De bästa, tråkigaste verken på Nina Beiers separatutställning på Charlottenborg hör till serien The Demonstrators. Beier har strukit tapetklister på affischer och hängt dem på tork på olika möbler. Affischerna själva visar intetsägande bilder hämtade från bildbanker. The Demonstrators (Balancing Potato) består av ett stort konferensbord över vars kant det hänger en affisch med en bild av en potatis. The Demonstrators (Broken Rope) består av ett vitt element på vilket det hänger en affisch med en bild av ett rep som är nära att brista. I andra verk i serien hänger bilder av telefonlurar och glödlampor över stegar och solstolar.
Vardagsföremål kombinerade med varandra på oväntade sätt – 1900-talet skapade en rad begrepp för att beskriva sådana objekt: assemblage, combine, assisterad ready-made. Beiers verk i denna utställning för snarast tankarna till de nya realisterna. För de nya realisterna, förklarade Pierre Restany i gruppens andra manifest från 1961, är «Ready-maden inte längre negativitetens och polemikens höjdpunkt, utan grundelementet för en ny repertoar av uttryck». Gruppens konstnärer ställde samman den moderna verklighetens föremål enligt nya konfigurationer för att skapa kritiska meningsförskjutningar eller blottlägga tingens inneboende poetiska och emotionella kraft.
Men om Beiers verk tekniskt och formellt befinner sig nära de nya realisternas assemblagepraktiker, så rör hon sig uppenbart i en samtida sfär av symboler och referenser. Med The Demonstrators möter vi den senkapitalistiska företagsvärldens bekanta kultur: generiska kontorsinredningar och mötesrum, bilder som tycks sträva efter att vara så lite säregna eller originella som möjligt, för att inte alienera någon tänkbar målgrupp. I detta avseende gör Beier en ny ny realism, hon visar upp och skapar subtila förskjutningar i den estetiska och ekonomiska logik som styr formgivningen av de rum vi idag vistas i.
Och detta, skulle man kunna konstatera, är både hennes tillgång och brist. De nya realisternas objekt byggde på att kritiska effekter kunde uppstå när meningsvärldar kolliderade, att tingen hade en dold poetisk och emotionell kraft som konstnärernas décollages och tableaux-pièges kunde blottlägga. Med Beiers assemblage befinner vi oss istället vid en semantisk nollpunkt: världarna som kolliderar med varandra är på förhand tömda på all mening, tingen är dränerade på all poetisk potential och det enda konstnärliga eller kritiska värdet är själva förskjutningens vagt desorienterande kraft. Inför en sådan realism – hur ny den än är, vilka konsthistoriska arv dess tekniker och grepp än bär på – förblir man helt likgiltig: i Beiers verk kombineras och konfronteras vardagsföremål och bilder på oväntade sätt, men de betyder fortfarande ingenting.
