Mary Ellen Mark var del av en dokumentär riktning som använde fotografi och film för att synliggöra människor i samhällets utkant. I Ward 81 (1976) tillbringade hon 36 dagar på en psykiatrisk anstalt för kvinnor, och i Streetwise (1984) följde hon tonåringar som levde på gatan i Seattle. Dessa reportage kan idag framstå som rätt konventionella, men Marks bilder beskrivs ofta som djupt empatiska, inte minst för de nära band som hon skapade till många av de hon fotograferade. Mest känd är Tiny, eller Erin Blackwell, som hon följde under 32 år.
Kulturhuset i Stockholm visar nu en sammanställning med ett nittiotal av Marks fotografier under titeln The Lives of Women, tillsammans med två filmer gjorda i samma anda. Huvudpersoner är kvinnor och flickor från världens alla hörn. Den är intressant på flera sätt – positiva och mindre positiva. Det gäller både fotografierna som sådana och vad som händer med bilderna i den form av produktionsapparat som Kulturhusets utställning är del av.
Det är ett fotografi som går bort från en gammal dokumentär idén om det «avgörande ögonblicket» och istället förenar dokumentär- och poträttfotografi på ett intressant sätt. De avporträtterade står ofta uppställda och ser rakt mot kameran, vilket gör att de i högre grad kan ta plats som subjekt, med en medvetandegjord interaktion mellan fotograf och avfotograferad. De framträder ofta både som individer och som representanter för en större grupp: tvillingar, sjuka barn, barn med funktionsvariationer, unga heroinister, tonårsflickor, indiska flickor på cirkus, med flera. Här finns också kändisar, som Moder Teresa, eller filmregissören Louis Malle när han kysser sin nyblivna fru Candice Bergen.
Om många av Mary Ellen Marks fotografier är starka, roliga och utmanande är andra delar av hennes produktion klart problematisk. En sådan är bilden av en flicka i sängen med sina föräldrar, i sin fars armar. Mark hade fotograferat familjen vid ett tidigare tillfälle, och sökte sedan upp dem på nytt flera år senare. I en intervju har hon sagt att det framstod som uppenbart att pappan utnyttjade dottern sexuellt, vilket hon fick bekräftat. Bilden är ett av flera exempel på en form av «synliggörande» som med sitt både bokstavliga och bildliga ovanfrånperspektiv snarast blir ett exploaterande av en utsatt situation. Det handlar både om själva fototillfället och om vilken makt den fotograferade har över de sammanhang där bilderna sedan visas. Vilken form av samtycke ligger bakom att bilden visas och sprids?
Många av Marks bilder tenderar också att förstärka snarare än att utmana stereotyper, inte minst när det gäller kvinnors och flickors sexualitet i kombination med utsatthet. Det är inte direkt «offerfotografi», däremot ett fotografi med en tydligt objektifierande gest, trots Marks omsorg att komma nära och lära känna dem som porträtteras. Jämfört med något senare fotografer och konstnärer som Carrie Mae Weems eller Catherine Opie, är det tydligt vilken skillnad det är när den som fotograferas kan behålla makten över framställningen.
Jag tycker det går att diskutera valet att visa flera av bilderna, i alla fall på det sätt som det görs nu. Ett exempel är fotografiet av tre systrar ur Ku Klux Klan från 1986, företrädare för en rasistisk och nazistisk organisation som här glider förbi i bildflödet liksom i förbifarten. Ett annat är en bild som avporträtterar ett gift par, där mannen ser ut att rikta sin pistol mot kvinnans huvud, utan att kvinnan tycks vara medveten om det (Mark har i intervjuer beskrivit hur hon såg mannen rikta pistolen, men inte ville ingripa i hans sätt att agera.) I båda fallen blir bristen på kontext och artikulering kring bilderna ett problem. Det präglar utställningen som helhet: förutom en kort och allmän introduktion så finns ingen som helst diskussion om hur Marks fotografier representerar andra, eller reproducerar ett förtryck.
Det är anmärkningsvärt i en tid när en av de självklara frågorna i produktion och spridning av bilder är vem som berättar vems historia. Det hade varit ett supertillfälle att diskutera möjligheterna och omöjligheterna i olika dokumentära framställningar generellt, och i Marks arbete specifikt. Utställningen är, som ofta idag, framtagen av ett externt internationellt produktionsföretag. Kulturhuset har fått en färdig utställning skickad till sig. Det har uppenbarligen inte ökat möjligheten till en pedagogisk och kritisk diskussion kring verken.
