Vad är det att dö, vad är det att leva, vad är döden om inte en enda spegling av livet? När Every Ocean Hughes för första gången visas i en stor soloutställning i Norden så är döden, eller kanske snarare tiden (går de att skilja åt?), det sammanfogade kittet som återkommer i utställningens spridda element. Hos Hughes föreslås att liv och död befinner sig på ett spektrum, inte i en binär. Övergången mellan liv och död är inte skarp men flytande, och något som både de levande och döda behöver hjälp för att tillträda och att ta sig igenom.
Tiden visar sig i de vågformade urtavlor som möter oss i Moderna Museets foajé i Uncounted (2013–2017/2022), och i det tillhörande ljudverket där en essä läses upp i olika delar av museet. En röst frågar sig «Vad är tid om inte aktivism?»Men än mer frågar verket sig hur man gör ett museum levande, ett museum som till sin natur handlar om att bevara det redan skedda. I ett sådant sammanhang blir allt levande avvikande, eller queer, enligt Hughes.
Flera av de centrala verken i utställningen är performances, och de år som har förflutit sedan de uppfördes första gången är ett annat sätt varpå utställningen aktualiserar frågan om tid. Performancet A Gay Bar Called Everywhere (With Costumes and No Practice) (2011/2022) sattes till exempel upp på The Kitchen i New York för första gången 2011. Nu har ett decennium gått, och detta återseende på Moderna Dansteatern på Skeppsholmen tycks vilja spegla de förändrade villkoren för en gaybar, eller för de människor som befolkar den.
För mig som inte bevittnade uruppsättningen är det förstås svårt att jämföra, även om en hel del personer från den första versionen återigen medverkar. Klart är i alla fall att ramen – hur det skulle se ut om Susan Sontags liv utspelade sig på en gaybar – är minst sagt diffus, ja nästan omöjligt att plocka upp från själva perfomancet i sig. Sontag, här tydligast gestaltad som «Susan Wongtag» i gråslingad peruk av konstnären Ming Wong, bjuder på en svenskalektion med några citat av Sontag, men annars är hennes roll som verkets utgångspunkt högst teoretiskt. Det gör inte så mycket, för performancet själv är så rikt, nästan övermättat på inslag: dans, sång, små monologer, som rör sig mellan burlesk glädje, absurditet och begär.
Dagens Nyheters recensent Sofia Nyblom tyckte att verket borde utspela sig i «dagens homofobiska Ryssland, Ungern eller Uganda», och satte, kanske omedvetet, fingret på missförståndet att vara gay handlar om lidande, om trauma. Enligt den logiken skulle att vara gay upphöra så fort som världens motstånd försvinner. I mina ögon tycks Hughes drygt fyra timmar långa mastodontperformance – där en spridd skara konstnärer, aktivister och dansare sammanfoga sina egna uttryck till en helhet – snarare ringa in något helt annat, om än kanske besläktat: Vad händer när gaybaren försvinner?
Här är det gaybaren som kultur – inte bara som en fristad från heteronormativitet eller våld – utan en egen plats, med humor och skönhet, som under kvällen tar form, i sin brokighet, i sin självmotsägelse. Låt vara att mycket av denna kultur är sprungen ur ett motstånd, ändå känns slutsatsen att vi skulle sluta finnas när folk slutar att vilja mörda oss som lika delar befrielse och förlust. Det finns ett vemod som späckar kvällen, trots alla humoristiska nummer, trots frosseriet i motståndskultur. Det vemodet sammanfattas kanske bäst när författaren Jeremy Atherton Lin läser ur sin hyllade debut Gay Bar: Why We Went Out (2021): «Om habitatet – gaybaren – håller på att dö ut, så kan även gay som identitet vara på väg att bli en utrotningshotad art. Jag talar om gay skrivet i neon, GAY som skriks ut i versaler, G-A-Y skrivet på ett sätt som motsvarar namnet på en brittisk nattklubbskedja. För många är detta inget att bevara. Men när jag ställs inför skalen av gayklubbar i våra städer, så blir jag en supporter av allt som är gay – av det iögonfallande, pinsamma och fördärvliga».
På ett sätt sammanfogar sig dessa brokiga inslag, kakofonisk på sina håll, till en form av motståndshandling genom sin vägran att assimileras. Kanske hittas motståndet även i utställningens själva fysikalitet: istället för att begränsa sig till ett definierat rum, tycks den läcka, eller snarare rymma, skifta och motsäga sig begränsningar eller klara gränser.
Det mest lyckade inslaget i utställningen är videoverket One Big Bag (2021) som är omöjligt att värja för när man väl har börjat titta. Det är en 40 minuter lång berättelse baserad på intervjuer med dödsdoulor – en som bistår en medmänniska i livets slutskede – och konstnärens egen utbildning i ämnet. I ett avskalat rum syns en ensam dödsdoula, från taket hänger föremål i trådar: kannor, tvålar, klockor, smink. Inom sinom tid ges föremålen en kontext: Dr. Bronners-tvål för att tvätta den döda kroppen (se till att ta i), klockor att ringa i för att återställa energin i rummet, smink för att få den döda att se någorlunda levande ut.
Det som gör One Big Bag så berörande är dess brist på sentimentalitet, dess sätt att sakligt beskriva de praktiska göromålen när någon är död, ska dö, vill dö. Dess krasshet. Hur huden förändras de kommande dagarna, hur likstelheten kommer och går, hur mycket is som behövs för att kyla en kropp. Vad det är för arbete att förbereda en kropp, vad det betyder för de anhöriga att få vänja sig vid döden, att få ha den döda hos sig några dagar. Vad en kultur som vägrar prata om döden, som så fort som möjligt gör sig av med de döda, har för effekt på sorgeprocessen. Men också hur döden kan frånta en ens självvalda familj, ens partner; tvinga in en i den hetrosexualitet och normativitet man ägnat livet att slippa ifrån. I denna saklighet får istället omsorgen smyga sig in i de praktiska göromålen: att trycka ut avföring, att klä kroppen, att tvätta den med oljor, att låta den få behålla sin värdighet, sin individualitet.
I utställningens andra performance Help the Dead (2019/2022), som uppförs i före detta Skeppsholmskyrkan, återkommer tematiken från One Big Bag, men i en mer utbroderad, känslomässig version. Hughes är sublim i hur hon använder sig av musikens förmåga att träffa direkt, men om den i A Gay Bar Called Everywhere rör sig i humorns och campens universum, så återkommer den här som känslomässig käftsmäll. Här påtalas också musikens styrka direkt, i form av ett förslag på hur en minnesstund eller begravningsceremoni kan upprättas med en känslomässig sång som ger deltagarna utrymme att sörja, att känna.
En av de mest förnedrande slutsatserna om sorg är att hur stor och ogripbar och förödande den än ter sig för den som sörjer, så är den också något av det mest triviala. Alla har förlorat någon. Alla känner någon som har dött eller snart ska dö. Ändå är vi ofta ensamma i sorgen. I Hughes performance – tonsäkert lett av konstnärerna Colin Self och Geo Wyeth – bereds i stället en plats där publiken kan mötas, utelämnade och ledsna. En liten stund får allas individuella sorger utgöra grunden för en tyst gemenskap. Det är bland det vackraste jag sett.
