Bussen mot Limhamns Kalkbrott, platsen för den brittiske konstnären Mike Nelsons första permanenta offentliga skulptur Imperfect Geometry for a Concrete Quarry (2016), passerar genom centrala Limhamn, en liten men välbärgad stadsdel i södra Malmö. Med sina butikstäta gator, idylliska radhus, villor och grönområden känns platsen nästan lika avskärmad från den samtida konstvärldens angelägenheter som från de nyligen inrättade säkerhetsföreskrifterna som reglerar resandet mellan Sverige och Danmark. I kontrast till grannkommunen Hyllie, med sin inhägnade tågstation och köpcentrum Emporium, där stämningen har varit laddad under de senaste månadernas «flyktingkris», så förefaller Limhamn märkligt isolerad från de ökade spänningarna i Öresundsregionen: främlingsfientlighet, rasism och förslaget att inordna Malmö som del av varumärket «Greater Copenhagen», för att nämna några. Detta slags förskjutning och anakronism genomsyrar också Nelsons skulptur, som har placerats på botten av det nedlagda kalkbrottet.
Imperfect Geometry for a Concrete Quarry är en återinstallation av Nelsons verk 408 Tons of Imperfect Geometry från 2012, en platsspecifik skulptur som producerades utifrån Malmö Konsthalls arkitektoniska förutsättningar, och dessutom utmanade byggnadens bärkraft. Den gjutna och golvplacerade betongskulpturen – som både anspelar på konstnärens tidiga verk från 1990-talet, och lånar sitt motiv från den muslimska traditionen – innebar en kursändring bort från Nelsons labyrintartade och referenstyngda installationer från senare år. Men trots approprieringen av islamska tessellationer framstod 408 Tons of Imperfect Geometry mest som en formalistisk övning, som inte fullt ut kunde försvara sin plats i utställningsrummet. Fyra år senare, i den före detta industrimiljöns kontext, så förstärks denna svaghet och får paradoxalt nog en ännu starkare effekt.
Limhamns Kalkbrott var operativt mellan 1866 och 1994, och återöppnades upp för allmänheten som ett naturreservat 2011. Det runt 1,4 kilometer vida och 65 meter djupa före detta dagbrottet rymmer idag uppskattningsvis 1400 olika växt- och djurarter – inklusive 450 olika sorters skalbaggar. Med sina betonghissar täckta av graffiti och massiva drivor av slagg som väller över tvärbranta klippavsatser, så lever dagbrottet upp till bilden av en post-industriell ruin. Mot denna bakgrund iscensätter Nelsons skulptur spänningar mellan den ideala, matematiska oändligheten hos mönstret och de materiella resursernas förgänglighet. På en annan nivå kan verkets mönster läsas som en allegori över de komplexa och sammanvävda relationerna mellan växter och djur som utgör dagbrottets ekosystem. Verket underordnas platsens visualitet, och tycks gå sin egen obetydlighet till mötes – möjligen som en metakommentar till människans hybris.
Imperfect Geometry för tankarna till historiska land art-verk som Concrete Pour (1969) av Robert Smithson, genom att arbeta med en liknande entropisk potential som förskjuter den visuella effekten femtio eller hundra år in i framtiden, då skulpturen kommer att vara fullt ut inkorporerad i sin omgivning. Ändå har Nelsons verk en svag relation till sin plats. Med utgångspunkt i att kalksten är en nyckelingrediens i betong ramas verket in av gesten att återföra ett industriellt material till platsen för dess tidigare utvinning. En del av Nelsons metod inbegriper också att återanvända eller återvinna äldre verk för att producera nya. Till sin utställning på Hayward Gallery i London 2008 producerade han en detaljerad rekonstruktion av verket To the Memory of H.P. Lovecraft från 1999. Delar av installationen återanvändes sedan till en utställning på Villa Arson i Nice senare samma år. På ett liknande sätt var hans arbete för den Brittiska Paviljongen i Venedig 2011 till stor del en rekonstruktion av en installation från Istanbulbiennalen 2003. Men trots att Nelsons projekt ofta bygger på restaurering och renovering, så framstår gesten likafullt som statisk och i högsta grad formell.
Det är ur denna synvinkel som Imperfect Geometry är den kanske största besvikelsen. Där Nelsons verk ofta etablerar en nära relation till plats och arkitektur, så för skulpturen i Limhamn istället tankarna till «plop-konst», ett nedlåtande begrepp som myntades på 1960-talet av arkitekten James Wines för att beskriva modernistiska konstverk placerade i offentliga miljöer för vilka de inte är lämpade. Denna problematik förstärks av de outredda frågorna kring verkets tillgänglighet för en bredare publik. I dagsläget får man bara tillträde via guidade turer som kan bokas via Kalkbrottets hemsida, eller under de så kallade «kalkbrottsdagarna» två gånger om året. Skulpturen kan emellertid ses från en utsiktspunkt på dagbrottets nordöstra del, intill Victoria Park, ett nybyggt område med «livsstilsboenden» vars bekvämligheter inkluderar spa, tennisbanor, vinkällare och en 800 kvadratmeters putting green. Dessa fläckfria byggnader är synliga från Nelsons skulptur, vilket leder tankarna till hur konsten instrumentaliseras i olika exploaterings- och byggnadsprojekt. Man får faktiskt intrycket att verkets placering är en praktisk utväg: för staden, en lösning på ett förvaringsproblem; för gatukontoret som ansvarar för naturreservatet, ett sätt att öka besökarantalen.
I The Expediency of Culture: Uses of Culture in the Global från 2003 argumenterar kulturteoretikern George Yúdice för att kulturen i en allt mer stratifierad nyliberal tid inte enbart betraktas som värdefull och stärkande, utan också som en outtömlig resurs. Om Nelsons skulptur bevisar något, så är det att också denna resurs kan utarmas.
