Utställningen Oenighet ger styrka, som Kristianstad Konsthall har gjort i samarbete med Mjellby Konstmuseum, för samman ett antal konstnärer och medresenärer förknippade med rörelsen Bauhaus Situationiste (BS), den inofficiella skandinaviska fraktionen av Situationistiska Internationalen, aktiv under 1960- och 70-talen. Verk av framstående medlemmar som Jørgen Nash och Jens Jørgen Thorsen ställs ut bredvid mindre bekanta gestalter som Björn Rosendahl och Lisbeth Hedeager. Därtill visas en handfull verk som markerar tidsperioden, som SI-grundaren Guy Debords kortfilm On the Passage of a Few Persons Through a Rather Brief Moment in Time (1959).
Utställningen är inte uttömmande, men likväl ambitiös och omfattande, särskilt med tanke på institutionens ringa storlek, och belyser en sammansatt och ur nordiskt perspektiv underutforskad historia. Detta beror inte minst på att många dokument som berör aktiviteterna och medlemmarna i BS sedan länge försvunnit. En A4-skylt som uppmanar besökarna att dela med sig av «egna minnen» av SI vittnar om hur partiell och omstridd denna historia faktiskt är. Just de motstridiga och ofta tvivelaktiga berättelserna från medlemmarna själva, av vilka flera nyligen gått ur tiden, ger en bild av svårigheterna och riskerna med en alltför allmän historisering av en rörelse som både estetiskt och ideologiskt var medvetet brokig.
Trots att de skandinaviska situationisterna uppmärksammats, kritiskt och teoretiskt, under det senaste decenniet, exempelvis genom Mikkel Bolt Rasmussen och Jakob Jakobsens båda antologier Expect Anything, Fear Nothing (2011) och Cosmonauts of the Future (2013), så förhåller sig utställningen inte uttryckligen till sådana samtida omläsningar. Däremot presenteras ett urval av små böcker som utgivits inom ramen för All the King’s Horses, en pågående serie publikationer och händelser organiserade av Daniel Birnbaum och Kim West. Dessa ställs ut i en vitrin tillsammans med trycksaker av SI, bland annat flera nummer av Situationist Times och Ingo Herrmanns Charles de Gaulle Target (1963).
Denna visuella anakronism tyder på att tanken på att relatera BS respektive SI till nuet slagit utställningsarrangörerna något i efterhand, särskilt som de med hjälp av konstnärerna Carl Magnus, Mette Aarre och Henrik Pryds Beck har valt en konservativ presentation av historiska material som affischer, publikationer, dokumentära fotografier och efemära konstnärssaker.
Bland dessa material finns ett antal tidningsklipp som berör den «anti-happening» som utfördes i dansk och svensk press i samband med den mystiska halshuggningen av Edvard Eriksens Den lille havfrue 1964. Nash deturnerade skandalen som en plattform för ett utstuderat mot-spektakel som ledde både polisen och pressen på villospår. Det är på sitt sätt charmerande. Idag påminner detta exempel på «fake news» om det dialektiska tillvägagångssätt som «Nashisternas» försökte frigöra sig från efter brytningen med SI:s Parisavdelning 1961.
En betydande del av utställningen ägnas åt konstnärskretsen på Drakabygget, en förfallen gård i närheten av Örkelljunga som Nash köpte 1960 tillsammans med sin bror Asger Jorn och Katja Lindell. Målet var att skapa en koloni för levnads- och konstexperiment. Trots att en ny «officiell» SI-fraktion etablerades i Köpenhamn under ledning av J.V. Martin, var gården i praktiken basen för situationisterna i regionen. I denna lantliga miljö kunde Nash, tillsammans med diverse medkonspiratörer som Hardy Strid och Gordon Fazakerley, sätta ett flertal praktiker i verket inspirerade av Johan Huizingas «homo-ludens», ett begrepp som ser kulturens ursprung i leken. Men förtingligade genom assemblage av funna objekt, bjärta färger och expressionistiska gester så förblir den sociala dynamiken och levnadsformerna på Drakabygget mystifierade i utställningen. Detsamma kan sägas om de kollektiva ritualer som gick under namnet «Co-ritus» (även en referens till ett slags samlag mellan konstnär och publik). I det här sammanhanget känns gruppens idiosynkratiska appropriering av «spel» mindre som ett motstånd mot det normativa samhället, och mer som en provokation, ett spel för ungdomliga utsvävningar vars regler bestäms genom frigörandet av libidinösa krafter.
I denna mening upprepar Oenighet ger styrka i stort sett det etablerade narrativet om BS som det vitalistiska, spontana och experimentella alternativet till Parisfraktionen, vars teoretiska arbeten har institutionaliserats som konstkritisk valuta. Därtill betonar utställningen mycket av det som varken var särskilt radikalt eller experimentellt hos situationisterna, nämligen gruppens inställning till kön och genus, attityder som är smärtsamt påtagliga i trailern för Thorsens filmatisering av Henry Millers Stilla Dagar i Clichy från 1970. Mycket av Mette Aarres produktion och aktiviteter på Ubbeboda center finns med, men i stort framstår BS som en sammanslutning för män. När rörelsen parodieras i Aarre’s Cockfilm (1974), en kortfilm med närbilder av en penis som ansätts av flugor, verkar det som om få kvinnor kunde tagit den på allvar.
Bredvid en kollektiv målning från den 5e situationistiska konferensen i Göteborg 1961 finns CoBrA- och SI-medlemmen Jacqueline de Jongs verk Admiration de la reine verte från samma år. Med en något annan ton verkar det gestalta konflikterna kring konstens roll som till sist splittrade gruppen. Å ena sidan BS som argumenterade för konstens experimentella autonomi, å den andra SI som betraktade konsten som ett medel för en vidare social och politisk kamp. Helt klart lockar argumenten för konsten kritiska autonomi fortfarande, hur orimliga de än må förefalla, idag när livet framstår lika begränsat som konstens möjligheter. Kanske är det framförallt detta, förutom de individuella konstnärskapens marknadsvärde, som ligger bakom de senaste årens återkommande intresse för situationisterna. För närvarande verkar dock de Jongs målningar bära på en nästan melankolisk insikt om denna positions hopplösa utsikter. Desto mer slående blir detta med tanke på det betydande inflytande som de av BS propagerade emancipatoriska strategierna för publikdeltagande idag har på konsten och konstinstitutionerna. När jag besökte konsthallen hölls en familjeworkshop om «doft-dérive» i samband med en «samtidsbiennal för barn och ungdomar».
Som en av rösterna i Debords film påpekar, «När friheten utövas i slutna kretsar, bleknar den till en dröm, blir blott en bild av sig själv … när som helst kan vardagslivet återigen komma över oss». Detta må stämma vid ett givet ögonblick, men ur ett historiskt perspektiv förefaller det vara fråga om en mycket mer dynamisk process. Det vill säga, dess inflytande utvecklar sina kretsar med tiden. Trots att utställningen bitvis framstår som blek och drömlik är initiativet berömvärt. Dess tillkortakommanden belyser likafullt vikten av att utveckla en sammansatt och fokuserad förståelse av produktionen av sådana bilder, då som nu.
