När jag var barn trodde jag att det verkligen var havets brus som hördes när man höll en stor snäcka mot örat. Jag hade en idé om att snäckans form kunde kapsla in vattnets vibrationer så att de skickades runt i en evig slinga även när den tagits upp på land. Men främst handlade det om att ett portabelt hav framstod som så relaterbart, rentav rationellt. Att naturen hade möjliggjort detta kändes både tröstrikt och följdriktigt.
Idén att göra havet litet återvänder i den palestinske konstnären Majd Abdel Hamids pappersassemblage, broderier, tvålar och foton i toner av blått. Abdel Hamid är utbildad vid Malmö konsthögskola men delar idag sin tid mellan Ramallah och Beirut. Hans pågående serie Ode to the sea (Kerkennah, Beirut, Anafi) (2023-), som visas på Signal i Malmö, framträder som små omsorgsfullt arrangerade minnen och meddelanden.
Tre polaroidfoton på en hylla visar en sträng av flyttfåglar över öppet hav, fåglarna som pyttesmå prickar. Platser och avstånd antyds, liksom längtan och förlust. Vikta textilier och små rullar inkapslade i tvålarna ger en atmosfär av värdighet. Det här är saker som kan överleva längst ned i en låda eller klara en resa nedstoppad i en ficka
Det småskaliga i Abdel Hamids verk kontrasteras mot Melanie Kittis stora freskmålning a way to go astray (2024). Kitti är en poet och konstnär från Sverige, men hon är utbildad i Norge och Danmark och mer uppmärksammad där. Tidigare i år ställde hon ut freskmålade block av gips bland skulpturerna på Carl Eldhs Ateljémuseum i Stockholm. Här har hon gjort en tvådimensionell målning som ändå har skulpturala kvaliteter. Målningen av en myra på galleriets största vägg är så överdimensionerad att den först liknar något abstraherat ornamentalt, som en närbild av en blommande iris.
Myrans grönsvarta ben och spröt ser ut som vikta, saftiga stjälkar, och de blekrosa nyanskiftningarna i penseldragen som Kitti använt för att bygga upp den bulliga kroppen påminner om något slags tunt, köttsligt membran. De skönjbara lagren av pigment och kalkputs tycks när som helst kunna börja spricka. Det är en märklig bild, dominant i storlek och till naturen platsspecifik och fast, men samtidigt obeständig och skör.
Varken Abdel Hamid eller Kitti behöver den andra för att glänsa, men de släktskap som uppstår mellan deras verk gör utställningen särskilt minnesvärd. Det finns en bokstavlig nivå som handlar om att göra något stort litet och något litet stort, som på ett upplyftande sätt framhäver makten i den konstnärliga gesten, stygnet och penseldraget.
Trots förgänglighetsmotivet framstår (inside) a wave, a cocoon, som utställningen heter, inte som ett ode till något som förlorats. Den känns snarare som en glugg, som en av gardinsgliporna ut mot världen i Abdel Hamids små fotoböcker. Jag går därifrån med en känsla av att det går att smuggla bitar av världen med sig och bygga vidare på den, göra någonting bättre, med plats för drömmar, fantasi och skönhet. Ingen kan hindra dig.
