Glåmiga ansikten, frånvända blickar, nordisk natur, gummistövlar och black metal-logotyper. En lista över Joel Slottes motiv kunde lätt misstas för en beskrivning av en rockfestivals campingområde. En ytterligare gemensam nämnare är att de båda också genomsyras av ett rejält stänk existentiell ångest. Men det finns en fundamental skillnad mellan Slottes bildvärld och verklighetens leriga dagen efter-landskap: det förstnämnda relaterar till dåligt liv, det andra till dålighetsliv. Till skillnad från en inneboende känsla av tomhet är en bakfylla lätt att tackla.
I Finland är Slotte på god väg att bli ett så kallat household name. Fem år efter att han utexaminerats från Bildkonstakademin i Helsingfors blev han korad till Årets unga konstnär 2021. Det ansedda priset förde med sig en separatutställning vid Tammerfors konstmuseum (2021), och sedan dess har det pekat spikrakt uppåt: Slotte medverkade 2022 i Kiasmas storsatsning Ars och visades 2023 på Finlandsinstitutets galleri i Stockholm. Dessutom har hans verk figurerat på det storsäljande bandet Maustetytöts skivomslag, och därigenom nått en bredare publik än vanligt. I år har han hunnit hålla hela tre separatutställningar: i Fiskehamnens serigrafiverkstads galleri, på Åbo konstmuseum och nu på Galerie Anhava. Tempot är högt. Det har dessvärre börjat märkas.
I sina fotorealistiska oljemålningar avbildar Slotte (relativt) unga vuxna med apatiska miner och smått edgy yttre attribut: ringbrynjehuvor, tatueringar, bandtröjor, nitarmband och -västar. Färgerna är vassa; de går i samma överväldigande toner som naturen gör i början av sommaren, då löven fortfarande är olidligt klargröna och rallarrosens cerise sticker i ögonen. Kompositionen domineras av ett rigitt centralperspektiv. Renässansreferenserna är uppenbara, och anfädrerna Jan van Eyck och Piero della Francesca gör sig ofta påminda.
I En kyss vid kyrkogårdens port på Anhava avviker Slotte inte från sitt framgångsrecept. Det är bokstavligen ingen nyskapande utställning: anmärkningsvärt är att nio av de 22 verk som visas är inlånade från olika samlingar. Jag kan faktiskt inte erinra mig om att någonsin ha sett lika många sedan tidigare sålda verk inkluderade i en separatutställning på ett kommersiellt galleri. Helhetens starkaste målning är ett självporträtt i vilket Slotte avbildar sig själv bland näckrosor i en insjö, Kahlaaja ja vesimittarit («Vadaren och skräddarna») (2023). Det visades redan i våras i Åbo och ägs av konstmuseet där. Att tiden helt enkelt inte räckt till är påtagligt.
Stora partier av fonderna i Slottes målningar har alltid lämnats så gott som monokroma, vilket bidrar till verkens sorgmodigt laddade uttryckslöshet. Färgläggningsstilen för dessutom mina tankar till amerikanska seriers brokiga värld – inte bara till grälla serietidningar, utan även till mer sofistikerade publikationer, som Daniel Clowes senaste serieroman, Monica (2023), i vilken färgläggningen är en del av berättelsen snarare än en eftertanke. Slotte använder sig av samma grepp i sina nya verk. I de storskaliga målningarna Loputon viitta ja ulvovat kynttilät («Den oändliga manteln och de ylande ljusen») och Iridescent Wings and the Crackle of Bottle Money (båda 2024) totaldominerar färgerna, trots att motiven är fantasifulla och detaljerade. Ändå uppstår inte den mystiska eller olustiga atmosfär som Slotte verkar eftersträva. Färgerna är för välbekanta och enahanda: himlen är enhetligt cyanblå, gräset gräsgrönt, den spöklika dimman syrenlila, marken brun… De bjuder inte på överraskningar. Istället ger det intrycket att verken återger en deppig Disneydimension. Intrycket förstärks av de Neuschwansteinliknande slott som tornar upp sig i bakgrunden av båda målningarna. Och trots att Iridescent Wings and the Crackle of Bottle Money föreställer en death metal-älva som plockar tomburkar är det svårt att föreställa sig ett före och efter ögonblicksbilden. Flickan tycks paralyserad mitt i sin rörelse; lika livlös som Lots hustru.
Stelheten i Slottes verk har ändå för det allra mesta en poäng. Den allmänna känslan av hopplöshet, de melankoliska ansiktsuttrycken och de tomma blickarna bidrar till att förankra dem i en finländsk verklighet. De är omedelbart igenkännbara som ättlingar till Eero Järnefelts Trälar under penningen (1893), och speglar rent generellt en grundläggande sida av den finländska självbilden. Slottes persongalleri består av representanter för den finländska generation som brukar kallas för laman lapset, lågkonjunkturens barn. Dess representanter var barn och tonåringar under den dramatiska ekonomiska depressionen i början av 1990-talet. Intresset för denna period har stigit i takt med att barnen blivit vuxna: år 2021 behandlades det så väl i faktaboken Laman lapset som i public servicebolaget Yles populära serie Politiikka-Suomi. Då Helsingforsteatern Q-teatteri tidigare i år satte upp en nyskriven pjäs om ämnet såldes alla föreställningar snabbt slut. Där dramakomedin Uuteen nousuun förlitade sig på plumpa inslag med ruinerade pappor som dricker och begår självmord lyckas Slotte helt undvika dylika klichéer. Han är finkänsligare än så. Speciellt i sina egna självporträtt har han förmågan att framkalla känslan av en djupt rotad ångest eller sorg. Det gäller oavsett om han avbildar sig med totalt dissocierad blick i ett källarliknande cykelförråd, Simpukka pyöräkellarissa («Snäcka i cykelkällare») (2022–23), eller med ett hjärtskärande uppgivet ansiktsuttryck under regnig himmel, Itkevä sadeviitta (festarit Kokkolassa (Den gråtande regnmanteln (festival i Karleby) (2023). Jag får uppfattningen av att sinnesstämningen inte är avgränsad till den individ som avbildas, utan att den är ett själslandskap som delas med andra.
Rent berättartekniskt fungerar Slottes ökade användning av diverse rekvisita inte riktigt lika bra. Hans finaste och tillika mest upprivande verk har varit relativt avskalade. Jag erinrar mig de äldre målningarna Vartiovuoro («Vaktrond») (2020), föreställande en flicka med en mattkniv, och Kissankellot oikotiellä («Liten blåklocka på genvägen») (2020–21), ett självporträtt i vilket Slotte står stilla vid tända gravljus på en skogsstig. I dem lämnades plats för varierade tolkningar, och de innehöll inga av de logotyper eller trötta symboler som det vimlar av i En kyss vid kyrkogårdens port. Slotte är nu med ens väl ivrig att klämma in uppenbara metaforer i sina verk: maskstungna äpplen, gravstenar, dödskallar, vissnade växter och kala träd. I utställningens tre vanitasstilleben blir resultatet nästan camp.
Med sin fokus på kläder och letargiska unga människor spelar Slotte på samma bollplan som generationskamraten Emma Ainala. Utöver att de båda främst arbetar med oljemåleri och nästan är jämnåriga åtnjuter de i Finland även liknande nivåer av popularitet. Ainalas uttryck är yvigare och mer groteskt än Slottes, mer sliskigt och förvrängt, men sist och slutligen handlar även hennes målningar om känsloupplevelser och popkultur inom en liten bubbla. På basen av Bildkonstakademins senaste avgångsutställningar är den ultrasubjektiva och snudd på bilderboksliknande stilen inte heller på väg någonstans ens i tider av globala kriser.
Av de verk som visas för första gången på Galerie Anhava är det fyra omsorgsfullt utförda färgteckningar som känns mest entusiastiskt utförda. I dessa kusliga (själv)porträtt framkommer Slottes känsla för ljus och skugga bättre än i många av oljemålningarna, och det finns mer energi i ytorna ritade med färgpenna än i de som målats med pensel på duk. Med tanke på att Slotte tidigare i år även ställt ut halvt abstrakt grafik finns det mycket som talar för att detta hade kunnat bli en helt annorlunda och mer mångsidig utställning om konstnären bara haft tid på sig att låta idéerna mogna. I en intervju i Hufvudstadbladet medgav Slotte nyligen att han själv är medveten om popularitetens skuggsida: «Målet är att ta lite mera pauser, och om jag har färre utställningar så kan jag satsa på kvaliteten». Det är orimligt att konstvärlden ska fungera så, men oavsett kvalitet har galleriet sålt alla verk som var up for grabs. Uppenbarligen är det vad som räknas.
