Does It Still Snow In Providence? heter den, amerikanen Sam Pulitzers utställning på konstnärsdrivna Antics, hans första solo i Stockholm. Allt, de två väggtexterna och de femton blyertsteckningarna (29,6 x 24,8 cm) av övergivna landskap som andas mörker och blötsnö, är från i år, utom några av dem som gjordes förra året. Även svenska översättningar i samma grafiska utförande presenteras.
Providence är en stad i New England, vilket för någon som likt mig aldrig har varit där mest bara väcker associationer till gotiska berättelser och miljöer, inte fjärran från vad teckningarna erbjuder. Nu efter att ha sett utställningen tänker jag att den här konstnären nog inte kan övertolkas; titeln kan nog tänkas syfta även på ’providens’, försynen, som verkens dolda objekt.
Dolt, för något undflyende och ändå stilla finns där inne, i ögonvrån av tanken. Men först känns utställningen trots sin gleshet väldigt hetsig och förvirrande. Båda texterna har samma form och opererar på liknande vis, låt mig citera en av dem i engelskt original: «If an inverted world were a matter of limited concern, would there be any need to suffer evil gladly?»
Läsaren känner omedelbart att det inte rör sig om en fråga att besvara, utan kanske snarast om en undran, möjligtvis om ett påstående. Man förkortar det för att hålla i minnet: «Eftersom det har konsekvenser att världen är upp och ner, tvingas vi utstå ondska.» «Inverted world» är en välkänd engelsk översättning av Hegels ’verkehrte Welt’, upp och nervända världen eller en förvriden, förvänd värld. En vanställd värld. Känns som att snart sagt varje stor filosof har plågats av känslan av att människan har ordnat tillvaron bakvänt. Vi spänner konstant kärran för hästen, gör medel till mål (idag: ekonomin), och tror att livet kommer ur naturen istället för tvärtom. Eller vice versa. Det är ett större fel än okunskap det handlar om: en begärsstörning och en värdeteoretisk skandal. Dumhet kallade Emerson det, och såg det som kulturens uppgift att fostra begären hos den människa som samhället missfostrat. Det är inte «a matter of limitid concern», utan roten till det onda. En rättvänd värld vore en ynnest att uppleva, försynen själv.
Men emfasen i väggtexten ligger inte alls på det implicita påståendet. Allt här motarbetar sådana vulgära genvägar i tanken. Om man ska lyfta fram någonting i Pulitzers verk som skiljer honom från andra konceptkonstnärer, så är det kanske inte bara att han verkar mer intresserad av tänkandet än av tanken eller det tänkta. Inte heller att han inte lierar sig med någon språkfilosofi eller kommunikationsteori. Mer då att han upprättar en utpräglat sinnlig relation till tänkandet, kanske rent av riktar sig till tänkandets egna sinnlighet. Hans utställning känns i tanken. Den får tanken att röra sig som genom sina egna leråkrar, längs öde landsvägar trottoarer, vadande i modd. Liknande landskap som i teckningarna, vilka i det ena rummet är satta i en rad som skjuter in mellan den ena textens rader.
Den grafiska formgivningen motarbetar kommunikationen samtidigt som den leder en in i dess effektiva former. Vissa ord i mening är nämligen satta med ett typsnitt avsedd för rubriker och snabb kommunikation. De framhäver den logiska formen: «If…were…, would there be any need to…?» Det rör sig om en konditionalsats alltså, en implikation (om/så), grundstenen för varje syllogism eller slutledning. De kan man oftast göra i 190. Den formen, tillsammans med typsnittet, drar upp hastigheten i tanken något enormt. Man upplever det ett jämt och hårt, lite glatt, underlag för tankens mest rätlinjiga rörelser. Det känns.
Mellan «if … were» har «an inverted world» skrivits förhand. Dessutom har Pulitzer först skrivit dit, sedan strukit över, «a landscape beyond springtime» (i gemener). Såväl handskriften som versalerna som det överstrukna, samt deras relationer, drar drastiskt ner tempot från rubriken och implikationens medium. Sedan fortsätter texten i rubriktyper rätt in i ett nytt handskrivet citat, den här gången från Bibeln. Den ryckiga relationen mellan de två tempona, samt mellan Hegel och det modifierade bibelcitatet, känns som ett häftigt krängande och avstannande i tanken. Det är som en döende motor. Man får inte grepp om tanken, den tycks dra åt olika håll.
Det känns också att verbet är i konjunktiv (vore), lätt svävande i det möjligas sfär. Man förstår också att det används kontrafaktiskt, och uttrycker att tanken på den där omvända världen inte är utan angelägenhet för oss. Dessutom är det ett modus som nästan alltid döljer ett annat, nämligen det helt obsoleta optativet som uttrycker en önskan eller vädjan eller förhoppning. Grammatiskt finns det kvar endast i vissa stående fraser, som «bevare mig väl» (=hoppas gud bevarar mig, räddar mig), men det kommer till uttryck ändå. Här uttrycker det förhoppningen om att filosofins intuition av världens förvrängning är viktig. Världen är egentligen mycket bättre. Därav lugnet i tanken, stillheten.
Den andra texten lyder «If the fruit of the earth were bought for a song,/ would there be any need to talk about the weather?» Vid det ögonblick då jag kände stillheten i tanken befann jag mig mitt framför de två radsluten av den stora texten. Jag läste ihop dem som «bought for a song,/to talk about the weather?» och tyckte att det var så vackert. Det var äppelträd i blom och lätt frisk luft som steg upp ur gräset. En plötslig glimt som av världens rätsida. Den är precis som den ska. Försynen.
Efter det är det inte längre några gotiska associationer som Pulitzers teckningar triggar, utan snarare då en nästan förklarad tystnad och stillhet som i de torftigaste miljöerna kan drabba en som världen såsom den egentligen är. De övergivna ladorna och fågelskrämman ser ut som rörande tecken på liv. Mörkret ruvar inte på något dolt hot, utan låter månskenet träda fram och reflekteras på snön. Det är slående hur omsorgsfullt han har tecknat det, blyertsen och pappretx lätta, stilla, flyktiga samröre – och hur teckning kan låta grafit och lera visa sig så skimrande och silvrigt som det kanske egentligen alltid är. Men i vanliga fall ser jag bara modd.
