I likhet med Concrete Matters på Moderna Museets så vill den kommunala konsthallen Fullersta Gård i Huddinge ge nya perspektiv på den icke-föreställande konsten. Det sker genom ett möte över generationerna mellan den svensk-tyske målaren Gert Marcus (1914–2008) och den norska samtidskonstnären Camilla Løw (f. 1976). Det är modigt med tanke på att Marcus alltid värnade om konstverkets integritet. Samtidigt känns det befriande att slippa retrospektivens ofta baktunga historisering för att istället låta den sinnliga och fysiska upplevelsen av konsten träda fram, vilket för både Marcus och Løw trots allt är det väsentliga.
Fullersta Gårds herrgårdsmiljö från 1800-talet erbjuder med sina vackert smidda kakelugnar och parkettgolv en något oväntad mötesplats för gråbetongen och aluminiumet i Marcus och Løws konst. Men de borgerliga rummen visar sig väl lämpade för denna lågmälda utställning. Med mig in får jag en guide skriven av konstnären Françoise Ribeyrolles-Marcus, som var gift med Gert Marcus från 1970-talet tills hans bortgång. Jag uppmanas att titta på ljuset och färgerna i ett försök att komma fram till «något som saknar ord». Detta förstärks av utställningens titel, Instrumental, som låter oss tänka att denna konst precis som instrumentalmusiken försöker skapa en språklighet bortom det vokala.
Precis som många andra tänker jag mig Marcus framförallt som kolorist, och blir därför förvånad över att det första verket jag möter, Noir från slutet av 50-talet, är en synnerligen hårdnackad geometrisk komposition där en fyrkant i vitt cement har satts ovanpå svart grund. Men Marcus utforskningar av färgen och sättet som relationer mellan färgtoner kan forma rumsliga och fysiska distanser och skalor träder fram genom andra verk i utställningen, som Färgdistanser (1988) och Pentametre (1963). Här märker jag att mina rörelser i rummet koordineras genom verkens disposition men även genom installationen. Jag leds mot omöjliga utrymmen, tvingas på omvägar genom långa diagonaler och inbjuds att betrakta verk från alla möjliga, skeva vinklar. Det får mig att minnas att Noir förvarnade mig om rum i obalans, vilket ytterligare accentueras av utställningens lekfulla spel med seendekonventioner. Som betraktare känner jag mig lite obekväm i min upprätta vuxenkropp, vilket möjligen är ett första symptom på den förvandling av subjektet som utställningen strävar emot.
I de övriga rummen ställs Løws verk i dialog med Marcus genom rumslig och konceptuell närhet (färgen, betoning av minimala distanser, förvandling av materia), men även genom de färgade plexiglas i olika mönster från verkserien New Patterns (2018) som har placerats framför fönstren och ger rummen olika färgtoner. Konstruktivistiska konstnärer har genom historien försökt skapa modeller av människan, samhällslivet och ibland hela universum, men det allvaret är som bortblåst hos Løw som istället betonar det lekfulla genom underfundiga titlar som Transformer (2018) och Spring Rain (2018). Det finns också en tydlig koppling mellan konst och natur i The Sun and the Moon (2018) där ljus från en ensamt hängande glödlampa absorberas och återspeglas i nattsvart plexiglas. Samma sak kan sägas om Black Spring (2018) som består av två på varandra staplade kuber inifrån vars mellanrum en sorts kemisk vårgrönska tycks flöda.
Marcus tanke om konsten som en modell var däremot ingen lek, utan ett systematiskt och metodiskt utforskande av färgens möjligheter i en teknokratisk civilisation som antingen glömt bort den eller låtit den underkastas form och funktion. I närbelägna Flemingsberg färgsattes höghusen på 1970-talet enligt Marcus idéer. Samtidigt kan själva poängen med utställningen vara att befria Marcus från sina åsikter, och låta verken framträda på nya sätt, i dialog med Løw. Jag tycker också att den lekfulla fantasin i hennes verk får denne gamla modernist att trotsa kronologin och framstå som yngre och mer samtida än tidigare. Parallellt inbjuds vi att reflektera över den sociala dimensionen i Løws konst, och, i vid mening, vad det egentligen innebär att tänka samhället estetiskt.
Sammantaget tycker jag att utställningen visar på möjligheten att överskrida generationsgränser och periodiseringar genom ett finstämt och respektfullt samtal mellan två konstnärskap. Instrumental visar att samtidskonstens historiska blick inte nödvändigtvis slätar över avstånd och skillnader. I ett alltmer uppjagat mediesamhälle kan det slutligen vara som kommunikationsmodell som den samtida konstutställningen är allra mest angelägen.
Not: texten innehöll tidigare en formulering som kunde tolkas som att Françoise Ribeyrolles-Marcus är utställningens curator, vilket hon inte är. Artikeln uppdaterades den 20 april kl. 10.40.