Målningarna visar suddiga ansikten, de är ganska små och befinner sig bakom plexiglas i serier om två eller tre. Varje serie håller sig till samma motiv och har utförts i olja, färgerna är ljusa och går antingen i samma gråvita eller tegelaktiga skiftningar. I Untitled (Boy) och Untitled (Woman) är munnarna öppna, tänderna är påtagliga men ansiktena tycks sakna ansiktlighet. I en något sensationslysten men ändå intresseväckande omkastning av arbetsprocessens villkor har konstnären målat direkt på plexiglaset, och sedan hängt verken med färgen in mot väggen och det tjocka glaset utåt: han har alltså tvingats måla motivet baklänges, eftersom det första eller understa penseldraget är det som hamnar närmast betraktaren.
I Stockholm råder en intill förväxling februarilik januari, och på Galleri Anna Thulin visas ännu en ung och relativt oetablerad konstnär. Någon i den inte fullt så unga publiken bär en . (På sätt och vis har jag redan snärjt in mig i den här texten. Det kanske inte spelar någon roll, men som ni kommer att se när vi återkommer till måleriets bakvända ordning så har detta en rent formell anledning.)
Han är utbildad på Konstfack och Central Saint Martin i London där han nu bor; han alltså vars namn inleder nästa mening. Jwan Yosefs utställning på Galleri Anna Thulin är harmonisk, sval och i någon mening diskret. A4-texten som ligger på ett bord talar om konstnärens försök att skapa «en konstant ton i rummet såväl som i den enskilda porträtten». En ambition som har uppfyllts, på gott och på ont.
Bilderna har utan undantag dragits över med skrapa eller något annat som producerar horisontella streck. Precis som den berömda suddighet som låg över Gerhard Richters tidiga fotorealistiska målningar producerar detta ytterligare en yta, ett slags automatism eller en teknisk förskjutning av den konstnärliga handens arbete. I Yosefs fall borde utdragandet av färgen emellertid ha gjorts underifrån eller bakifrån, vilket isåfall skapar ett litet rum av mer eller mindre levande målning mellan den överdragna suddigheten och plexiglaset. Kanske blir det lite för mycket av det goda (det strama) med två så alienerande åtgärder, två så döda ytor: skrapning och akten av att sätta målningen bakom plexiglas.
Men det finns något väldigt direkt, något omedelbart gripande i tanken på detta bak och fram-vända måleri som framstår som ett slags blandning av glaspressade blommor, spegelvänd skrift och baklängesspråk. Något vars teoretiska konsekvenser och allegoriska potential skulle kunna diskuteras mer utförligt än vad som är möjligt i detta format. Därför bestämde jag mig för att istället försöka överföra tekniken i skrift, med den enkla regeln att jag mening för mening skriver mig bakåt genom texten till dess början, och förbjuder mig att gå tillbaka och ändra annat än småsaker och stavfel. På så vis är denna i sig tämligen intetsägande mening den allra första jag skriver.
