I sin bok SABORAMI från 1973 konstaterar den chilenska konstnären och poeten Cecilia Vicuña att «drömmen om social rättvisa präglar Chiles och Latinamerikas historia. Den började i forntiden och fortsätter idag. Den dör aldrig, även om den ständigt omintetgörs.» Man skulle kunna säga att Juan Castillo, som är född i Chile men bosatt i Sverige sedan 1986, är en drömmare i denna mening. Hans utställning på Växjö konsthall, En annan dag, består av ett flertal verk presenterade i en gemensam installation där idéer om rättvisa gestaltas genom ett flyktigt formspråk som påminner oss om konstnärens förflutna som en nyckelfigur i den latinamerikanska konceptkonsten.
År 1979, sex år efter att militären störtat presidenten Salvador Allende, bildade Castillo – tillsammans med konstnären Lotty Rosenfeld, sociologen Fernando Balcells, författaren Diamela Eltit och poeten Raúl Zurita – CADA (Colectivo de Acciones de Arte), en grupp som fram till sin upplösning 1985 var en av de mest inflytelserika inom Chiles så kallade escena de avanzada. CADAs offentligt iscensatta aktioner omfattade deltagande moment som betonade kommunikation, och lyfte fram konsten som en radikal form för socialt handlande. Exempelvis kommenderade gruppen i aktionen ¡Ay Sudamerica! sex civilflygplan att släppa 400 000 flygblad över Santiago, vilka uppmanade läsaren till en revolutionär konstnärlig praktik.
En annan dag har ett betydligt mer lågmält anslag, även om utställningen – som återanvänder verk från två tidigare utställningar på Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik 2011, och Museo de la Solidaridad Salvador Allende i Santiago 2012 – på ett liknande sätt kretsar kring frågor om såväl kommunikation och kommunicerbarhet som konstens sociala funktion som ett verktyg för dialog och kollektiv frigörelse. Detta sker utifrån ett genomgående tema om synlighet och osynlighet.
Platta monitorer på konsthallens väggar visar olika korta videodokumentationer av aktioner där den handskrivna frasen «te devuelvo tu imagen» (eller «jag ger dig din bild åter», en replik som Castillo har använt sig av på olika sätt i över 30 år) bränner genom skärmar, och där stråk av himmel och horisont blir synliga genom de tomma, glödande ramarna. I ett av utställningsrummen visar en intilliggande monitor närbilden av en blind kvinna med stängda ögon. Över hennes ansikte framträder digitalt överlagrade översättningar till omkring 50 språk av ordet «IDÉ».
Strax intill har ett flertal verk på duk fästs på väggen med ramar av tjock maskeringstejp, på vilka utsagor på spanska eller svenska har skrivits för hand. De flesta av dessa bilder föreställer ansikten, grovt skisserade direkt på de obehandlade dukarna. Dessa bleka förnimmelser av figurer som rinner ut i underlaget är obestämbara och spöklika. Likt religiösa ikoner frammanar de en mellanrumslig, närmast transcendent, plats: tanken, fantasin eller drömmen – kanske till och med historien som en plats. En gruppering refererar särskilt till det «chilenska miraklet», ett begrepp som introducerades av ekonomen Milton Freedman och som beskriver hur den neoliberala ekonomiska politiken som infördes under Pinochets regim (1973–90) ledde till ett skenbart fritt och demokratiskt samhälle.
Men vem – om någon – dessa ansikten tillhör förblir en öppen fråga. Rör det sig om porträtt av personer som Castillo, som ett led i sin dialogiska metod, har intervjuat på senare år? Eller tillhör dessa ansikten desaparecidos, chilenare som «försvann» under diktaturen? Även om en duk föreställande ett skelett indikerar åtminstone någon koppling till det senare, förefaller syftet delvis vara att sådana frågor förblir obesvarade. Faktiskt framstår hänvisandet till mänskligheten i allmänhet – det vill säga iakttagandet av likheter snarare än skillnader – vara just det som står på spel i dessa verk.
Detta genljuder starkast i Castillos assemblage, där ordet «IDÉ» på en mängd olika språk återigen placeras parallellt med föremål – däribland textilier, korgar, dockor och flätade statyetter – som refererar till olika inhemska kulturer. Bland dessa finns samerna i Skandinavien samt quechua- och mapuchefolken i Sydamerika. Verken laddade med visuella kontraster. I ett har en trämask och en del av ett rikt mönstrat, stickat plagg fästs ovanpå ett pastoralt landskap med rådjur. Men detta utslätande av visuella och lingvistiska material uttrycker i sig självt knappast solidaritet: i bästa fall framstår det som ett välmenat försök till interkulturellt utbyte; i sämsta fall som ett brott med de specifika kampformer genom vilka verklig solidaritet kan framträda. I själva verket förefaller Castillo medge detta i ett av sina uttalanden på maskeringstejp:
Jag är intresserad av närmare, kontakt med andra, är min bas, min näring, jag är intresserad av etnografi, men jag har inga sådana yrken i formell mening, sedan den dialogen som försöker etablera inte är explicit del av sammanhanget, om inte är empati åstadkommen att intervjua folk om deras livs belägenhet.
I enlighet med detta kan det vara på sin plats med en annan, mer empatisk läsning. Med den här utställningen försöker Castillo skapa en plats för diskussion kring livsformer som marginaliseras i förhållande till det normativa samhället. Medan det kan vidhållas att ett sådant samtal är nödvändigt i en samtida europeisk kontext, där utlandsfödda invånare alltmer utsätts för olika former av diskriminering samt fysiskt och känslomässigt våld, bör det också sägas att även dialog har sina begränsningar. Och det är just dessa begränsningar som Castillos verk till sist drabbas av. Är detta en form som motsvarar drömmen? För alla de som i dag lever under mardrömslika förhållanden, måste svaret bli «nej».
