I maj 2023 besökte vandaler kulturcentret De La Warr Pavilion, beläget i småstaden Bexhill på den engelska sydkusten. I skydd av nattens mörker gick de med hjälp av sprayfärg åt en skulptur som bara en knapp månad tidigare placerats i konstpaviljongens trädgård. Verket i fråga var den amerikanska konstnären Tschabalala Selfs Seated (2022) som föreställer en sittande svart kvinna klädd i somriga gula kläder. Vandalismen utfördes inte på måfå, utan målmedvetet och noggrannt, tills skulpturens hud var täckt av vit färg.
Selfs skulptur har sedermera restaurerats, men trots verkets visuellt sorglösa air kommer det härmed att för eviga tider förknippas med rasistisk skadegörelse. Incidenten syngliggör på ett chockerande konkret sätt de omständigheter under vilka Self verkar: då hon som svart kvinna avbildar en annan svart person är det ofrånkomligen fråga om en politisk handling. I konsten är den vita kroppen neutral, medan den icke-vita dito blir ett statement eller en representation av andrafiering.
Då Selfs verk för första gången visas i Finland tillkommer nya politiska dimensioner. Utställningen Från samma kvarter på EMMA i Esbo sammanfaller med en period då Finlands riksdag leds av en talman som dömts för hets mot folkgrupp och det högernationalistiska partiet Sannfinländarna sitter i regeringen. 2018 publicerade EUs byrå för grundläggande rättigheter en rapport enligt vilken Finland var unionens mest rasistiska land. Det är en helt ny kontext för Self, vars verk är djupt rotade i den amerikanska svarta upplevelsen. Rasismen i samhället består, men den är annorlunda än i USA eller den engelska sydkusten.
Self arbetar med skulptur och storskaliga målningar med inslag av tygapplikation. Mest känd är hon för sina hybridcollage: ur vardagliga textiler som trikå, spets eller denim klipper hon abstrakta bitar som hon syr fast i tavelduk med maskin. Det är något frankensteinskt över hur levande varelser växer fram ur de överlappande tygstyckena. Symboliken är inte direkt nyskapande, men hon förvränger proportionerna på ett uppiggande sätt. Hon är inte ute efter att skapa harmoniska former, utan tillåter olustiga inslag. På EMMA har många av människorna i Selfs tavlor till exempel huvuden som är för små i relation till kroppen. Ett annat kännetecken är de enorma händerna som sväller och svävar. De förmedlar en känsla av frihet, till och med när de övergår till att vara groteska.
Ibland utgår Self från objektifierande rasistiska stereotyper, så som stora rumpor och penisar. Utställningen innehåller ändå inte den del av Selfs oeuvre som på ett explicit sätt lyfter fram hypersexualiseringen av svarta kvinnor i den amerikanska kulturen. Verken med uppenbara hiphopreferenser lyser med sin frånvaro, likaså gör genombrottsserien Bodega Run från 2015. Den handlar i första hand om kvartersaffärerna i de icke-vita områdena av Selfs hemstad New York, men insprängt i konsumtionstematiken finns även sexualiteten. Här är fokus på istället på individer. Self kallar helheten för ett ode till sitt hemkvarter i Harlem, och den tanken får de varierade porträtten att bilda en logisk helhet.
Att zooma in på ett helt vanligt litet kvarter är ett tacksamt sätt att avbilda livet i en mytomspunnen metropol. Den minutiöst planerade utställningsarkitekturen bidrar märkbart till stämningen. Riskabla beslut som att måla tegel eller kakel på väggarna lyckas mot alla odds tillföra ett mått av intimitet. Helhetens egentliga styrka är dock att Self inte upprepar sig. De Harlembor hon avbildar har en gemensam erfarenhet, nämligen att leva som BIPOC i det samtida USA. Det innebär inte att de i övrigt nödvändigtvis har överlappande upplevelser, vilket Self till exempel för fram genom att avbilda människor i olika åldrar. Triptyken Mitt på dagen på 145:egatan (2022) domineras av en bredaxlad ung man i vita märkessneakers, jeansshorts och en ärmlös skjorta med Rafaels målning av sankt Göran tryckt över bröstet. I Patriarken (2023) är det däremot en gammal man med avmagrat ansikte som med klipska ögon plirar ut från duken. Därtill bebos kvarteret av bland annat ett välklätt par som dansar vals på schackrutigt golv (Vals, 2023) och en ung kvinna vars gredelinmålade vardagsrum har utsikt mot en tegelvägg Harlem Sfinx (2024).
Utställningens starkaste inslag är en av de tre inkluderade 3D-utskrivna skulpturerna. I Negligé 2 (2023) gestaltar Self en mycket yppig kvinna klädd i det åtsittande transparenta plagg som gett verket dess namn. Den vänstra armen är lyft, men handflatan är vänd mot ansiktet. Därmed är det alltså ingen vinkning eller hälsning, utan en mer svårtolkad rörelse. Kvinnans rödmålade läppar ler, men hennes ena öga är blodsprängt och längs med kinden rullar en enorm tår. Jag associerar till våld i hemmet, men trots det skadade ögat och tårarna är hon ingen kuvad varelse. Samtidigt matchar hon inte heller den schablonmässiga beyonceifierade bilden av en stark svart kvinna. Skulpturen är inte en representation av ett tema eller av en kvinnoroll, utan något mer mångtydigt. Negligé 2 och syskonverket Negligé 1 (2023) känns helt klart som utställningens mest intellektuella verk.
I Fearing the Black Body (2019) redogör sociologen Sabrina Strings för hur den västerländska konsten redan för hundratals år sedan bidrog till objektifieringen av den svarta kvinnokroppen. Från att i Italien under 1600-talet ha avbildats som den europeiska kvinnans estetiska motsvarighet fick den svarta kvinnan under nästföljande århundrade representera dennas estetiska motsats. De svarta afrikaner som européer kom i kontakt med var givetvis förslavade, och människohandeln speglas i otaliga konstverk.
Strings nämner Peter Paul Rubens Venus framför spegeln (1614–15) som ett tidigt exempel på hur den svarta kvinnan inte bara till det yttre är «fel» utan också avbildas som mindervärdig i social bemärkelse. Senare i historien finner man förstås khoikhoikvinnan Saartjie (Sarah) Baartmans vidriga öde som freak show-sevärdhet i det tidiga 1800-talets Europa. Selfs Negligé-skulpturer bygger på allt detta och mycket mer. Deras extrema kurvighet låter oss inte att glömma vilka kroppsdelar som den svarta kvinnan ofta reducerats till.
Self är den hittills yngsta konstnären i EMMAs utställningsserie som i samarbete med Saastamoinenstiftelsen har introducerat konstnärer som Pierre Huyghe, Chiharu Shiota och Alicja Kwade. Hon är dessutom den första amerikanen. I en nordisk kontext kommer jag att tänka på Frida Orupabos assemblage som behandlar den vita blickens groteska andrafiering av icke-vita kroppar. Men Self lyfter in de rasistiska stereotyperna i nuet på ett sätt som varken är konsekvent eller lättolkat. Inte heller är hon intresserad av att låta sina karaktärer gå runt och lida, utan gestaltar dem som tillfreds med sina kroppar. De rör sig igenom vardagslivet och klär sig obrytt i pyttesmå plagg då de känner för det. Det kan säkert väcka både moralpanik och reta gallfeber på finska rasister.
