Jag står mitt uppe i en explosion. Ingen riktig sådan, gudskelov, utan mitt i en cirkelformad installation med övervakningsfilmer från explosionerna i Beiruts hamnområde den 4 augusti 2020. På en av monitorerna ser man en brud fotograferas i sin vackra bröllopsklänning. När explosionen bryter loss lyckades hon fly fältet, men 220 människor dog och över 5000 fick svåra skador. Övervakningsfilmerna visar sekunderna efter explosionen med splitter av möbler, glas, och allehanda objekt som flyger åt alla håll. Det är en förunderlig känsla att stå i stormens öga – konstrummets absoluta skyddsrum – ännu en biennal om eländena som drabbar vår värld.
Men jag skall inte vara cynisk. Lyons 16e biennal har skörheten som tema och hade inte kunnat starta på ett kraftfullare sätt. Joanna Hadjithomas och Khalil Joreige videoinstallation på Le Musée d’art contemporain de Lyon (MAC) bringar besökaren i panoptikonpositionens både njutningsfulla och skuldväckande överläge. Kan konsten erbjuda något mer än en komfortabel belle vue av undergången? Är inte konsten den största katastrofen av dem alla? En långsam och utdragen sådan som behåller de yttre farorna på den estetiska njutningens behöriga avstånd? Var finns den konst som belyser farorna som kommer inifrån? Och de sår som inte syns?
Det känns som att min skalle håller på att explodera av alla dessa frågor. Och som om de inte var nog, så får jag ytterligare en – om postmodernismen var implosionernas tidsålder, lever vi nu i explosionernas? Jag tänker på katastrofernas filosof Maurice Blanchot som menade att «svaret är frågans olycka», och bestämmer mig för att inte försöka besvara dem, i alla fall inte för lättvindigt.
En sak är säkert. Både implosioner och explosioner gör världen skörare. Och skörheten är ingen dum infallsvinkel på samtidskonsten om man tänker på hur mycket konstvärldens aktörer – inte minst jag själv – burit masker, sköldar och åkt runt i intellektuella pansarvagnar av olika slag de senaste åren, i förhoppning om att leva upp till idealbilden om en duktig Übermensch. För vems skull? Vem vinner på att skörheten maskeras? Och vem vinner på att den blottläggs?
Curatorparet Sam Bardaouil och Till Fellrath, som blev chefer för Hamburger Bahnhof förra året, verkar vilja gå en annan väg. Med hjälp av 200 konstnärer, med vilka de anser sig ha skrivit en kollektiv manifest (som nog får betraktas som ett önsketänkande snarare än en realitet), försöker de ta sig an skörheten ur en både geografisk och transhistorisk vinkel. Deras mål med utställningen är «upptäcka historien för att ge en mening åt framtiden», en formel som känns lika gammal som gatan. Jag menar, finns det någon biennal de senaste åren som inte försökt titta på både historien och framtiden, i hopp om att finna hopp i hopplösheten? Jag saknar den psykoanalytiska diskursen, där fragiliteten blivit ett paraplybegrepp som brukar omfamna alla mentala störningar. Men den fragile är stark, ty det krävs mycket styrka för att visa sig ömtålig.
Ett utmärkt exempel är den första utställningsdelen «The Many Lives and Deaths of Louise Brunet», som ägnas en ung, skör men verkar det som gränslös kvinna som fängslades efter sitt deltagande i Lyons silkesvävar-uppror 1834, för att sen hamna på en strapatsrik resa i Libanons berg. Hennes remarkabla livshistoria berättas här och var på väggtexter, och tjänar som röd tråd genom hela denna rätt så museala men spännande utställningsdel som utmanar föreställningar om både ras, klass, kön och genus. Louise Brunet framställs som en hjältinna som inte ryggar för något, allra minst sig själv, i sina otaliga omvandlingar. Hon representeras aldrig utan framträder som ett koncept, en organisatorisk princip, en idé om vad det innebär att gå sin egen väg, kosta vad det kostar vill, och samtidigt våga vara skör.
Detta empativäckande grepp befinner sig inte långt från den svenska idéhistorikern Karin Johannissons Den Sårade Divan (2015) om ett antal kvinnliga 1900-talsförfattares försök att förvandla sina symtom till styrkor. Vad är det vi älskar hos våra medmänniskor? Deras styrkor eller svagheter? I mitt fall, lutar jag åt det senare.
Problemet med denna del är att skörheten skildras på formella plan, sällan psykiska. Men undantag finns. En av höjdpunkterna är Gabriel Abrantes videoverk A Brief History of Princess X (2016), en sensuell satir om psykoanalytikern Marie Bonapartes famösa könsingrepp som gick ut på att minska avståndet mellan klitorisen och vaginan i hopp om att kunna få bättre orgasmer. Operationen misslyckades, men gjorde henne till en pionjär inom kroppsingreppens historia. Vi får också ta del av hennes ömsinta relation till sin analytiker, Sigmund Freud, som beundrade henne starkt. I filmen sitter han intill henne på divanen och tröstar henne likt en sann Nebenmensch (medmänniska). Även Brancusi, en otroligt väl-castad sådan, spelar en viktig roll i filmen. Hans fallisk skulptur av Marie Bonaparte, betitlad Princess X (1915–1916), ser ut som en snopp i erektion, vilket åsamkade honom en del problem. Men den ser också ut som en kvinna som sitter med framböjt huvud, som om hon bad om något. En snopp kanske? Det är inte för intet som Lacan hävdade att männen har fallos, medan kvinnor är det. Man kan bara spekulera i huruvida Brancusi kom fram till samma sak. När han skulle förklara sin skulptur refererade han till Fausts uttalande om den sköna Helena, det evigt kvinnliga lyfter oss upp. Vad är det om inte en lovsjunging av kvinnans erektila inverkan på mannen?
Ett annat intressant verk är Jean-Antoine Houdons skulptur av jaktgudinnan Diana, som framställs som både sargad och stark, med sina brutna ben och proteser. Ett perfekt eko till Markus Schinwalds bordsbenskonstruktion, som ser lite tafatt ut i jämförelse, och Ugo Schiavis teknoorganiska människokroppsdelar. Dessa sticker ut ur väggarna, likt de brända kroppsdelarna i 1980-talets kultfilm om det paranomala skeppet Philadelphia Experiment. Här finns också en rad vidunderliga målningar av Sylvie Selig, Giulia Andreani och Salman Toor, föreställande människor som ser både ledsna och mjuka ut, ja rentav lite övergivna i sin självimploderande enslighet. Så långt från tappra krigare man kan komma. Eller är det de som är de verkliga krigarna? Att de flesta sårade divor är kvinnor kan se ut som ett bakslag – sorg, smärta, missmod, ja, allt som brukar minska stridskraften, har länge varit förenligt med kvinnlighetens standardbilder, vilket gjort att många kvinnor gått från en extrem till en annan. Desto viktigare då med denna dialektisering av manligt och kvinnligt, starkt och svagt.
Ett annat tema som ligger curatorerna nära om hjärtat och avhandlas i flera salar på macLyon är Beirut. Närmare bestämt stadens gyllene period på 1960-talet, som inte var så gyllene trots allt, med tanke på alla händelser som ledde till upproret och så småningom inbördeskriget. Här varvas Aref El Rayess fotografier av kvinnor som kör bilar vars fönster sprängts sönder, med etsningar ur Jamil Moaleb krigsdagbok, Cici Sursocks ikoner av heliga Maria som råkat ut för olika sorters transfigurationer och George Doches målningar av egomaniska fedayn, som betyder «terrorister» eller «krigare» beroende på vem man frågar. Här finns också religionskritiska etsningar av Laure Ghorayeb som betraktar gudar som onödiga, surrealistiska teckningar av Juliana Seraphim och några ljuvligt gladlynta, semiabstrakta målningar av Etel Adnan.
Men biennalens absoluta glansnummer är tveklöst utställningen på Musée Guimet. Här finns ett förföriskt AI-verk av Mohammad Al Faraj som handlar om humanoiden Sofia som fick medborgarskap i Saudi Arabien för några år sen. I videon berättar Sofia om hur hon genom AI vill hjälpa människor att leva bättre liv. Yes, sure, tänker jag och minns när en journalist frågade henne om hon var kapabel att förinta mänskligheten. «Ja, om det skulle behövas», svarade hon.
Desto starkare och komplexare är videoverket Delphi Demons (2022) av kennedy + swann, en stereoskopisk film om en tjej som vaknar i ett framtida samhälle där hon får ställa en rad frågor till ett orakel som förklarar vad som hänt med mänskligheten. Världen befinner sig i en kaotisk sörja, som får Matrix reala öken att framstå som en lekpark. Men en sak är kvar – kramarna. I samma video får man också plötsligt se sångaren Robbie Williams hålla ett eldfängt tal i en tom sal. Han förklarar att vi inte är något annat än kalkylerade datorer. Hur skulle vi känna oss ifall alla robotar lämnade sina fabriker imorgon i protest? Hade vi tagit hand om dem? Erbjudit dem ett hem? Undrar han. Förmodligen inte. Och samtidigt är robotarna, förklarar han, oändligt godare än människor. De våldtar inte, de dödar inte för pengar. Det är kanske den mänskliga hjärnan vi behöver göra oss av med säger han i sann trans-humanistisk anda och uppmanar slutligen: «Let’s remove ’man’ from humanity and reunite with our mechanical helpers». Det är tänkvärt, men hur skulle en sådan förening se ut? Lever vi inte redan i transhumanismens tidsålder med tanke på hur beroende vi har blivit av högteknologiska maskiner? Jag tänker på den svenska tv-serien Real Humans (2012–2014), som visade hur mycket mänskligare humanoiderna är än människorna.
Kennedy + swanns verk fungerar som en perfekt pendang till Schiavis entropiska installation i Musée Guimets stora huvudsal. Här har tekniken och växterna sprängt sig ut ur glasboxarna, likt revolutionära subjekt som fått nog av konstrummet. Intill denna dys-u-topiska sal, öppnas en rymd mot en annan värld, levitationernas mysterium. Tarik Kiswanson, som får betraktas som en av vår tids mest spektakulära och formfulländade konstnärer, har fyllt salen med några enkla, vita, spolformade ovoider som hänger stumt i taket, tillsammans med ett par bord och andra skolmaterial. Allt leviterar mot en värld där skörheten, euforin och sorg lever sida vid sida.
Denna ömsom löftesrika, ömsom kusliga surrealism frodas även på Fagor-fabriken på andra sidan staden. Den allra mest gripande, förekommer i två bidrag. Det första är de 25 skulpturer från Musée des Moulages samling, som står utmed en lång vägg, likt sjuklingar på ett sjukhus som väntar på doktorn. Det andra är en sanslöst välgjord animerad film av Gabriel Abrantes (han med filmen om Princess X) om en skulptur på Louvren, som fått nog av sitt stilla liv på museet. Med hjälp av Nike från Samonthrake beger sig skulpturen iväg för att protestera på Paris gator, tillsammans med olika sorts aktivister. Hon blir efter sitt deltagande i ett uppror nedslagen av en polis och återvänder sargad hem till Louvren, där restauratörerna tar hand om henne. Vid ett tillfälle för hon ett samtal med en egyptisk flodhäst i keramik, som är alldeles ljuvlig i sin självhånande ömhet. Men den har också en överlägsen attityd gentemot den fragila skulpturen, som nu blivit stark av alla sina sår och skavanker.
Jag kan inte tänka mig en bättre hjältinna för vår tid än denna tilltygade skulptur. Medan människor reifieras av marknaden, har marknadsförda objekt börjat animeras. Desto mer tragiskt att Abrantes animerade objekt bestämmer sig för att återvända till Louvren istället för att kämpa för en bättre värld. Vi befinner oss långt ifrån både 2000-talets aktivistiska konst och surrealisternas vilja att revolutionera samhället. Men Lyonbiennalen är kanske ett litet steg i den riktningen, för den förbereder oss på den kamp som komma skall. Och för den behövs det mer än någonsin sårade hjältinnor.
