Iris Smeds har länge rört sig i glappet mellan performance och scenografi. I verket Hora säljer konst auktionerar hon ut sina egna teckningar under en kväll, medan Vaska Fimpen är ett punkband med konstnären själv som enda medlem. På senare tid har hon allt mer övergått till skulptur och film, och tagit ett stadigt grepp om konstutställningens teatrala dimensioner. Det passar det Smedska glappet väl.
Smeds utställning på Växjö konsthall heter The Average och handlar om det generella. Och med det generella följer normerande omdömen, juridiska utlåtanden och statistiska grupperingar. Den mänskliga faktorn sammanfaller med strukturella muskelkramper. Vi befinner oss i krisens efterskalv där den rena sakligheten kvarstår. Och «saker», i fysisk bemärkelse, är vad Smed tar fasta på här för att representera det som språket inte längre förmår bära.
The Average besöks med fördel bakvänt, det vill säga inifrån och ut. Längst in i konsthallen visas The Centipede That Broke in Two (2018), en scen från Smeds filmprojekt med samma titel som utställningen. I en fingerad TV-studio beskriver en författare sin nya bok, om en tusenfoting som har brustit i två bitar. Berättelsens referenser till begrepp som samhällskropp, socialt ansvar och delade ekonomier växlar kvickt i den tre minuter korta scenen. Reporterns lirkande frågor får författarens argument på fall och slutligen vet ingen hur det hela egentligen kunde ske – eller varför.
Samtalet i leder tankarna till stigmatiserande begrepp som «utanförskap» och «utförsäkrad ». Men liksom i resten av utställningen är det inte säkert vem det är som skiljer sig från vem. Handlar det om att stå utanför (arbets)marknaden, eller om ett konstverk som separeras från sin sociala kontext? Iris Smeds väljer inte sida, och i The Average placeras vi i klyftans mitt.
I denna klyfta är medgörligheten ett faktum. Vi är brända, eller «burned», som kidsen säger. Ett karakteristiskt drag hos Smeds är att ge kropp åt sådana språkliga lekar, och den mest framträdande skulpturen i rummet är en meterhög limpa i plast med ena skurna sidan bränd som på en rostad macka. Bakom hänger en stor poster med texten: «It’s better to burn out than to fade away». Det är roligt, men det är inte vitsen som är behållningen hos Smeds. Snarare är det den abrupta tystnad som uppstår precis efter skrattet, vid insikten om att det utbrända är något som vi själva har orsakat.
Enligt Jacques Rancière sker det politiska då det sociala rummet upptas av en dissonant röst eller handling. Men framträdande i The Average är att verken varken kullkastar några regimer eller förväntar sig att betraktaren ska göra det. Istället möter Smeds oss med tomma, stillsamma ögon. I Space and Time (2018), som även den ingår i filmprojektet The Average, sitter hon orörlig som kvinnorna i Johannes Vermeers porträtt. Men istället för en sjal har hon en frottéhandduk virad runt håret. «My name is the production that I refuse», säger hon långsamt och tillägger att hon inte kan fiktionalisera sin kropp längre.
Förskjutningar av kroppsliga narrativ förekommer i den kvinnliga konsthistorien, från Louise Bourgeois och Niki de St: Phalle till yngre konstnärer som Klara Lidén och och Éva Mag. Men vad innebär det att Smeds inte länge vill fiktionalisera sin kropp? Jag tror att det pekar mot ett nytt paradigm, där ett queert berättande ersätts av en saklig blick på fiktionens beståndsdelar. Hos Smeds tar det sig uttryck i en reflektion över dagens prekära arbetsförhållanden. Den öppna eller brustna berättelsen skrivs inte för att fogas samman, utan för växa i ett medvetet oförstånd mot samtiden.
