Den tändande gnistan

Förortsupplopp utlösta av polisvåld är ett nytt socialt fenomen för forskningen. Själva emblemet är givetvis revolterna i Los Angeles 1992, utlösta av misshandeln av Rodney King och frikännandet av de tre förövarna trots häpnadsväckande filmbevis. Det tycks inträffa allt oftare nu. Forskare har jämställt upploppet i Husby utanför Stockholm 2013, som Natascha Sadr Haghighians utställning Fuel to the Fire på Tensta Konsthall utgår ifrån, med vad som hände i Frankrike 2005 och England 2011. Nationellt kan man lyfta fram 2009 som ett viktigt år, med revolter i Rosengård (Malmö), Tensta (Stockholm), Gottsunda (Uppsala) och Biskopsgården, Angered och Backa i Göteborg. Alla tycks gå in i samma mönster: nedmonteringen av välfärdssamhället, införandet av det som i Sverige kallas för arbetslinjen (underbetalda jobb och indragna bidrag till fattiga, överdrivna bonusar och avdrag till de rika), nyliberal urbanism och kraftigt ökad närvaro av polis och rasism. Det är i områden där konsekvenserna av denna politik blir som mest påtagliga, som mer eller mindre brutala polisingripanden utlöser revolter. Så långt forskningen som finns att läsa i utställningsrummet. Det här generella fenomenet är vad utställningen egentligen handlar om, mer än om några dagar i Husby.

I relation till upploppet som fenomen gör utställningen två saker: lägger till ett nytt element och tolkar rumsligheten. Tillägget är idén att det som får bägaren att rinna över inte är polisvåldet som sådant, utan en bild som uppdagar både övervåldet och hur våldsverkarna hålls om ryggen av offentligheten. Husby är ett bra exempel på just det. För mellan det att insatsstyrkan skjuter en 69-årig man i huvudet och att revolterna bryter ut, går det fem dagar. Varför? Under de dagarna hölls en fridfull demonstration mot polisvåldet. Det kan man förstå, skjutningen var trots den dödades knivinnehav ganska opåkallad. Den advokat som krävde att beslutet om nedlagd förundersökning mot poliserna skulle överprövas, skrev så här i sin anmälan: «I vanliga fall torde en polisanmälan om knivhot, där gärningsmannen enkelt via myndighetsregister kunde konstateras tidigare vara ostraffad, ha kallats till ett polisförhör vid senare tillfälle – i stället för att avrättas i sin bostad.»

En viktig poäng med utställning är att inte ens ett flagrant exempel på extremt övervåld från polisens sida var tillräckligt för att utlösa upplopp. Den verksamma faktorn var istället publiceringen av en bild, fem dagar senare, som visar att polisen hade ljugit om händelsen för media. Bilden visar hur mannens döda kropp smusslades ut många timmar efter det att polisen hade informerat media om att han var förd till sjukhus, allvarligt skadad. Grannarna väntade till långt in på natten för att kunna ta bilden – de visste att ingen skulle tro dem annars. Då först, när beviset mot polisens lögn publiceras och förtrycket inte längre kan förnekas, bröt revolten ut.

I utställningsrummet hänger en mängd röda fleecefiltar, liknande den som offret i Husby är övertäckt med på den avgörande bilden. På filtarna finns andra bilder, screentryckta i vitt, som spelade en liknande roll i andra upplopp. För en som rör sig i konstvärlden kan det vara lätt att glömma att bilder faktiskt betyder något, och påverkar annat än karriärer och spekulanter. Men här är de, de kravallutlösande bilderna, hängda på metallstänger så att någonting som för tankarna till ett läger eller en demonstration, ett tillfälligt sammanhang, bildas.

Nu kommer vi in på den andra aspekten, rumstolkningen. Bilderna från de olika upploppen skapar ett gemensamt rum där också omkullvälta terrasskaminer finns vid sidan av filtarna, som här blir konnoterade av sin förekomst på svenska uteserveringar. En bild på den farbror som dödades ligger där, tagen när han står på sin balkong med en kniv i handen, liksom en affisch för en film om «macheteman» och bilder på poliser från insatsstyrkan i sin groteskt militariserade utrustning. En balkong är placerad på golvet så att den från ett håll ser ut som en barrikad, från ett annat som en bår. Rummet känns ödsligt, ljuset är skarpt. Det är kravaller utan kroppar, men det ligger i luften. Rummet rekonstruerar inte Husby, utan den gemensamma platsen för en mängd revolter: Clichy-Sous-Bois, Hackney, Husby, Watts – det är samma plats, det är här.

Händelserna i Husby 2013 är dock helt avgörande i den här utställningen. Varför? För att det enstaka fallet möjliggör en betraktelse av fenomenet inifrån. Vi kan nämligen förutsätta att det inte är de yttre orsakerna som utställningen söker, eftersom den ingår Tensta Konsthalls större projekt Eroseffekten. Namnet kommer från en text av sociologen George Katsiaficas, där «eroseffekten» står för ett perspektiv i vilket politiska skeenden inte förstås i relation till yttre omständigheter, utan primärt i förhållande till någonting i människan, en kärleksfull frihetsdrift som ibland kan ta sig våldsamma uttryck. Upploppens rationalitet bestäms av den driften, inte av samhällets styrmedel eller allmänna reaktioner på omständigheter. Utifrån Katsiaficas skulle det vara den insidan som gör de olika revoltplatserna till en och samma. Och om utställningen är ute efter en sanning, så är det sanningen om den platsen, inte den historiska sanningen om Husby 2013.

Sanningen om «Husby» blir däremot avgörande som medel för att komma åt den stämning (eller spänning) ur vilken frihetsdriften bryter ut. Haghighian har arbetat med det på två olika sätt. För det första är det en väldigt emotionellt effektiv utställning. Jag såg den utan att veta mer om «Husby» än vad jag mindes från rapporteringen kring upploppen. Men i den överklivning som jag tidigare nämnde, från barrikad till bår, finns en plötslig poetisk kraft som bryter ens distanserade vilja till rätt och fel. Hjärtat som är tryckt på just den filten får mig att associera till den «hjärtats kultur» som Walter Benjamin talar om som en våldsbefriad diskurs som gäller relationer till saker – kanske är fördelningspolitik en plump tanke i sammanhanget, men kanske är den inte heller helt fel. Är det offret för en havererad fördelningspolitik som bärs ut här? Från hörlurar placerade på golvet läcker ljud ut till mig där jag står i det skarpa ljuset mellan filtar och terrassvärmare. Det rör mig märkligt nog till tårar. Människorna är borta, men streamingtjänsternas kunder finns kvar, tänkte jag. Det visade sig vara ljud av hjärtslag och upplopp – kanske just det jag annars inte hör eftersom lurarna sitter i? Hursomhelst väckte installationen en enorm ömhet inför alla som inte är där. Det måste vara den altruistiska, anonyma kärleken som Katsiaficas ser i «eroseffekten» som jag fick smaka på.

När jag efter detta tar del av utställningens dokument om Husby och händelserna där, så får den plötsliga kärleken relief och lokalfärg, samtidigt som den ger rätt perspektiv för att läsa vittnesuppgifter om livet där. Det är i ögonblick då man älskar människan som man ska läsa om statens tillbakadragning från en plats, om hur skrupelfria hyresvärdar påverkar folks liv, om hur det lokala föreningslivet trängs undan till förmån för en kommersialisering av det offentliga rummet, om hur välfärdsinrättningar flyttas och ersätts av en enorm polisiär ökning med följande trakasserier, rasism och etnisk profilering. Det känns annorlunda när man har sett utställningen. Och kanske är det just i det ögonblick då man faktiskt ömmar för Människan som man ska ställas inför ett fotografi av insatsstyrkans emblem, tryckt på tidningspapper och lagd på en av kaminerna. Hundförare har en hund på sitt emblem, sjöpolisen ett ankare och insatsstyrkan: en lagerkrans kring ett bevingat svärd. Den våldssymbolen slår hårt mot utställningsbesökaren. Och kanske är det i just det tillståndet som man på riktigt kan ta del av materialet om hur riksdagsdebatterna gick om kravallerna och notera hur inget parti ens nämner polisvåldet och rasismen, men däremot diskuterar stenkastande ungdomar. Det som utställningen verkligen skärper ens sinnen för, är hur offentligheten hela tiden marginaliserar människor och deras liv till förmån för enklare frågor. Och hur lite den vill förstå uppror.