Färre diagram och fler kentaurer

En ny rapport om svenska konsthallar ser närmare på hur värde skapas inom fältet, men vad som nu behövs är visioner och offensiva strategier.

Stillbild ur Rella, med Hodgy, Domo Genesis och Tyler, the Creator.
Stillbild ur Rella med Hodgy, Domo Genesis och Tyler, the Creator.

Samtidskonstens värden skapas och cirkulerar på andra sätt än det strikt ekonomiska värdet i den privata sektorn. Detta inte helt förbluffande påstående är en av slutsatserna i rapporten Inga undantag – värdeskapande i små och medelstora konsthallar som kommit ut på initiativ av Klister, ett nätverk för små och medelstora konstinstitutioner över hela landet. En skulle önska att ingen folkvald behövde övertygas om skillnaden mellan den samhälleliga nyttan av konsthallar och till exempel vapenfabriker, men gör förmodligen klokt i att inte vänta sig för mycket.

Desto bättre att ett antal av Sveriges mest intressanta konsthallar har gått samman för att hävda sitt speciella värde – som de gjorde 2013 med en serie stafettsamtal under rubriken «Vilken funktion har konsten i samhället?» – samt att de nu i samarbete med Riksutställningar har beställt en ambitiös och bitvis intressant rapport som ska bevisa detsamma med mångfärgade och pedagogiska diagram. Rapportförfattare Mikael Löfgren börjar försiktigt med att notera den hetsiga debatt som med jämna mellanrum uppstår i ämnet beroende på vilket perspektiv deltagaren har. Visst, för en luttrad konstarbetare i den ena eller andra formen är det lätt att känna att kulturpolitiken i bästa fall, som Rosa Luxemburg uttryckte det, kan handla om att «plocka reformpolitikens saftiga fikon från den borgerliga reaktionens tistelsnår». Den fällan tänker inte Löfgren trilla i, utan bestämmer sig för att försöka gripa mångsidigheten och «lägga ett snitt på längden och på tvären» över konstlivet.

I Klister ingår bland andra Tensta konsthall. På bilden visas Peter Geschwinds och Thomas Elovssons, Time – Space Shuttle (Apollo Pavilion) från utställningen Tensta Museum, 2012–2013 Foto: Tensta konsthall.
I Klister ingår bland andra Tensta konsthall, här med Peter Geschwinds och Thomas Elovssons, Time – Space Shuttle (Apollo Pavilion) från Tensta Museum, 2012–2013 Foto: Tensta konsthall.

I korthet kan man säga att den 70-sidiga rapporten i dess första kapitel visar att samtidskonst visst skapar ekonomiska värden – men att det sker på ett systemövergripande och svårmätt sätt genom innovation, entreprenörskap och lokalt engagemang, och med tidsfördröjning eftersom verk och konstnärsskap kan ta flera decennier att utvecklas och bli lönsamma – men i ett annat kapitel citerar forskning som tvärtom förkastar tendensen att mäta konstens värde i ekonomiska termer. I detta senare och mer intressanta kapitel förklaras till exempel Sven-Eric Liedmans begrepp «pseudo-kvantiteter» som hänvisar till de enheter varmed man kvantifierar sådant som egentligen inte går att kvantifiera (som samtidskonst), liksom Harvardprofessorn Mark Moores begrepp public value som i själva verket kan betraktas som ett frontalangrepp på den New Public Management som lett till nedskärningar på konst- och kulturområdet i vitt skilda delar av världen. Mellan dessa kulturekonomiska resonemang visar ett intressant kapitel på de konkreta villkor som svenska konsthallar möter: hur oerhört lite pengar de beviljas, att dessa pengar sedan går till höga hyreskostnader till (ofta) kommunala bostadsbolag, hur lite pengar de kan lägga på marknadsföring, och hur denna underfinansiering måste betraktas som ekonomiskt irrationell eftersom de redan satsade pengarna får så mycket sämre effekt.

Löfgren tar på ett fint sätt även fasta på en viss «otidsenlighet» som många konstinstitutioner säkert skulle må bra av, det vill säga vikten av historisk reflektion i arbetet med det samtida: «Samtidskonsthallar är start- och landningsbanor för en intensiv interepokal trafik.» (Men är det inte en lustig metafor i sammanhanget, om man betänker att intensiv flygtrafik inte kan förknippas med någon annan historisk epok än hyperkapitalism?)

I Klister ingår även Signal, här med utställningen The Sound is gone but not forgotten från i våras. Foto: Signal/Jenny Lindhe.
I Klister ingår även Signal, här med Andreas Mangiones utställning The Sound is gone but not forgotten från i våras. Foto: Signal/Jenny Lindhe.

Kanske är det något som skaver. Första kapitlet ägnas åt just ett sådant ekonomiskt rättfärdigande av konst och konstutställande som vid en senare punkt betraktas som att ge upp inför falska premisser och förlora debatten på motståndarens villkor. Det är säkert en god poäng att citera teorier från både höger och vänster, men det finns något motsägelsefullt här. «I’m a fucking walking paradox, no I’m not» som det heter hos Tyler, the Creator, rapartisten som med kollektivet Odd Future på senare år har byggt upp en värld av äckel, tvångsmässiga överträdelser och det våldsamt abjekta. Detta unga Los Angeles-baserade kollektiv som äter kackerlackor, tar livet av sig genom hängning och uppträder som kentaurer i sina videor har kanske inte så mycket att göra med en rapport om små och medelstora konsthallar. Ändå är det inte en orimlig referens i en diskussion om svensk kulturpolitik, både för den visionära kraften i gruppens uttryck och för dess fullständigt nihilistiska reaktion på en nihilistisk och hotfull omvärld.

I själva verket bör inte denna referenspunkt förstås som en alltför hård kritik. Inga undantag tar upp viktiga frågor och behandlar dem bitvis på ett konstruktivt och välartikulerat sätt, inte minst i uppställningen och kritiken av New Public Management. Den kan säkert vara nyttig och ögonöppnande för många beslutsfattare. Men nu är det upp till Klister att göra det som Löfgren varnar för i inledningen, nämligen att tydligt välja sida, och våga formulera offensiva, visionära eller positiva alternativ. Några punkter finns redan i rapportens slutsatser och förslag: till exempel att finansiering av samtidskonsthallar bör betraktas inte som bidrag till en tärande och exklusiv verksamhet, utan som samhällsnyttiga investeringar; och att det borde utvecklas särskilda stödformer för konstessäistiken. 

Kort sagt gäller det att lita till det defensiva arbete som nu gjorts, och börja diskutera på egna villkor och inse att rapporten kommer vara som mest effektiv tillsammans med andra mer offensiva strategier. Dessa får gärna innehålla färre diagram och fler kentaurer.

Læserindlæg