministiska transborder-bandet Quiquiriquí Coyotas (Mexico/USA). Det är ett gränsöverskridande projekt (musik/teater/konst) som handlar just om gränser. Projektet tar plats i ett stort tält där konstnärerna blandas med publiken. Som tur är visste jag inte i förväg att det var en interaktiv föreställning. Men deltagandet kändes inte alls krystat eller pinsamt, som det annars lätt gör. Tvärtom var det ett naturligt inslag i konst som är av, med och för människorna som den handlar om. Det mexikanska bandets sånger gick bortom språket de sjöngs på och tältet vibrerade av känslor.
Utställning
September. Blev arg när jag såg att Hilma af Klint Foundation tillsammans med CF Hill tagit fram mattor (!) baserade på Tempelserien, som visades i en utställning under hösten. Serien kom enligt Hilma till genom mästare från ett högre plan som styrde henne. Hon försökte själv under resten av sitt liv att tolka verken, någonting vi bör fortsätta med istället för att endast konsumera bilderna. Tror förvaltarna själva på Hilmas berättelse, eller ser de endast fina färger och former? Det måste vara det senare för att kunna berättiga Acne-samarbetet häromåret, och nu det här. För vilken konstsyn råder om man låter reproducera målningarna på det här sättet? Förutom att man har noll respekt för verken, så förtäljer det bland annat att man har en syn på konstnären som en designer – varumärke, produkt och försäljning är viktigast. «A piece like this lends a warm, spiritual mood to the entire room» skriver CF Hill. Lol.
Utställning & Publikation
Oktober. Det var en ovanlig svettig höstmånad med öppning av min soloutställning på Tegel, medverkan i Modernautställningen och ett besök i kära Oslo. Under mina år på Kunstakademiet där arbetade jag extra på Munchmuseet. Det var obegripligt hur folk betalade dyra pengar för att ta en selfie med Skriet, och hur köerna kunde ringla hundratals meter samtidigt som fina utställningar runtom i stan var obesökta. Jag åkte för att se mina favoritmålare Marlene Dumas och Edvard Munch i utställningen Måneuppgang. Efter en intensivt produktiv period gav det mig energi att se verken, även om irritationen över den löjliga flygplansäkerheten vid ingången till muset och de fula lokalerna hängde över. För att maxa känslan på tågresan läste jag Karl Ove Knausgård Så mycket längtan på så liten yta (Norstedts, 2018) om Edvard Munchs bilder, som kom ut på svenska i år. De två tillsammans är som att få massage medan jag dricker whiskey sour.
Publikation & Händelse
November. Maria Aljochina, medgrundare av Pussy Riot, samtalade om boken Riot Days: om Pussy Riot och tiden i fängelse (Teg Publishing, 2018) på Kulturhuset i Stockholm. Där fick hon frågan hur hon orkar fortsätta med sin aktivism och konst, och svarade «jag är tvungen att göra det jag gör därför att självcencur är värre än statscensur». Vem vågar leva med hot från högerextrema eller riskera en redan otrygg anställning med att påpeka felaktigheter hos de ansvariga? Vi är många som inte säger, gör, eller skriver det vi vill på grund av rädsla. På så sätt är medlemmarna i Pussy Riot våra främsta andliga ledare som kan ge oss modet att göra det vi måste göra. Årets performance var när Pussy Riot i somras sprang in i VM-finalen i Moskva med polisuniformer. Aldrig har konst, och speciellt en smal och svår genre som performance, haft en så enorm publik och genomslagskraft för sitt politiska budskap.
Læserindlæg