Sara Lindeborg, A Malmö Trilogy: Shepherdess and Other Exilic Vernaculars, Signal, Malmö.
Sara Lindeborgs utställning var den sista i en serie där tre Malmöbaserade konstnärer – de andra två var Selma Sjöstedt och Angelica Falkeling – ställde ut tillsammans, men med en huvudutställare. Det dialogiska formatet blev lidande av att det publika programmet fick ställas in, men Lindeborgs kapitel har jag tänkt på varje gång jag har sett måleri sedan dess. De flesta dukarna hängde i en ställning från taket, och motiven varierade från antika mönster, till babysim, till det stora lofttaket i konstnärens ateljé. Hela presentationen kändes som en kontaktyta, till allt egentligen, medräknat måleri som kulturhistorisk praktik och de implicita kopplingarna till människans längtan efter skönhet och mening.
Leonilson – Drawn: 1975–1993, Malmö Konsthall, Malmö
Presentationen av den brasilianske konstnären José Leonilson (1957 – 1993) innehöll över 200 verk, och var byggd lite som en labyrint. Men den var intim snarare än överväldigande. Jag minns särskilt de portabla verken: en liten, liten trappa som stack ut från väggen, ett kollage med på en reklambild av en jeansklädd man, ordet «lögnare» broderat på en tygpåse. Jag fantiserade om att hamna bredvid konstnären på en middag. Eller att åtminstone få ett brev från honom. På ett av vykorten han skrev till en vän stod: «Var lugn, försök njuta, och lägg märkte till allt. Eller inte».
Susanna Jablonski, Long Time Listener, First Time Caller, Kalmar konstmuseum, Kalmar
Susanna Jablonskis skulpturer har en formmässig intelligens som inte kräver några förklaringar. Jag hade kunnat tillbringa timmar med dekonstruktionen av en Chagall-målning i form av en vacker glasmobil, eller stavarna i gulmetall som stack ut ur lerformer, som två fossiliserade ljus, placerade bredvid en svart klump. Utgångspunkten för utställningen när den först gjordes för Luleåbiennalen 2020 var de nedbrunna lagerbyggnader utanför staden som under andra världskriget uppläts åt tyska styrkor. I Kalmar var brandresterna placerade på en låg hylla längs med ena väggen. Den historiska berättelsen kan ses som en motsats till de mer personliga verken, men insisterandet på det materiellas betydelse, som monument, som minnesbild, som bärare, var en stark, sammanbindande underström i utställningen.
– Christine Antaya är konstkritiker och regelbunden medarbetare i Kunstkritikk och Sydvenska Dagbladet. Hon har en masterexamen i konstvetenskap från University College London och studerar för närvarande litterär gestaltning vid Lunds universitet.
Se de övriga bidragen i julkalendern här.
Læserindlæg