EU-migranter ställs ut i cyniskt konstprojekt

Kön ringlar lång in till de rum på Malmö Konsthall där Marcela Cherisi och Luca Lacatus sitter. De två är EU-migranter och anställda av performancegruppen Institutet för att tigga inför publik. Besökarna släpps in ungefär tre i taget till Cherisi och Lacatus, som inte får ta emot några pengar, och som inte får prata. En av Institutets medlemmar tittar ibland in i rummet för att se till att tystnaden upprätthålls. På väg in till de två står det skrivet på väggen: «Då ingen plats existerar som inte är inskriven i makten, och som en utmaning till pseudo-kritik av ett orättfärdigt system, bjuds du in att utforska vad som upprätthåller just detta system.» Alltså: Konstrummet som en plats med sociala lagar och regler som korresponderar med de maktsystem som finns utanför rummets väggar.

Institutet kallar sitt performance för Toleranshuvan Reloaded, och det är den sjätte delen i serie föreställningar som görs för utställningen The Alien Within – A Living Laboratory of Western Society på Malmö konsthall. Detta som en del i ett mer omfattande program, en pågående «think tank» som bland annat innehållit föreläsningar med Trinh T. Minh-ha och Tania Bruguera. Under februari väntas också Saskia Sassen och performancegruppen The Errorist.

I tidigare projekt, exempelvis i uppsättningen Conte d’Amour (2010), har Institutet skapat scenografier som återspeglar maktens arkitekturer och vardagsstruktur. Då var det Josef Fritzl fruktansvärda berövande av sin dotters och frus frihet i ett källarutrymme i Österrike som tog plats på scenen. En scen som delades upp i sektioner, där patriarken steg ner i ett undre scenrum, våldförde sig på en docka och filmade sina fångar. Conte D’amour (som också kommer att få en uppföljning på Inkonst i Malmö i vår med föreställningen Bis Zum Tod) använde sig av representationens logik fullt ut, i kontrast till Toleranshuvan Reloaded som helt enkelt för in verkligheten i fiktionens hägn. Besökaren ska möta sin egen blick verkar det vara tänkt; konfronteras med den fattigdom och den förnedring som hen själv är med och upprätthåller.

Det kan vara värt att dra sig till minnes hur Jürgen Habermans i sin bok Borgerlig offentlighet beskriver den konstkontemplerande medelklassen som en representationsekonomisk klass, som i slutet av 1700-talet skapade sig en marknad för tyckande genom medier och offentliga institutioner. Jag nämner det här för att Institutet är medvetna om den ekonomi som omgärdar konsten och de diskurser den föder. Anders Carlsson är konstnärlig ledare för gruppen och säger till Sveriges Radios Studio Ett att det kanske visst är så att de människor som han har engagerat i projektet inte har något val, att de av ekonomiska skäl inte kan tacka nej till den lön som en viss förnedring innebär. Han får då frågan om han utnyttjar någon:

«Vem är inte utnyttjad, vårt samhälle går ju ut på att utnyttja varandra, och nu sitter ni som representanter för media och intresserar er för den här saken, så att det finns ett utnyttjande på många nivåer och med flera parametrar så att säga. Vårt samhälle är ju nu ett utslagnings- och konkurrenssamhälle, som har lett till att vi har en fattigdom som är så här pass graverande och som är synlig på våra gator. Frågan är vad ska vi göra åt det här, vill vi ha det så här?»

Carlsson menar vidare att «vi» (som alltså definieras som en motpol mot dem som tigger) bär runt på våra frihetliga, humanistiska ideal, och samtidigt måste leva med att fattigdomen och misären breder ut sig. Frågan blir då: «Hur är det att vara en sådan människa?» Notera att det görs skillnad mellan människa och människa, liv och liv, med en klassisk, mycket farlig uppdelning: Zoe, det vegeterande livet, det biologiska livet som existerar endast genom att det är (Lacatus och Cherisis tysta existens) ställs mot bios, det reflekterande livet som utmärker sig genom förmågan att reflektera över sin tillvaro (den tyckande betraktaren). Institutets performance iscensätter ett «vi» som ges tillfälle att genom konsthallens reflektionsyta fundera över sin moraliska ångest, och ett «dem» med uppgiften att förlösa de här känslorna.

I linje med Institutets uttalande i Studio Ett går det att invända att även den här artikeln egentligen är ett sorts utnyttjande. Habermans skulle kanske ge Carlsson rätt. Skillnaden är att mitt syfte är att kritisera Institutet och Malmö konsthall för att de faktiskt upprätthåller en i grunden omänsklig dikotomi, inte att berätta och understryka hur orättvis världen är. Att avsäga sig ansvar för sitt eget handlande genom att peka på andras förkastliga omdöme är cyniskt. Vi kan naturligtvis reflektera över vår egen position i en allmän makthierarki, men räcker det? Vad är egentligen syftet med Institutets etiklektion, där logiken tycks mena att alla ändå bara utnyttjar varandra, och där det på ett principiellt plan inte skulle finnas någon skillnad mellan en kritisk journalistik och ett konstprojekt som avhumaniserar ett antal kroppar för att peka på att allt är totalt orättvist?

Nu tycker jag ändå att det är bra att Institutet reflekterar över hur deras verk fångas upp av mediebruset. De ska också ha heder för att de ger sina aktörer bra betalt, och förser dem nödvändiga papper och relativt bra anställningsvillkor. Det är bara cynismen jag inte klarar av, och som jag vill betona är ett val av attityd – inte en nödvändighet. Malmö kryllar trots allt av politiska grupperingar som varje dag tar sig för att förändra EU-migranternas situation, bland annat genom politiska påtryckningar, som också har fått en viss verkan. Det går med andra ord att agera och förändra, och hierarkierna är inte definitiva.

Cynismen och de explicita greppen går igen även i den kubanska konstnären Tania Brugueras praktik. I samma serie performativa interventioner som Institutet varit en del gav hon i november en föreläsning om sin konst på Malmö konsthall. Bruguera har gjort sig känd för den ryska roulette, med skarpladdad revolver, som hon inför publik utförde två gånger under 2009. Tilltaget ackompanjerades av en föreläsning om konstens politiska roll och konstnärens villkor. Bruguera har även iscensatt kokainutdelning på ett performance i Colombia, och drivit projekt kring migration och migranters rättigheter. När det fungerar som bäst bygger hennes verk på långsiktigt deltagande, med ambitioner att verkligen låta marginaliserade grupper själva beskriva hur de ser på den politik och det samhälle som förtrycker. I andra fall känns deltagandet mindre genomtänkt; att tvingas bevittna någon annans självmordsförsök menar jag går över alla gränser för hur människor bör agera mot varandra, även i konstrummet. Frågorna som kan formuleras i efterdyningarna av ett sådant verk är i och för sig intressanta: Var det ett riktigt vapen, och i vilken grad var hotet en fiktion? Och, är gränsen mellan liv och död det sista territoriet för den politiska konsten – den plats där representationens logik med tvång blir tragisk verklighet? Men det är ändå värt att fundera över hur långt utöver det rena sensationsvärdet en sådan explicit aktion egentligen sträcker sig.

Fredrik Svensk efterlyste i sin recension i Kunstkritikk mer precision i The Alien Within, och de frågor som anades i den dominerande installationen Animatograph av Christoph Schlingensief. Svensk satte sitt hopp just till programverksamheten som skulle fortlöpa i utställningens namn. Förhoppningen var att denna skulle kasta mer ljus på det tema som stakades ut: hur konsten idag kan fungera som en katalysator för att analysera en värld som hela tiden kräver konfrontation med politisk propaganda, och politiserad rädsla. Jag vet inte om jag har fått några konstruktiva svar på frågorna kring hur jag, och alla andra, ska hantera vår politiska ångest och känslan av att stå inför en ödesmättad framtid. Nej konstruktivt har det inte varit, snarare har det som presenterats på konsthallen lidit brist på grundläggande analys av vad den politiska konsten egentligen gör. Ingen vill väl att konstnärer ska producera några utopier, men det borde vara fullt möjligt att skapa en mångfacetterad intellektuell analys av läget, och samtidigt undvika ett i grunden oacceptabelt utnyttjande av människor i konstens namn.