23 december Frans Josef Petersson

I dagens julkalender listar Kunstkritikk svenske redaktör årets mest träffande samtidsdiagnoser.

Lina Bjerneld, Forma luften, olja på duk, 2019. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Lina Bjerneld, D-d-d-Ding, Kungliga Akademien för de fria konsterna, Stockholm

Trots ett år av sociala restriktioner så har jag nog aldrig sett så många bra utställningar som under 2020. Bäst av alla var Lina Bjerneld. Hennes stumma kyrkklockor och ensamma figurer kändes både neurotiska och autistiska. Närmare bestämt så tror jag hon målade fram autismen, inte som en diagnos, utan som neuros. Vår tids neuros. Dessutom lyckades hon vända på det så att alienationen (som en marxist skulle säga) blev något att samlas kring. På små svartmålade bänkar kunde vi sitta framför hennes målningar och fundera på hur vi hamnade där. Hur blev karantänen nästa steg i Jeff Bezos-kapitalismens sociala atomiseringsprocess?

Jarl Ingvarsson, Fabricae, mixed media, 2020. Installationsvy från Galerie Forsblom, Stockholm.

Jarl Ingvarsson, Fabricae, Galerie Forsblom, Stockholm

«Han är helt galen!» utropade mitt sällskap på Jarl Ingvarssons vernissage i januari. Galen eller inte så har Ingvarsson alltid slagit mig som en konstnär som gör vad som faller honom in. Och varför skulle han inte det? På Galerie Forsblom visade han en svängig installation där han hade målat på gamla lakan och hängt upp dem i taket. I min recension hoppades jag att han skulle kunna väcka oss ur dagens «pandemiska trötthetssamhälle». Det kunde han inte. Två veckor senare registrerades Sveriges första fall av Covid-19, och under våren stängde det finska galleriet sin Stockholmsfilial.

Windy Fur Rundgren, Havet lyssnar, 2020. Installationsvy från Stene Projects, Stockholm. Foto: Carl Henric Tillberg.

Windy Fur Rundgren, Havet lyssnar, Stene Projects, Stockholm

Om tendensen att motivera konstnärliga val i politiska termer leder till en utarmande effekt, varför inte se närmare på konstnärernas idéer istället? Som Windy Fur Rundgren, vars utställning på Stene Projects stod med ena foten hos Malevitj och den andra hos Oscar Reutersvärd. Ändå hade Rundgrens måleri ett helt eget, intuitivt uttryck, med sina skimrande ytor och «omöjliga figurer», som inte alls är omöjliga, utan visar hur det går att se något ur flera perspektiv samtidigt. Den svarta kvadraten visade sig rymma nya möjligheter, bortom hopplöshet och demagogi.

För årets bidrag i Kunstkritikks julkalender, se här.

Læserindlæg