Våren 2018 ger flera goda skäl att se närmare på de professionella och sociala förhållandena i det svenska konstlivet. Den 30 mars offentliggörs den konstnärspolitiska utredningen (KU 2016:04) som ska föreslå hur det går att förbättra arbetsvillkoren för professionellt verksamma konstnärer. Efter uppropet #konstnärligfrihet pekade många just på den osäkra arbetsmiljön som grogrund för sexuella trakasserier, diskriminering och förtryck. Utredningen ger möjlighet att återkomma till de strukturella förändringar som efterfrågas.
Men att sätta sin tilltro till offentliga reformer vore nog ett misstag. Som många har understrukit är #MeToo en gräsrotsrörelse som handlar om att bryta med invanda tankemönster och hierarkier. Det betyder också att gemenskapen rymmer en fara, eftersom opportunism och flockmentalitet är en del av det problem som konstlivet måste hitta ett sätt att bryta.
MÅLERI MED NY BLICK
Vad har en 82 årig brittisk-karibisk målare att tillföra debatten? En hel del, skulle jag tro. Frank Bowling har ofta vittnat om svårigheten att ta sig fram som svart konstnär i efterkrigstidens London och New York. Som abstrakt målare bröt han med de förväntningar som knyter en viss identitet till ett visst uttryck, eller en viss form till ett visst innehåll. Han var mer intresserad av att måla än av positionen som koloniserat subjekt, och krävde helt enkelt samma #konstnärligfrihet som en vit konstnär.
När Bowlings utställning på Galleri Christian Larsen öppnar ikväll, så måste den ses i ljuset av de senaste årens vilja att återupprätta det abstrakta måleriets socialt progressiva löfte. Här finns många fördomar att göra upp med för att nå fram till en blick som passar för unga målare som Oskar Hult (f. 1986) eller Elisabeth Frieberg (f. 1977) som insisterar på det non-figurativa måleriets möjligheter idag. Båda debuterar på sina respektive gallerier under våren. Hult öppnar på Annaelle Gallery på torsdag i nästa vecka, Friebergs ställer ut på Andréhn-Schiptjenko senare under våren.
En annan konstnär som inte riktigt har fogat sig efter konstlivets mallar är Ulla Wiggen (f. 1942), som under andra hälften av 1960-talet avbildade former och mönster på elektroniska komponenter. Efter några decenniers uppehåll från konsten har hennes tidiga verk rönt nytt intresse på senare år, parallellt som hon till slut har återvänt till måleriet med människokroppen som ny motivsfär. På torsdag nästa vecka visar hon för första gången nya verk på Belenius i Stockholm. Vägg i vägg visar den Malmö-utbildade skulptören Dick Hedlund (f. 1985) sin första utställning på Elastic Gallery.
Andra utställningar under den kommande veckan är Lotta Antonsson (f. 1963) på konstnärsdrivna Konstepidemin i Göteborg, och svensk-uruguayanske Carlos Capelán (f. 1948) som ställer ut på klassiska Galerie Leger i Malmö. Båda öppnar lördagen den 13 februari.
CURATORER MED IDÉER
Den som hoppas på nya idébaserade utställningar som går i kamp med samtidens angelägna frågor får vara beredd på att bli besviken. Men det finns alltid undantag. Här har konsthallarna en viktig roll när det gäller att bjuda in gästcuratorer. Som på Malmö konsthall där Odradek curateras av den franske curatorn Francois Piron, som tidigare har gjort utställningar på Kunstnernes hus i Oslo (2014) och Signal i Malmö (2010). «Odradek» är namnet på en figur i en novell av Franz Kafka vars brist på uppenbar mening har lästs både som en metafor för konsten och en kritik av kapitalismen. Utställningen öppnar den 17 februari och medverkar gör konstnärer som Judith Scott (d. 2005), Nairy Baghramian (f. 1971) och Katinka Bock (f. 1976).
En annan ofta aktuell curator är Jonatan Habib Engqvist, som i vår curaterar utställningen Children of the Children of the Revolution på Färgfabriken. Medverkar gör bland andra Joanna Lombard (f. 1972), Lina Selander (f. 1973) och Ylva Snöfrid (f. 1974). Engqvist publicerar dessutom boken Big Dig tillsammans med filosofen och Kunstkritikk-medarbetaren Lars-Erik Hjertström Lappalainen. Av boken tror jag vi kan förvänta oss intellektuellt frigörande reflektioner över temat passivitet, och av utställningen ett smärtsamt föräldrauppror med den 50-årsjubilerande 68-generationen. Releasen äger rum på Bra 10 i Göteborg den 23 januari, vernissaget går av stapeln den 14 april.
På Tensta konsthall arbetar man också med idéer, men kanske primärt institutionella snarare än konstnärliga eller filosofiska. Konsthallen grundades av Gregor Wroblewski 1998 och fyller 20 år. Detta firar man inte med att blicka tillbaka mot sin egen komplexa och konfliktfyllda historia, utan genom att se framåt med en utställning om «framtiden». Utställningen Snart nog: konst och handlingen öppnar den 7 februari, och medverkar gör bland andra Ane Graff (f. 1974), Ann Lislegaard (f. 1962) och Joar Nango (f. 1979).
MER MOD
I övrigt är det mest separatutställningar som gäller på konstinstitutionerna. Värda att notera är bland andra amerikanska Ellen Gallagher (f. 1965) på Bonniers konsthall, den 25 april, den svensk-samiska konstnären Britta Marakatt-Labba (f. 1951) på Gävle Konstcentrum den 27 januari, och Anna Ådahl (f. 1977) vars objekt, collage och arbeten i rörlig bild kan ses på Marabouparken den 4 mars.
Dessutom ställer Sidsel Meineche Hansen (f. 1981) ut på Index i Stockholm den 23 mars. Det blir den sista utställningen som initieras under Axel Wieders tid som chef. Här skulle man vilja se en nyrekrytering som sträcker sig utanför de förväntade kretsarna, med förhoppning om ett modigare och mer risktagande konstliv. Men även i nuet finns förstås exempel på den varan. Den kompromisslöst experimentella och gränssprängande tidskriften OEI gör ett nummer i form av en utställning på Moderna Museet. Det blir spännande att se hur det slutar. Utställningen öppnar den 17 februari.
FORTSATT DELAD KONSTVECKA
Stockholm Art Week den 10–15 april tycks inte bjuda på några stora överraskningar. Huvudaktörer är som vanligt galleristernas mässa Market, som i år är tillbaka i Liljevalchs nyrenoverade lokaler på Djurgården, och konstnärsdrivna Supermarket som har nya lokaler i slakthusområdet i de södra delarna av Stockholm. En nyhet är att Markets tidigare brist på norska gallerier kan vara på väg att åtgärdas, då den återkommande utställaren Galleri Riis i år får sällskap av det inflytelserika Standard (Oslo). Supermarket har å sin sida inlett ett samarbete med Konstfrämjandet som kommer att anordna ett Talks-program, och med Kritikerlabbet som ger ut en «live-printad» kritiktidskrift under mässan.
En annan nyhet är att utbrytargallerierna Belenius och Elastic, precis som förra året, har skapat sitt eget arrangemang, den här gången i samarbete med Malmögalleriet Johan Berggren. Under rubriken Monopol blir det solopresentationer med Julia Bondesson (f. 1983), Andreas Mangione (f. 1974) och Inez Jönsson (f. 1989), samt en grupputställning med andra inbjudna konstnärer, den 12–15 april på Spritmuseet.
KONKRETA OMLÄSNINGAR
Problemet med den nonfigurativa konsten var kanske att den var allt för framgångsrik, och därför började ses som estetisk och intellektuellt utarmad under efterkrigstiden. Samtidigt vet vi att inte minst konkretismen är en komplex rörelse med förgreningar som inte kan reduceras till ett singulärt narrativ. De sydamerikanska varianterna samlas i Moderna Museets utställning Concrete Matters den 24 februari, som inkluderar ett sjuttiotal verk från 1930- till 1970-talet från Argentina, Brasilien, Uruguay och Venezuela. Och i Moderna Museet i Malmös utställning med Katarzyna Kobro (d. 1951) och Wladyslaw Strzeminski (d. 1952) den 10 mars ställs det polska konstnärsparets verk mot ryska och europeiska konstnärer inom konstruktivism, neoplasticism och konkretism.
En annan form för omläsning av historien som visas på Moderna i Malmö är en utställning som ställer Ernest Coles (d. 1990) dokumentära bilder från apartheidtiden mot den unge sydafrikanske konstnären Kemang Wa Lehuleres (f. 1984) säregna teckningar och objekt. Och i Stockholm visar museet den första heltäckande utställningen om den egyptiska surrealistgruppen Art et Liberté /jama’at al-fann wal hurriyyah, som med sina över 200 verk säkert kommer att bidra till att vidga förståelsen av den moderna konstens historia. Utställningen öppnar den 28 april.
En lite oväntad utställning visas på den kommunala konsthallen Fullersta gård i Huddinge utanför Stockholm den 10 mars. Även där satsar man på ett konkret möte, mellan norska Camilla Löw (f. 1976) och den framlidne tysk-svenske konkretisten Gert Marcus (d. 2008). Konsthallen är en dold pärla, och detta känns som en konstellation som kan bidra till en ny blick på konkretismens samtida och historiska förgreningar och möjligheter.
En fantastisk sammanfattning av det kommande konstlivet under våren! Ger en ovärderlig överblick – dessutom kantad av kloka reflektioner. Tack!