Samma dag som den nya presidenten installerades i Vita huset ställde sig en stor del av det amerikanska konstlivet bakom strejken J20 Art Strike. Dagen efter hölls Women’s March, en av de största demonstrationerna i modern tid i USA. Och härom veckan ockuperade invånarna i Sollefteå det BB som kommunen planerade att stänga.
Ofta är det tillfälliga händelser som dessa som betraktas som motståndshandlingar. Om ändamålet uppnås, som när protesterna i Polen i höstas fick regeringen att ändra sig angående en ny lag om att förbjuda abort, så anses den som lyckad. Men om det som begärs inte uppfylls, som då massdemonstrationerna världen över inte hindrade USA och Storbritannien från att starta ett långt krig i Irak, så ses den som misslyckad.
Men hur kan motstånd förstås som en mer dynamisk kraft än bara som enstaka händelser i tiden? Vilka konstnärliga och andra praktiker utövar ett sådant motstånd och hur har motståndets dynamik sett ut historiskt? Det är några av de frågor som den brittiske filosofen Howard Caygill, som deltog i Kungliga konsthögskolans konferens What is a Mask? här om veckan, diskuterar i sin senaste bok Resistance: A Philosophy of Defiance (2013).
För Caygill är motstånd en pågående kraft som är absolut i den meningen att den inte viker sig och inte är valfri. Även konsten analyseras i termer av dess förmåga att skapa ett klimat där möjligheten att göra motstånd förbättras. Caygill gör detta genom att hänvisa till filmskapare och författare som Pasolini och Kafka, till tänkare som Marx och Nietzsche och till allt från franska motståndsrörelsen under andra världskriget, Svarta Pantrarna i USA och de senaste årens Occupy-rörelse. För närvarande arbetar han på en uppföljare till boken från 2013, i vilken han undersöker motståndspotentialen hos konstnärer verksamma på mentalsjukhus.
Josefine Wikström mötte upp Howard Caygill i anslutning till konferensen i Stockholm för ett samtal om en av samtidens mest akuta frågor: i en tid när demokratiska val gör det möjligt för politiker att bedriva odemokratisk politik, hur kan vi då se på motstånd innanför och utanför konstens gränser?
*
I din bok senaste Resistance: A Philosophy of Defiance tar du upp den franska motståndsrörelsen under andra världskriget, anti-fascistiska rörelser och så vidare. Men du insisterar genomgående på en motståndets filosofi. Detta kan tyckas problematiskt då filosofi kan ses som en systematisering av historiska händelser under vissa begrepp. Varför var det ändå viktigt för dig att närma dig motståndet filosofiskt?
Metoden är Walter Benjamins. Du filosoferar genom att väldigt konkret arbeta dig igenom ett historiskt material. Det historiska materialet tvingar dig, så att säga, framåt på ett sätt som du inte kan uppnå genom att endast arbeta på en konceptuell nivå. Men du behöver samtidigt den konceptuella nivån för att kunna känna igen det systematiska i historien. Jag ville skapa ett slags arkiv av motstånd för att visa på likheter mellan olika motståndsrörelser.
Samtidigt finns en definitiv teoretisering av motstånd i boken. Detta är, tror jag, dess verkliga bidrag. Motstånd tänks ofta som performativt som något som sker och sedan tar slut och försvinner. Jag ville istället tänka kring motstånd på ett sätt som den preussiska militärgeneralen Carl von Clausewitz hade gjort i en militärkontext – genom att närma mig det han beskrev som «förmågan att göra motstånd.»
För mig var det viktigt att framhäva att det väsentliga är förmågan eller kapaciteten att göra motstånd, som sedan manifesterar sig i enskilda händelser, exempelvis demonstrationer. Detta synsätt omvandlar på ett sätt hela idén om vad motstånd är. Motståndets politik handlar inte om ett iscensättande utan om att förbättra kapaciteten till motstånd.
Detta har också att göra med en tidens politik. Ett tydligt exempel är den franska revolutionen som efterlämnade en kapacitet att, historiskt i Frankrike, skapa mera motstånd. Att göra motstånd handlar alltså inte endast om att kämpa på gatorna. Det handlar om att göra konst och om andra handlingar som skapar förutsättningar för att göra motstånd på gatan. Det är också därför som jag ville arbeta med ett så historiskt brett material som kan visa på hur motstånd skapar motstånd.
Att göra motstånd ses alltid som något som sker imorgon, men om motstånd handlar om att förbättra förmågan att göra motstånd så sker det redan idag.
Du inleder boken med en kritik av Jean-Paul Sartre, som i essän «An Unprivileged Painter» (1961) via en målning analyserar ett studentuppror som han ser som misslyckat. Din kritik av Sartre tycks också handla om hur motstånd för dig också har att göra med kraft.
Motståndsbegreppet är omöjligt att separera från en diskurs kring kraft. Sambandet finns där raka vägen från Clausewitz till Newton, eftersom motstånd är en term som kommer från fysik, elektromagnetism och militär strategi. Det som för samman dessa betydelser är deras relation till kraft. Och eftersom kraft kan vara både affirmativ och reaktiv så måste motstånd också förstås på detta sätt.
Studenterna som Sartre skriver om hade ett lagligt möte i en byggnad på västra banken i Paris och blev provocerade av unga fascister med tårgas. Detta gjorde att studenterna tvingades ut på gatan för att skapa en olaglig och våldsam demonstration. Studenterna blev på så sätt koreograferade av fascisterna till ett reaktivt motstånd utan eget initiativ. Sartre menade att detta var ett misslyckande för studenterna, medan jag ser det som en början på en förmåga att skapa motstånd som senare eskalerade under 1968-rörelsen.
Jag påmindes om detta när jag undervisade i Paris här om året och studenterna strejkade mot nya arbetslagar i Frankrike. Om du menar att motståndshandlingar ska uppnå vissa mål efter en viss händelse så kommer allt motstånd att betraktas som ett misslyckande. Men om motstånd istället handlar om att skapa förhållanden för mer motstånd, så finns det en mer affirmativ nietzscheansk kraft i detta.
Du har skrivit om allt från Kants tredje kritik och det estetiska omdömet, till Benjamins konstbegrepp samt undervisat i italiensk och tysk filosofi för att bara nämna några av dina intressen. Hur kom det sig att du började skriva en bok om motstånd?
Det hela var lite slumpartat och kom ur en väldigt praktisk situation. Jag arbetade på Goldsmiths University i London som professor i idéhistoria för cirka sex, sju år sedan. Det var en tid då det politiska landskapet på institutionen förändrades radikalt och jag beslutade mig därför för att lämna jobbet. Det gjorde att jag valde motstånd som tema för min sista kurs i samtida tänkande, vilket fick mig att inse hur svårt det är att tänka kring motstånd som ett begrepp, eller att ens förbereda en litteraturlista och kursplan. Jag fann termen överallt men när jag verkligen försökte förstå vad motstånd är så visade det sig vara ett väldigt flyktigt begrepp.
Terminen efter undervisade jag på universitetet Paris 8 genom min nya professorstjänst på Kingston University, och där fanns sociologen och filosofen Françoise Proust som har gjort ett av få systematiska arbeten kring motstånd. Jag höll samtidigt på att arbeta på mitt för evigt oavslutade projekt om Franz Kafka, och motståndsboken blev en paus från detta.
Även om jag har arbetat mycket med Kant så har jag alltid haft svårt för tanken att det finns säker kunskap. Jag ville skriva en boktrilogi som gjorde det motsatta till Kants kritik. Vad skulle hända om vi formulerade en kritik som vände upp och ned på allt det där? En första kritik som undersöker sanning, en andra kritik som drar Kants idé om det praktiska till sin spets och undersöker extrema motståndshandlingar och en tredje kritik som undersöker kreativitet dragen till sin yttersta gräns, genom att titta på konstnärer som arbetade på mentalsjukhus.
Philosophy of Resistance är andra delen i denna antikritik. Den första, om sanning, publiceras nu i vår och handlar om Kafka, och den tredje arbetar jag på just nu. Jag vill inte överdriva tanken på att det är som en kantiansk trilogi men baklänges. Men det var det jag hade i åtanke.
Du relaterar till välbekanta filosofer som Michel Focuault och Jacques Derrida som skrivit om motstånd. Men framför allt till Carl von Clausewitz. Vem var det?
Clausewitz var en preussisk general i krigen mot Napoleon och dog ungefär samtidigt som Hegel, som han också träffade en gång under ett kortspel. Han är mest känd för sin bok On War som publicerades efter hans död. För mig är boken en kantiansk krigsfilosofi. De traditionella Kant-läsningarna av tänkare som Fichte, Schelling och så vidare, poängterar framför allt Kant som en frihetsfilosof. Clausewitz var helt ointresserad av frihet. Detta var enligt honom en illusion som dessutom skadar eftersom den kan leda till dåligt fattade strategiska beslut i kampen.
För Clausewitz är du alltid inbegripen i motstånd och kamp. Det är något som sker hela tiden och något du måste göra. För honom var det väldigt konkret eftersom han konfronterades med Napoleons armé. Den tidens krig handlade inte, som idag, om att professionella arméer låtsas slåss men där ingen vill döda eller dö. Med franska revolutionen skapades istället ett slags folkets armé där alla beväpnade sig och var beredda att gå i krig och försvara sig.
Clausewitz utarbetade en teori som utgick från bemötandet av en sådan armé genom gerillametoder och andra strategier. Men om du läser Clausewitz finns det en risk att du aldrig vill ta del i en enda motståndshandling, eftersom den karaktäriseras av en dödspolitik, thanatopolitics. Du kan endast göra motstånd om du redan betraktar dig själv som död. Om du fäster dig vid familjen eller ditt hem så kan du inte göra motstånd. Du har inte kraften att behålla kraften. Väldigt få kan skapa motstånd. Det är inte en romantisk politik med andra ord.
Det tycks finnas likheter mellan ditt sätt att se på motstånd – som både en fysisk kraft och som en politik – och den franske filosofen Georges Didi-Hubermans utställning Soulèvements på Jeu de Paume i Paris som kan ses som ett slags arkiv över olika uppror.
Problemet med Didi-Hubermans utställning är att den betraktar motståndshandlingar som performativa spektakel, på ett sätt som kan se ganska «benjaminska» ut i sin framställning i utställningsrummet. Men utställningen visar inte hur motstånd kan betraktas som något som fortgår och som aldrig är ett val. I min bok framhåller jag tvärtom att motstånd inte behöver vara den där stora performativa händelsen på gatan. Det räcker med en liten gest som sedan utvecklas till en annan och så vidare.
Svarta Pantrarna var fenomenala på detta. Även om de ständigt var beväpnade och var väldigt bra på de spektakulära striderna, så gjorde de även saker som att dela ut gratis frukost och se till att människor kunde besöka sina familjer. De var en helt fantastisk motståndsrörelse eftersom att de verkligen skapade en förmåga att göra motstånd längre fram i tiden. Det är detta vi ser i Black Lives Matter-rörelsen idag.
Det autonoma konstverket, som vi finner det hos Benjamin, Adorno och så vidare, kan i sin negation och vändning från verkligheten sägas göra motstånd i sig själv. Och i Resistance: A Philosophy of Defiance diskuterar du verk och konstnärer som kan sägas tillhöra det moderna konstparadigmet, som Pasolinis Saló, situationisterna och Jean Genet. Vad är en motståndets konst för dig?
Detta är en klassisk fråga som började med Peter Weiss. Jag var intresserad av att undersöka konst utifrån dess kapacitet att göra motstånd. Jag ville också ifrågasätta tanken att en motståndets konst var tvungen att antingen vara socialt engagerad eller autonom i Adornos betydelse. Om du istället betraktar konst utifrån dess förmåga att skapa motstånd så faller du inte i något av dessa läger. Vi kunde istället tala om ett konstverk och konstnärliga praktiker som bidrag till en bredare motståndspraktik eller rörelse.
Men du skriver specifikt om konst på ett sätt som resonerar med Kants reflektiva omdöme och Adornos konstbegrepp. Du diskuterar till exempel poesins förmåga till det obestämbara och till och med som en frihetshandling. Alla dina exempel kan också betraktas som klassiskt avant-garde eller modern konst… Så är det inte något med det i alla fall?
Motståndsbegreppet inkluderar definitivt tanken om det autonoma konstverket. Och även om det flesta av exemplen i min bok tillhör det moderna skiftet så finns det många exempel i den samtida konsten. Jag samarbetade nyligen med konstnärerna Karen Mirza and Brad Butler. Dom intresserar sig för tanken att en inte måste ha en konstpraktik som skapar motstånd som effekt, utan att en konstpraktik kan bidra till en större rörelse av motstånd.
Detta är en annan aspekt av Kants filosofi som relaterar till aktualitet. Du kan aldrig veta vad motståndshandlingar kan skapa, de är inte förutbestämda. Du kan inte heller förutse vad en konstpraktik skapar för effekter. Du kan inte förutse effekten av ett konstverk. Detta är viktigt.
I slutet av din bok refererar du till en passage i Kafkas berömda fabel «Framför lagen» som ingår i Processen, där en bonde står framför dörren till lagen under hela sitt liv. Dörren, eller lagen, visar sig finnas där endast som en manifestation för den ensamma bonden. Vad är det hos Kafka som intresserar dig?
Kafkas verk läses ofta som fabler av dominans och underkastelse. Jag vill göra det motsatta och läsa honom som en författare av absolut motstånd. Kafka var en anarkist med starkt fäste i den tjeckiska anarkiströrelsen. I min kommande bok läser jag samman hans litteratur och hans försäkringsarbete och visar på detta. Varje bok i min trilogi slutar med en annorlunda läsning av Kafkas fabel. I Resistance beskriver jag hur bonden inte förstår att han bekräftar lagen genom att ställa sig framför dörren, och att han egentligen skulle ha vänt sig om.
I min kommande bok – den första i trilogin, som i sin helhet handlar om Kafka – betonar jag att bonden dessutom inte förstår att hans olycka inte är individuell. Det är vad lagen vill få oss att tro. Men bondens olycka är strukturell och han måste därför se sig om efter andra som har ställts inför samma olycka. I sitt arbete som försäkringsbyråkrat såg Kafka hur olyckor är systematiska. Detta syns också i hans romaner.
I en föreläsning som jag lyssnade på i London 2011 beskrev du det året som ett år av motstånd och refererade till motståndsrörelser i Syrien, Egypten, England, USA och så vidare. Idag, fem år sedan dess, post-Brexit, post-Trump och med Syrien som ett öppet sår, skulle du fortfarande beskriva det som ett år av motstånd?
Om du betraktar motstånd som en kapacitet att göra motstånd så kan den frågan endast besvaras genom att titta på vad dessa rörelser lämnade efter sig. Och jag tror faktiskt att det idag finns en större förmåga att göra motstånd i alla dessa länder. Vi måste komma ihåg att motstånd inte är en ideologi. Det är en militärisk strategi som är vare sig vänster eller höger. Jag läste en artikel här om dagen om hur vänsterrörelsen i USA nu tittar på Tea Party-rörelsen, och på hur de lyckades att skapa motstånd mot det nyliberala paradigmet. Om vänstern lyckas ta några av deras strategier så kanske detta kommer att bli året av motstånd?
