För några år sedan var det populärt att tala om måleriet som ett eget sätt att tänka. Om man med tänka menar något svårgripbart som hela tiden återvänder till samma punkt utan att komma vidare – det är trots allt där de flesta av våra funderingar hamnar – så stämmer den beskrivningen rätt väl på Willem Anderssons, enligt hans egen utsago, «ordlösa» måleri.
Problemet – inser jag när jag besöker Anderssons utställning på Belenius – är att en sådan kognitiv bias tillskriver måleriet en onaturligt aktiv roll som det näppeligen kan leva upp till. Vår tid lider av en sjukdom som kräver att alla handlingar måste vara produktiva – till och med konsten förstås ibland som en form av aktivism – där måleriet hela tiden riskerar att avfärdas som ett kommersiellt eller dekorativt jippo. Tavlorna hänger ju bara där utan att producera en enda kunskap, som all duktig akademisk konst har lärt oss att konsten ska göra! På de premisserna är måleriet dömt att misslyckas.
Anderssons nya målningar har tillkommit efter en flera år lång paus, och kanske är det detta uppehåll som har gjort det möjligt för honom att avstå från det hetsiga produktionsparadigmet och gå in i arbetet med ett mer registrerande eller iakttagande seende. Han har tillåtit sig själv att vara «dum som en målare», som det heter, vilket kräver ett visst mod, eftersom varje dag i ateljén riskerar att bli bortkastad, varje målning ett nederlag.
Resultatet är ett ganska spektakulärt måleri där grupper av människor uppehåller sig i vad som ser ut som teater- eller hotellfoajéer, eller möjligen något tjusigt varuhus. Färgerna är skarpa – giftigt gröna, skrikande röda – och motiven påminner om filmscener, där jag som betraktare får rollen som protagonist som just har stigit in i ett rum där alla andra står vända bort från kameran. Överallt, bortvända ryggar. Kanske kommer de när som helst vända sig mot mig, inleda en konversation eller kasta sig över mig?
Jag fastnar framför den stora duken The Gravity That Held You Together Slackens (2023) som är uppbyggd som en altartavla med en central pannå som speglas i de båda sidopannåerna. Eller rättare sagt så ser de tre delarna ut att skildra ungefär samma scen vid olika tidpunkter: i mitten sitter en gulklädd kvinna ner, men på sidorna har hon rest sig upp och dessutom bytt plats med den svartklädda, kägelformade mansfiguren som håller hennes sällskap. Det ser ut som karaktärerna från Cluedo har fångats mitt i något mystiskt förehavande, där jag som betraktare är ovetande inte bara om vem som har gjort vad, utan om vad som överhuvudtaget har hänt.
Målningen har en tvilling i form av den stående duken Björnvaktarens tomrum (2023) strax intill. Även här är motivet en tredelad spegel. I mitten står man i svart cape och en kvinna i gul trench-coat som tycks sväva över marken (hon har i alla fall inga fötter). I bakgrunden syns en gäckande gestalt som skulle kunna vara konstnären själv som anas i den spegel han använder för att måla de avporträtterade bakifrån, trots att han står framför dem. Det är som om Diego Velázquez Las Meninas (1656) och Jan van Eycks Makarna Arnolfinis trolovning (1434) har körts ner i en mixer för att skapa ett måleri som ger upphov till fler frågor ju längre man tittar på det: vad händer, var är vi, vilken tidsepok befinner vi oss överhuvudtaget i?
I samma rum hänger även två ännu större dukar på 180 x 240 cm som är målade i ett slags flödande technicolor-palett. Den ena målningen, Made From a Different Material Than Those You Left Behind (2023), faller platt till marken på grund av alltför döda ytor och en kontrast mellan grön och orange som gör mig vagt illamående. Den andra duken i samma format, Dämmerschlaf (2023), tycker jag fungerar bättre. Bildrummet svajar och är svårt att få grepp om. Till vänster syns ett draperi, till höger vad som skulle kunna vara en bardisk. På de solgula väggarna antyds konturerna av stora blad, i vad som skulle kunna vara en överdådig art nouveau-interiör. Här står figurerna inte still, utan tycks i färd med att röra sig inåt i rummet. Det är en bild som öppnar för olika läsningar, men jag hakar upp mig på att den ser ut att lite mekaniskt efterlikna AI-genererade effekter och distortioner.
Här finns även flera mindre målningar som har en mer prövande karaktär och inte riktigt håller samma nivå som de större och mer genomarbetade verken. Ändå vittnar de om hur envetet Andersson har utforskat vad som händer när samma bildelement varieras på olika sätt. Om det finns ett tänkande i detta arbete så är det ett grubbleri som istället för att gestalta kulturens överjag och fina ideal är nere och grötar i dess omedvetna. Det har resulterat i ett måleri som tjusas av en bedagad modernitet – med överdådigt veckade textilier och rika färger – men ändå kusligt nog fångar den förvrängning av det mänskliga psyket som sker när en hyperkänslig, närmast paranoid sensibilitet växer fram parallellt med en auktoritär makt som opererar, inte genom att se en i ögonen, utan med andras tysta medgivande. Från alienation till kanselleringskultur till angiverisamhälle i vår visuellt maxade och hyperindividualistiska kultur. Jag tror det är ett sådant irrationellt rum befolkat av perverterade skal till människor, styrda av rädsla och opportunism, snarare än förnuft, som Andersson får syn på i sina målningar. Det kan vara en framtidsvision, ett porträtt av vår tid eller en skruvad fiktion som håller upp en skrattspegel mot publiken, vem vet.
Anderssons utställning är ett uppfriskande frihetsfönster i en tid när var och en blivit sin egen ledarskribent och med uppblåst auktoritet tror sig tala med sanningen i ryggen. Den konstnärliga motsvarigheten till denna Grönköpingsmentalitet är ett konstverk med svag eller anti-auktoritär form som paras med en uttömmande instruktion för hur det ska läsas. Gud nåde den som inte fnissar åt ett verk som konstnären faktiskt har sagt ska vara roligt! Anderssons pampiga dukar och historiska referenser är motsatsen till detta: en nästan auktoritär form parad med en exegetisk kurragömma. Jag kommer att tänka på Franz Kafkas kortnovell Framför Lagen (1915), där livet och konsten rasar samman i en allegori över sin egen totala futilitet. Det är som om Andersson lyfter på en sten och blottar en högfärdig och självupptagen festkultur som snabbt vänder ryggen till och krälar vidare.
