Det är knappast förmätet att påstå att den omedelbara och första associationen som ordet konst väcker hos de flesta är en tankebild av en målning, men detta är inget som enbart gäller gemene man: den konstintresserade får ständigt denna anknytning befäst i Helsingfors konstvärld där måleriet sakta men säkert har vuxit sig allt större på senare år.
En krass analys av den ymniga närvaron av relativt storskaliga olje- eller akrylmålningar i gallerierna är att den svarar mot en efterfrågan. Men det handlar också om att tradition möter trend – den unga generationen konstnärer tar sig an en mycket klassisk form av bildkonst och undersöker dess möjligheter och relevans i en digitaliserad, globaliserad och oändligt fotograferad värld. Samtidigt verkar attityden mot inköp av konst ha genomgått en förändring. Målningar har för allt fler blivit inredningsföremål med potential att förmedla status på samma sätt som en designmöbel, parallellt som intresset för att äga konst har vuxit hos unga vuxna. I deras fall handlar det dessutom ofta uttryckligen om en vilja att stötta konstnärer; det är konsumtion som delvis färgas av en avsikt att verka för solidaritet.
Överlag präglar en känsla av entusiasm för inhemska målare den finländska konstvärlden, och representerad inom den finns en stor mängd kvinnliga målare av vilka många är utexaminerade från Bildkonstakademin i Helsingfors. Jag vill poängtera att kön här inte omnämns i avsikt att kategorisera – drömmen är att aldrig behöva tala om binära kön när konst diskuteras. Jämställdhet är ändå tyvärr långt ifrån självklarhet, så det är uppfriskande att se att det mer eller mindre organiskt vuxit fram en utbredd respekt för kvinnliga konstnärer.
Anna Tuori hör till de mest kända finska samtidsmålarna. Efter en utställning i Paris som delvis saboterades av den pågående pandemin ställer hon i september ut på galleri Anhava. I Tuoris verk finns förutom en exceptionell tolkning av rörelse och hast även en skickligt inkorporerad underton av dekadens och modernitet som antyds i detaljer, samt ett mått av huvud- eller ansiktlöshet. Detta sistnämnda konstnärliga val återfinns hos flera andra aktuella konstnärer, om än på mycket annorlunda sätt. På konstnärsdrivna Myymälä2 öppnar i oktober en soloutställning med verk av Zahrah Ehsan, vars målningar består av en förunderlig kombination av ansiktlösa kvinnor, interiörer, graffiti och surrealistiska inslag, ofta utförda i färger som är snudd på vulgära.
En mer stram och psykoanalytisk ansiktslöshet är ständigt återkommande i fotografen Anni Leppäläs produktion. Hennes bok hyle | curtain | backdrop var tidigare i år nominerad till Årets fotokonstbok, och i september ställer hon tillsammans med Eeva Peura ut på galleri Ama. Den mycket produktiva Peura skapar målningar fulla av illabådande men förtrollande fantasier – varje verk känns som en scen ur en roman, med ett klar känsla av att ett före och ett efter existerar kring de motiv som avbildas. I målarförbundets galleri TM-galleria är måleriet givet, och bland höstens utställningar sticker Susanna Vuorios ut: hennes målningar är allt annat än ansiktslösa, utan är fulla av slitna men karismatiska karaktärer som för tankarna till en äldre konstnär som svenska Lena Cronqvist.
Som konstaterat arbetar även många unga konstnärer med måleri, så Bildkonstakademins kandidats- respektive magistersutställningar som i september och oktober visas i skolans stora Exhibition Laboratory kommer antagligen att inkludera ett visst mått målningar de med. Förhoppningsvis dock även mycket annat.
Sett på det stora hela är detta inte en konsthöst med betydande politiska ställningstaganden. Ännu har man inte hunnit reagera på den sordin som coronaviruset lagt över världen eller på de antirasistiska demonstrationer som till och med spridit sig till det relativt homogena Finland. På Helsingfors konstmuseum HAM visas under resten av året konstnärsduon Gustafsson&Haapojas installationshelhet Museum of Becoming, ursprungligen avsedd att vara en del av sommarens premiärupplaga av Helsingfors konstbiennal, som sköts upp till 2021. Terike Haapoja har även en soloutställning på konstnärsdrivna Forum Box i slutet av hösten, och trots att informationen om den än så länge är knapp kommer den på basen av hennes tidigare produktion att vara ett måste.
Ett annat slags politiskt konstprojekt ställs ut på Finlands fotografiska museum i Kabelfabriken. Museets nya gallerisatsning K1 var en klumpig miss som tyvärr inte har något att erbjuda denna höst eftersom dess första förlegade och fadda Marilyn Monroe-utställning pågår tills årets slut. Lyckligtvis kommer det att i museets ursprungliga utrymme från och med mitten av oktober visas nordirländska Clare Gallaghers vackra serie The Second Shift. Gallaghers verk för tankarna till Rinko Kawauchis sköra fotografiska poesi, men skiljer sig från den genom att vara starkt förankrad i vardagen och i det lokala. Det handlar om det osynliga hemarbete vars ansvar så gott som alltid faller på kvinnor, vilket känns relevant och viktigt efter vårens nyhetsrubriceringar om hur just detta fenomen märkts av under hårda nedstängningar.
Där Gallagher fokuserat på sin allra närmaste omgivning gör succémuseet Amos Rex det motsatta med sitt onekligen spännande och otippade initiativ att ställa ut forntida egyptiska artefakter från italienska Museo Egizio. Utställningen öppnar i oktober och blir en ypperlig möjlighet för kritiker och besökare att reflektera över den europeiska stöld av antika föremål som skedde under den hysteriska arkeologiska era som inträffade under 1900-talets första årtionden. Denna slags i Finland ovanliga utställning lär dock förutom sin etiska aspekt också förhoppningsvis utgöra en hisnande påminnelse om hur konsten kan agera som en bro mellan nutid och dåtid.
Det förflutna återfinns i höst också i Helsingfors Konsthall, där en utställning med finländska ryor från de senaste 400 åren öppnar i november. Detta känns som ett viktigt steg i processen att omforma konstkanon så att det även inkluderar det kreativa hantverk som huvudsakligen kvinnor utfört. Liknande glädjande resultat kan även förväntas av Ateneums utställning med det äkta paret Hellman som i decennier harmoniskt arbetade med sina respektive och sinsemellan annorlunda konstnärskap i en delad ateljé i Borgå, men där Karin Hellmans (1915–2004) fantasieggande textilkonst var så gott som okänd fram tills tre år sedan. Textilkonst ges för övrigt också plats i Åbo, där konstmuseet ställer ut Ahmed Al-Nawas och Minna Henrikssons nygjorda monumentala rya Fake Star som skildrar ett meteoritnedslag i Borgå 1899 och bygger på visuella lån från Akseli Gallen-Kallela.
Utanför huvudstadsregionen är utbudet relativt splittrat, men även här syns intresset för konstnärliga samarbete. I Tammerfors firas stadens konstnärsgilles 100-års jubileum stort med utställningar vid bland annat konstcentret Mältinranta och Sara Hildéns konstmuseum. Båda dessa öppnar i mitten av september och består av curaterade helheter som presenterar ett mindre antal av gillets medlemmar. EMMA i Esbo ställer å sin sida ut Elmgreen & Dragset i vad som är parets första stora separatutställning i Finland. Dess innehåll hålls hemligt fram tills öppnandet i slutet av september, men den marknadsförs som en 25-års jubileumsutställning. Med tanke på det är valet förståeligt, om än lite förutsägbart – man skulle gärna se lite mer äventyrliga nordiska utbyten. Även Åbo konstmuseums danska inslag denna höst är av ett etablerat slag: gruppen SUPERFLEX, vars film Western Rampart visas från och med mitten av september, grundades redan 1993.
Sist men inte minst lanseras det i höst två nya intressanta projekt i Helsingfors: Photobooks from Finland-kollektivets Newspaper Vending Machine samt den nya festivalen Aavistus. Det förstnämnda består av en försäljningsautomat som för en billig peng spottar ut konst i dagstidningsform vid kulturhuset Korjaamo. Aavistus är å sin sida ett tvådagars evenemang med fokus på audiovisuell konst. Den vackra grafiska profil med vilken festivalen marknadsförs för tankarna till rymd och synestesi. Dessa slags utominstitutionella innovativa projekt som drivs av eldsjälar utgör Finlands konstlivs bultande hjärta. Ett år som detta blir man extra lycklig av att se dem blomstra.
