En skadad barndom

Peter Johansson är kanske den ende svenska konstnären som skulle kunna beskrivas som en entertainer. Om konstens utställningsmöjligheter var lika diversifierade som musikens, skulle han nog kunna ta sig ända till Las Vegas. Istället kuskar han runt som ett dansband med en massa utställningar, just nu två solo i Malmö och en på Östergötlands Museum i Linköping. Det här breda genomslaget kommer sig nog av att han utöver att vara jävligt bra och rolig dessutom är folklig: det är fars, det är formsäkert och ironiskt, ämnena är ofta breda offentliga angelägenheter, från fågelholkar till militarism eller skinheads. Dessutom drar han sig inte för att framställa sig själv som den ’svenska tönten’, dvs. en komisk och oförarglig manlig figur som svensken omfamnar.

Ofta finns också en retrofolklighet i formspråket, även om det också är något han misstänkliggör. Detta gäller i hög grad hans dubbelutställningen Barnatro som visas parallellt på konstnärsdrivna Galleri 21 och kommersiella Galleri Leger i Malmö. Med hjälp av bilder från sitt familjealbum, enormt förstorade över Legers väggar, och reenactments av köksscener från hans barndom som visas genom titthål till slutna rum på Galleri 21, låter han ett oroande dunkel lägga sig över hela 70-talets folkliga socialitet. Hur många olyckliga eller störda mammor minns jag inte plötsligt från de åren, fast nu som ett kulturinslag, och hur otäckt hemlighetsfull var inte den där skumma belysningen i gillestugorna! Transparens och övervakning var den tidens mentalitet fjärran, och det är på skuggsidan av den friheten och lyckan som utställningen utspelar sig.

Konsten som en form för sanningen

Förvånansvärt nog är Barnatro inte alls underhållande. Tvärtom handlar den om hur konstnären misshandlades som barn, utnyttjades sexuellt och mobbades. Hans 5-åriga ansikte, med jättelika blå ögon och handen i givakt i pannan, har tapetserats över en hel vägg direkt innanför dörren på Galleri Leger. Var och en kan lätt föreställa sig vilka känslor detta väcker när man känner till bakgrundshistorien. Däremot är det svårt att föreställa sig intensiteten i upplevelsen, känslan av att inte kunna komma undan. Jag går andtruten genom utställningsrummen. Det jävligaste av allt är det som syns på bilderna: den konstanta närvaron av de som vill skada en. Plågoandarnas ansikten är övertäckta av en vit prick: fem på skolfotot (av 13 möjliga), en på bilden där konstnären kramar en stor hund, en på konfirmationsbilden, en på bilden av hans fars begravning, två på semesterbilden från fjällen. Till och med mellan farmor och farfars huvud finns en vit prick. De är överallt!

Men Johanssons grepp är inte dokumentärt. Ämnet finns i minnet, och utställningarna genomsyras också av frågan om konstens möjliga relation till svåra minnen. Nyckelverket är nog Spelad ilska, en combine bestående av konstnärens expressiva barnansikte i en förstorad svartvit bild. På denna har en stålbur med ett hoprullat isbjörnsskinn monterats. I munnen har den en falukorv. Det som bilden visar måste vara den sanna känslan från den tiden, ilskan som fanns men som bara har kunnat dokumenteras som fiktion. Kanske kan man se det som om konsten redan då kom in som en form för sanningen. Bildens betydelse understryks av att den återkommer i utställningen. Den andra delen av verket förefaller vilja säga att bilden bara är som isbjörnens skinn, att kroppen är död och borta, men att det som finns kvar av björnen ändå är tillräckligt hotande för behöva buras in och förnedras med en korv. Eller göras dråpligt kul med korven mellan de där ofräscha tänderna.

Tidsandan och kulturen genom barnets ögon

Att det där fotografiet är en fiktion, eller en fantasi, gör att det redan från början är besläktat med minnesbilden. Ett annat foto är en dubbelexponering, där folk som egentligen inte var närvarande spöklikt framträder. En av dem har en vit prick över ansiktet. Verket heter Försvunna minnen vilket tydligt anger att det handlar mindre om en uppgörelse med det förflutna än om en undersökning av minnen. Inte av huruvida de är korrekta i förhållande till det dokumentära materialet, utan tvärtom huruvida det dokumentära förmår att tillgängliggöra minnen som material för vidare gestaltning.

Mamma, pappas skåp och korvknullaren är så att säga ett test av den tanken. På väggen hänger ett stort foto av en trött mamma på skidsemester. Framför bilden ligger ett skåp som pappan gjort, där insidan målats med vit kurbits på faluröd botten. På en av skåpdörrarna står en maskin som kör en beigegul falukorv genom ett hål i dörren. Det är korvknullaren, själva gestaltningen av vännen till familjen som sexuellt förgrep sig på Peter. Ljudet från maskinen hörs genom hela utställningen, och en korvknullare finns även på Galleri 21. Med skåpet och skidsemestern kommer hela folkligheten in igen; med rödfärgen Dalarna, precis som genom den här användningen av falukorv, känd från porrfilmsklassikern Fäbodjäntan från samma tid. Verket laddas med hur mycket som helst – tidsandan och kulturen syns genom barnets situation och barnet kastar en skugga över kulturen.

Ett ohyggligt ögonblick

Ändå upphör inte Johansson att vara kul! Mitt i lokalen hos Leger står någonting som snarast liknar en vindmölla, men kanske ska vara en stor fläkt. Bladen är klädda med en bild av änden av en falukorv: When the Sausages hits the Fan. Bredvid står en krucifixliknande majstång i mörk metall med falukorvar hängande i armarna, Pedofilstång, och ett annat verk, Parasoll med skugga, som är vad titeln beskriver, men gjort av bilder på olika förövare som spänts ut till solskydd och lagts på hög under – vilket på något vis rimmar med användningen av isbjörnsfällen. Jag har aldrig stött på en sådan ansamling av mordisk humor och bitterhet i verk som bara sitter så bra!

Utställningen hos Leger är öppen och fylld med verk. På Galleri 21 har rummet däremot fyllts ut med faluröda block (lite som minnesverket över Förintelsen i Berlin) på vilka möbler finns i relief. Mellan blocken är det trångt, och på några ställen finns hål att kika in igenom. Ett av rummen påminner om en ugn, man ser falukorvsanrättningar därinne, täckta av något brunt som tycks symbolisera blodet från våldet i hemmet. På några ställen finns filmer där Johansson gestaltar sin mamma. Hennes vanligaste ord är ett utrop, «Hallå!» eller «Hallå?». Hon står och lagar mat utan att vara säker på att någon är hemma som vill äta. I en av filmerna, som man måste stå på knä för att se, tycks hon böja sig ner och titta ut genom ugnen. Med säker blick tecknar hon med läpparna åt betraktaren, på ett sätt som är till lika delar utmanande, förvirrat, spotskt och uppgivet: hallå. Det är ett ohyggligt ögonblick. Det är en så komplex realitet som slår emot en i den läppläsningen, som är besinningslöst kul, oförställt förtvivlad och gör en handfallet gripen. Det är en mäktig utställning.