Antimilitaristen Hodell återinkallad till det militära

Att Åke Hodell hade en bakgrund som militärpilot tillhör en av de stora skapelseberättelserna i svensk konsthistoria. Få motsvarigheter finns till urscenen där han som 22-åring, under en rutinmässig militär flygövning, ödesdigert havererar med sitt plan, men som av ett mirakel klarar sig. Haverirapporten uppger chansen att överleva till en på tiotusen och han tillbringar ett och ett halvt år på sjukhus; återstoden av livet pusslar han med skärvorna av sin livsberättelse och söker tolka och omförhandla sina militära erfarenheter. Ur skrothögen växer så ett egensinnigt och banbrytande konstnärskap fram. Det är kort sagt en väldigt romantisk historia av det slag man som betraktare förvisso ofta drar sig för att göra ett för stort nummer av, men samtidigt är det oomtvistligt att det hade ofantlig betydelse för Hodell själv och för hans konstnärskap. Om detta vittnar ett antal av hans såväl tidiga som sena verk och inte minst hans stora efterlämnade arkiv, där egna efterforskningar kring olyckan samsas med envetna försök att omvandla erfarenheterna till konstnärligt material. Därför är en utställning med fokus på Hodells bakgrund som pilot och hur detta stoff transponeras till ett av våra mest banbrytande konstnärskap förstås på många sätt en klockren idé. Att det dessutom sker på just Flygvapenmuseet i Linköping känns spontant så djärvt och oväntat att knappast ens Hodell själv hade kunnat föreställa sig det, även om det också innebär vissa problem. Men först en blick på verken.

Utställningen visar större delen av Hodells produktion från 60-talet, närmare bestämt de flesta av de böcker, bildbaserade verk och ljudverk som ryms mellan Igevär (1963) och Mr. Nixon’s Dreams (1970). Presentationen är kronologisk och arrangerad i en pedagogisk och välproducerad utställningsarkitektur, utformad som en serie stationer av nischer och rumsligheter, som tillsammans med en omfattande och ganska dominerande tidslinjevägg leder besökaren framåt genom utställningen och Hodells konstnärliga utveckling. Spontant sett är det ett bra val och en bra avgränsning, då det därigenom omfattar de allra flesta av hans mest betydande och omtalade verk, men den strikta kronologiska sekvensen gör samtidigt också att verkens tyngdpunkt snabbt förskjuts från pilottemat och den så att säga mer inhemska antimilitarismen för att i utställningens andra hälft domineras av verk med generellt antiimperialistiskt och omvärldspolitiskt perspektiv. Det är lätt att uppleva det här valet av omfång som lite gåtfullt, då det har den dubbla effekten av att spela ner det flygbaserade materialet och samtidigt starkt framhäva Hodells senare och mer politiska udd. Båda påföljderna är förvånande, eftersom det omvända intuitivt varit mer logiskt.

Utställningens avstamp är en sektion som visar ett litet axplock arkivmaterial från hans egna efterforskningar kring haveriet, tillsammans med en kort animerad filmsekvens av ett kraschande flygplan som väggprojiceras i en loop. Filmen är mysteriös, eftersom den helt saknar information om ursprung, men den skapar en raffinerad inledning: den loopade kraschen som en upprepad och oundanträngbar minnesekvens, urscenen på repeat. Det är effektfullt och laddat, men intrycket krymps tyvärr av en skral grupp med dokument ur det omfattande arkivmaterial Hodell upprättade i ett försök att rekonstruera och förstå händelseförloppet. Med tanke på mängden material som finns i detta arkiv och det ovanligt goda tillfälle det här är att är visa delar av det, är den här blygsamma sammanfattningen en klar besvikelse. Inte heller blir den särskilt informativ, snarare mystisk i sin stumhet. Mer utrymme ges istället till Igevär (1963), som fått en snygg sammanhängande väggmontering och i en högtalare även återges i sin ljudversion (1963). General Bussig (1964) visar hela bokens bildsekvens, men med 4 bilder utbrutna ur följden och i storformat, och med dess huvudsakliga textsegment läckert återgivet direkt på väggen. Även här ingår ljudversionen (1964), som kan avlyssnas i lurar.

Det är med General Bussig som Hodell i sin konstnärliga praktik börjar tillämpa «instrumentpanelens språk», vad han 1963 omtalade som «elektronismer»: denna «extrema verklighet av elektroniska instrument, hemliga kodsignaler, motorljud och radioanrop» vars dataflöde kan få det att hos piloten uppstå «spänningar» som, «om de blir högfrekventa och ’kolliderar’ med varandra», «kan leda till att elektronisk satori uppnås» (1961). Dessa tidiga spekulationer kring dataflöden och kod tillhör ofrånkomligen det mest banbrytande i Hodells verk och då de explicit härrör ur hans piloterfarenheter är det olyckligt att de inte tas mer fasta på här. Detta tema kom därefter att nå sin höjdpunkt i Lågsniff (1966), de bild-ljud-dikter eller «chiffertexter» som nära anknyter till «elektronismerna», men verket visas här tyvärr inte i sin bokversion utan endast i sin filmversion (1965). Filmen är i sig mycket fascinerande och det är ett utmärkt tillfälle att se den, men frånvaron av bokversionens text- och bildmaterial måste nog ses som utställningens mest påtagliga brist, inte bara för att det tillhör Hodells teoretiskt mest genomarbetade och komplexa verk utan också är verket med mest explicit flygtematik. Istället ges ett något oväntat stort utrymme åt verken Orderbuch (1965) och CA 36715 (J) (1966) – här visade i faksimil – som spetsfundigt men effektivt har placerats konfronterande varandra på varsin pulpet, liksom påminnande om en liten domstol och för att understryka dikotomin mellan dess respektive huvudpersoner, bödeln och offret.

Ett annat verk som också åsidosätts, trots att det både är ett biografiskt nyckelverk och utgör Hodells kanske mest expressiva och genomarbetade bildmaterial, är verket Självbiografi (1967), som här tyvärr bara presenteras summariskt och svårtillgängligt, inklämt underst på den vägg som domineras av den omfattande tidslinjen. Det här är ett olyckligt beslut, då verket tillhör Hodells mest mångfacetterade och skulle förtjäna ett större format och en mer framskjuten plats. Dess komplexa överlagringsarbete med biografiskt och fiktivt material, dokument och pseudodokument som attackeras genom censuringrepp, infiltrerande kod, repetitioner och utbrytningsförsök, utgör en effektfull sammanfattning av ett decennium av självbiografisk begrundan, men såsom det visas här blir verkets omfång nästan helt oåtkomligt. Hans uttalande att «livsberättelsen är full av hål» får så sett en ironisk twist. För det här är en aspekt på Hodells konstnärskap som rimligtvis borde lyftas fram tydligare i en utställning som i någon mån vill närma sig dess biografiska register. Att hans omfattande arbete med den egna biografin, kartläggningsförsöken, självarkiveringen – vad han sammantaget benämnde ett slags «minnesarkeologi» – här faller bort får ses som utställningens mest allvarliga tillkortakommande. Bristen avhjälps i någon mån av tidslinjen, vars detaljrikedom och pedagogiska klarhet är förtjänstfull, men som likväl begränsar sig till att framhålla specifika datum och verk i Hodells kronologi. Tidslinjen ger å andra sidan även utrymme åt en del kompletterande verk som mindre tidskriftsbidrag m.m., liksom de två ljudverken Where is Eldridge Cleaver? (1969) och Du Lenin (1970), vilka får oss att snabbt flyttas över till det sena 60-talets explicit politiska verk.

Efter den biografiska urladdningen med Självbiografi sker ett tydligt skifte i Hodells perspektiv över i internationell politik och mer tidstypisk antiimperialistisk utblick. En av brytpunkterna är t.ex. ljudverket Strukturer III (1967), ett 32 minuter långt stycke enbart bestående av vapenljud, närmare bestämt exempel på eldvapnens utveckling från enkla bössor till bomber. Verket presenteras här på ett mycket genomtänkt sätt och som verkligen tar fasta på verkets bärande idéer: i ett helt nedsläckt rum, utformat som ett slags bunker eller skyttegrav, med ljudet utströmmandes i dess ursprungliga fyrkanaliga återgivning för att riktigt «innesluta» lyssnaren och göra ljuden taktila. Hodell benämnde själv denna lyssnarens plats mellan högtalarna för ett «ingenmansland» och genom verkets utdragna längd, understrykandes krigsvansinnets vettlösa fortlöpande, skapas verkligen en situation som måste påminna om skyttegraven. Genom ett curatoriellt snilledrag kan man här i detta rumsliga ingenmansland samtidigt i en hörlur lyssna på det senare utförda men kompletterande verket Den svenska och internationella vapenexporten önskas gott nytt år 1969 (1969), där Hodell räknar upp de vapentyper vi hör i Strukturer III. Det här är utställningens klara höjdpunkt.

Härpå följer sedan en kulmination i de mer konfrontativa och explicit politiska verken; boken och ljudverket USS Pacific Ocean (1968), boken Mr. Nixon’s Dreams (1970), samt ljudverket Mr. Smith in Rhodesia (1970). Det här är verk som fortfarande har en oerhörd kraft och det är ett nöje att få se och höra dem återges här, men sett till utställningens omfattning känns verken ändå lite onödiga här. Andra verk som här saknas hade möjligen också varit mer logiska, t.ex. den antinationalistiska och disciplineringskritiska Verner von Heidenstam: Nya dikter (1967), vars bildmaterial också hör till Hodells mest fascinerande. Ansågs måhända dess beska kritik av patriotismen för magstark?

Även om utställningen till sin helhet och i sina delar på många sätt är utmärkt och berömvärd – och det bär emot att komma med anmärkningar på ett projekt som ofrånkomligen innebär en del utmaningar gentemot den egna institutionen och dess generella besökare – så är det en utställning som på ett curatoriellt plan inte förefaller ha bestämt sig för vilken fot den vill stå på och som genom beslutet att lägga lika stort fokus på de verk av Hodell som behandlar internationell storpolitik, paradoxalt nog får verken med pilottematik att hamna i skymundan. Resultatet är att jag som betraktare kommer på mig med att önska ännu en utställning på temat Hodell som pilot, men en som tar sig an ämnet grundligare och utan eventuella reservationer.

Ett ofrånkomligt problem som utställningar av verk av det här slaget måste ta ställning är dessutom vilka tekniska och formatmässiga lösningar som ska väljas. Hur exponera böckernas bildmaterial i brist på originalverk eller etablerade återgivningsformat? På Flygvapenmuseum har man tillämpat en kombination av lösningar, med antingen fullständiga återgivningar i på väggytan monterade bildsekvenser, eller böckerna i faksimil. Det fungerar överlag bra, men t.ex. General Bussig återges av oklar anledning bara partiellt, med bildmaterialet förvisso återgivet i sin fullständighet, men i två olika format och med inkonsekvent hänsyn till den ursprungliga bildföljden. Och rummet med Mr. Nixon’s Dreams återger bokens bildsekvens fullständigt, men med en bild utbruten ur följden och uppförstorad till väggformat. Grunden till det här valet kan inte tolkas på annat sätt än att just den här bilden är den mest färgglada i boken.

En annan besynnerlighet man som besökare slås av är den ovanliga bristen på pedagogiska hjälpmedel eller förtydligande ingrepp i vad som visas. Väggtexterna är knapphändiga och alltför fåtaliga och verken tillåts här på ett lite för lättvindigt sätt tala för sig själva. Det här åtgärdas i princip av den snygga och funktionella utställningskatalogen, där mycket av det utställda materialet ges informativa kommentarer; men katalogen är inte heltäckande och somliga verk halkar likväl undan och förblir utan angivelse om status, tillkomstår eller medium. Vad är t.ex. den animerade loop vi får se i utställningens första anhalt? Och de enstaka dokumenten ur Hodell-arkivet ger i brist på mer kontextualiserande läsanvisningar en oundviklig aning om godtycke. Kanhända har man inte velat styra betraktaren alltför för mycket, men risken är att man redan här – i utställningens allra första station – får känslan att curatorteamet möjligen spelar ner dessa för Hodell helt avgörande efterforskningar, känsliga som de kanske är i sin kritik mot just flygvapnet och dess ovilja att utreda hans haveri. Den här känslan hade enkelt kunnat åtgärdas med konventionella skyltar eller mer omfattande väggtext.

Samtidigt är dessa curatoriella frågor och urvalsprincipernas för- eller nackdelar en typ av problem som givetvis varje utställare av Hodells verk på olika sätt måste brottas med. Att vi så sällan får möjlighet att se dem utställda är i sig själv en indikation inte bara på våra etablerade institutioners korta minne och publikfrieri, utan även på de svårigheter det innebär att genomföra det. Därför måste Flygvapenmuseums överraskande utställning, trots ett visst svaj på några punkter, oavkortat applåderas. Även för den som redan är förtrogen med Hodells konstnärskap bjuds här ett utmärkt tillfälle att återbekanta sig med några av hans absolut främsta verk.