I Fatima Moallims teckning Konkurrens (2022) tycks en kloliknande hand långsamt flytta sig nedåt på väg mot… underjorden? Runtom seglar linjegestalter runt likt osaliga andar på flykt undan tiden. Handen är gjord i oljekrita och dryper av bäcksvart fett vilket skapar en intensiv dynamik i den annars osäkra kompositionen. Pigmenten ser ut att både sväva precis ovanpå underlaget och samtidigt sjunka djupt ned i dess kompakta fiberskikt. Strecken nederst i bild (gräs? stickor? sår?) för tankarna till Carl Fredrik Hill, och upplevs lika spontant placerade som resten av innehållet.
Verken i Moallims utställning på Konstakademien har tillkommit under en vistelse på ISCP i New York 2022, men är tack och lov befriade från klichéartad NYC-feeling. Alla är i den större storleken – flertalet långt större än en människokropp. Detta självsäkra anspråk på bildrummet är imponerande, och synliggör hur Moallims kropp ställs i relation till verkens motiv. Man ser henne utföra rörelser, en rest från den performance-praktik som blev hennes genombrott med Flyktinglandet (2018) på Marabouparken och senare Modernautställningen, då hon i ett transcendentalt tillstånd tecknade direkt på vägg framför publik och länkade samman tuschlinjer med gestalter i ett impulsivt, böljande flöde.
I Viljan att leva möter vi en mer mogen Moallim, som tagit ett steg in i måleriet. Hennes arsenal av olika pennor har utökats med oljekritor, vilket för in ett nästintill romantiskt element i konstnärskapet. I EK (2022) och Noter (2022) leker hon med urbilden av abstrakt expressionism: storskaligt kladd och kludd. Oljekritan återkommer i flera verk och adderar ett förtätat lager som jag tidigare saknat – hennes automatiska linjeteckningar har ibland känts som upprepningar hos en konstnär som inte vet hur hon ska ta sig ut ur sitt eget huvud. I Gas (2022) och Vikta sidor (2022) skapar oljekritan kontrast och djup, men i Order (2022) skapar de ingen förtätning alls.
Att verk som Order och Det omöjliga (2022) upplevs som aningen godtyckliga handlar om att upprepningen av figurer och motiv inte alltid faller ut i en «laddad» bild. Moallim har själv sagt att hon vill röra sig bort från den familjehistoria som hon utforskade i sina tidiga verk, men här blir relationen mellan form och innehåll oklar. Ibland känns formspråket nästintill överarbetat och angränsar till en sluten upptagenhet vid den egna estetiken. Varför läcker det ingenstans?
Den enorma linjeteckningen Samlade dikter (2022) är utförd på linoleum, och har utsökta, intrikata detaljer med ett båtliknande centralmotiv som väcker en uppsjö av konsthistoriska referenser, men det känns som jag har sett verket förut. På bilder från Moallims parallellt pågående soloutställning i Zürich så skymtar jag en större variation i både storlek och innehåll, vilket aktiverar det personliga materialet – identitet, kulturella referenser – på ett nytt sätt som öppnar för mer komplexa läsningar. Jag önskar att de verken hade tagits med på Konstakademien.
Utställningens mest absorberande element är introduktionen av text. I EK syns klumpiga bokstäver satta att vänta vid sidan av det våldsamma raseri i blått och rött som pågår centralt i bilden. Energin tar aldrig slut. I MARSHALL (2022) synliggörs ett maniskt upprepningstvång genom att Moallim frenetiskt har upprepat ordet – namnet – i verkets titel så många gånger att endast ett fritt svävande A återstår. Samtidigt tycks infogandet av språk framkalla en destruktiv motimpuls där meningsskapandet luckras upp genom visuell erosion och splittring. Det leder till en ambivalens som kan läsas som ett uppror mot förenkling och positionering, men som också gör att utställningen, frustrerande nog, aldrig lämnar sitt grundtillstånd av oklarhet.
