Vad är det som gör den här utställningen så bra? Frågan är bejakande, jag vill veta varför det är en sådan fröjd att vara med Kristina Abelli Elanders fjorton verk på Cornelia Sojdelius Gallery. De flesta tillhör en serie textilapplikationer, …Dear Future Generations Del 1–10… (2020), där fonderna är gjorda av tyger som konstnären har haft hemma eller köpt billigt. Jag känner igen ett tyg av Carl Johan De Geer, resten påminner om «afrikanska mönster»som hon nog har använt för att de är snygga och inspirerande. Någon research om tygindustrin och kolonialismen verkar inte ligga bakom.
Figurativa element kommer in, himlar, kanske en palm, hus. Platserna i verken är mindre urbana än annat jag har sett av Abelli Elander, men de ger samma känsla av att vara något mer än bebodda orter: de är miljöer, element som omsluter det som lever där, som om allt andades tillsammans.
Väggarna på galleriet har målats med vad som påminner om en stiliserad stadssiluett, lila, fast kanske för spetsig och asymmetrisk för att jag ska vara säker på min minnesbild. En av verktitlarna har skrivits i en pratbubbla på väggen. Det ger lite kulisstämning, lite känsla av att vara innesluten och mitt i en speciell plats, som påverkar mig från alla håll. Det är en glad, upplivande plats med en energi som får mig att tänka på de gladaste av Linnéa Sjöbergs textilbaserade installationer. Jag far runt mellan verken, vill se mer, upptäcka vad som finns i nästa rum trots att jag redan har varit i bägge. Det står klart varför Abelli Elander har pratat om sin «tivoliestetik» och nöjesfältsinspiration – det är den nyfikenheten, oklara förväntan och glädjen som galleriet nu fyller mig med.
De starka och centrala inslag av tjejer eller kvinnor som förr ofta har funnits i hennes verk har i hög grad ersatts av fabeldjur. Ugglor, harar, rävar, björnar, bävrar samt en och annan alien. I regel förefaller det som om aliens och människor ackompanjeras av sömn – markerad av «zzzz» – medan djuren är de som talar. I den största och djurtätaste bilden säger en älg «The future is already here», medan en uggla, som panikartat nästan utgör själva himlen, fullföjer William Gibson-citatet: «it’s just not evenly distributed». En annan uggla konstaterar varnande «The future is not Google-Able», varvid en bäver stirrar i luften och häller salt i såren: ”Forgive them for they know what they do».
Det är dystra meddelanden till framtida generationer, hämtade från olika science fiction-författare. Deras innehåll gör det ganska klart att det är vi som är de där generationerna, den dystopiska framtiden är här. Ja, faktiskt är det fruktansvärt. Men varför är allt så glatt då, varför gör Abelli Elander konst som är så kul? Varför inte. Jag kände ju redan till att läget i världen är förtvivlat, rovdriften på människor och miljö är inte precis någon nyhet. En björn längst ner i samma bild tittar ut mot betraktaren och påminner «We understand more than we know». Vi förstår vad som borde göras, det behöver inte inskärpas med något förtroendegivande signalerande av hur seriös man är och hur allvarligt detta faktum ska tas.
Även verkligt hängivna politiska aktivister, likt Jeremy Hammond som sedan 2013 avtjänar en tioårig fängelsedom för dataintrång, har påpekat att politiska rörelser måste vara roliga, annars vill ingen vara med. Allvar är kanske idag mest ett tecken på narcissism, administrativ eller akademisk stolthet över regelunderkastelse. På så vis tror jag att det färgglada, det barnkulturliknande och gulliga, samt tivolikänslan, kan ha en strategisk roll att få med sig betraktaren. Livet måste vara glädjefullt och kul även när man tar itu med problem.
Det tror jag också är vad som motiverar lättheten och snabbheten i Abelli Elanders konst. För min del är det framförallt två inslag som väcker glädje. Å ena sidan intelligensens kvicka rörelse i verken. Skaparglädjen löper ibland helt fri, som i stop-motion animationerna gjorda till musik av Rasmus Borgström/Ombudsman. Å andra sidan en långsamhet kombinerad med ett kollektivt uttalande. Istället för att generera en sanningssägande hjälte, så får hela bilden andas budskapet. Långsamheten kommer av hennes karaktäristiska användning av «…» eller «…..» mellan ord och i slutet av meningar. Att texterna är sydda drar ner tempot ytterligare, och får meddelandena att stiga upp ur tystnaden mellan orden istället för ur munnen på någon. Insikterna blir en del av miljön som bilderna skapar. Där snarkar vi, trots att vi förstår mer än vi vet. Imorgon är en ny dag av livsviktig komik.
