Få filmfestivaler är så geografiskt utspridda som Berlin filmfestival, som gick av stapeln häromveckan. Man måste röra sig genom en ansenlig del av staden för att ta till sig hela programmet. Lika utspridd och heterogen som själva festivalen känns också urvalet av filmer, installationer och objekt i utställningen Antikino (The Siren’s Echo Chamber), som är del av sidosektionen Forum Expanded.
Av tradition har Forum Expanded varit mest den mest experimentella delen av festivalen, och har ofta undersökt relationen mellan film, historia och den rörliga bilden i gallerirummet. Men Antikino tycks ha rört sig mot en punkt där skillnaden mellan film och det distraktiva seende som inramar de flesta utställningar med rörlig bild, inte problematiseras, knappt förefaller vara en fråga av värde längre. Arvet från expanded cinema, strukturalistisk film eller situationisternas détournement har varit en del av Forum Expanded sedan starten 2006, men tycks inte ha samma giltighet eller kritiska potential idag. Antikino ska inte heller förstås som en deskriptiv term där curatorerna Stefanie Schulte Strathaus, Anselm Franke, Maha Maamoun och Ulrich Ziemons har valt ut verk som arbetar att med antagonism, överträdelse eller andra provokationer.
Antikino handlar snarare, som Franke skriver, om en «reflexiv negation», där blicken riktas mot det historiskt «förändrade förhållandet mellan rörliga bilder och levt liv». Underrubriken The Siren’s Echo Chamber handlar om lockelsen och viljan att lämna konstens «ekokammare», något som blir påtagligt i Akram Zaataris The Script (2018), där livet tränger sig på genom två lekande pojkar som hela tiden stör den muslimske pappan när han försöker genomföra sin dagliga bön.
Havets geopolitik
Tidigare år har Forum Expandeds utställning ägt rum i Akademie der Künste, men i år hade den flyttats till den 1600 kvadratmeter stora och nyrenoverade Betonhalle i Wedding, ett före detta krematorium som nu tillhör Silent Green Kulturquartier. På väg ner för den sluttande entrén omsluts besökaren av ljudet från Monira Al Qadiris videoinstallation Diver (2018). Installationen har formen av ett storskaligt akvarium, och i verket ser vi simmare utföra rörelser som mimetiskt hänvisar till pärldykare. Det är ett verk som animeras av dess färgskalor, som för tankarna till pärlor eller olja, och visar att ett sätt att lämna ekokammaren kan vara genom att betona fluiditet, och dess nära samröre med en genomkoreograferad och estetiserad kapitalism.
Sirenerna i underrubriken hänvisar till Odysséen där dessa väsen lockar sjöfarare i fördärvet med vacker sång, och James Bennings video glory (2018) som under två timmar visar en amerikanska flagga som gradvis slits sönder av hårt väder till sjöss fungerar som en påminnelse om naturens kraft som vi inte har kontroll över, samtidigt som dess stumhet för tankarna till sirenernas imploderande tystnad. En mer explicit hänvisning till det homeriska narrativet finner vi hos Diana Vidrascu som i Le Silence des Sirènes (2019) – filmad på 16 mm – återbesöker Franz Kafkas novell med samma namn. I Vidrascus film möter vi en ung kvinna som rör sig mellan Paris och Martinique i ett sökande efter en identitet någonstans mellan förskingring och hemkomst, en kommentar till en samtid villkorad av migration och kolonialhistoriens efterverkningar. Filmen presenteras generöst i en separat biograf för att undvika att ljudet från andra verk ska blöda över, ett vanligt fenomen i många utställningar med rörlig bild som bekant.
En historia av kolonialt våld återkommer i Billy Woodberrys Story from Africa (2018), en detaljerad genomgång av ett fotografiskt arkiv från 1907 som visar den portugisiska ockupationen av det territorium i södra Angola som tillhör Cuamato-folket. Genom inzoomningar, sekventiella montage och närstudier av detaljer lyckas Woodberry på ett både intrikat och kraftfullt sätt accentuera det våld som är inskrivet i bildernas indexikalitet.
Hermeneutiskt limbo
Man har också valt att inkludera Harun Farockis installation Zur Bauweise des Films bei Griffith (2006), och som ingick i det första Forum Expanded. Verket består av två monitorer placerade bredvid varandra i en undersökning avrelationen bild-motbild som kritiskt analysverktyg, och att det är med i utställningen är både intressant och tvetydigt eftersom det kan ses som en modell och en standardsättare för det undersökande arbete kring rörlig bild som Forum Expanded en gång startade upp med. På så vis skapas ekon till ett kritiskt och analytiskt arbete som flera av verken i Antikino tycks lyckligt ovetande om. Att bevittna Farockis verk här innebär ofrånkomligen att bli medveten om att något gått förlorat, vilket tyvärr bidrar till att det samlade intrycket försvagas.
Antikinos ambition att hitta vägar bort från den fastkedjande biopolitik som idag kontrollerar stora delar av våra bildflöden, och i förlängningen våra liv, är angelägen. Men resultatet blir alltför heterogent, uppbrutet och splittrat. Det konstruktiva montaget uteblir, och flera verk är helt enkelt inte starka nog. Tendensen är att konstnärerna är mindre upptagna av formmässiga experiment, och mer av uttryck kopplade till manuellt arbete och gester. Eller som Clemens von Wedemeyer visar i Transformation Scenario (2018), hur simulationer från film och videospel idag utgör viktiga komponenter för hur vi navigerar i det levda livet. Men genom att ta fasta på lämnandet som en diskursiv horisont överger man betraktaren i ett slags hermeneutiskt limbo. Borde det inte egentligen vara tvärtom? Vore det inte genom att ta fasta på utställningen som en specifik kunskapsform och betona ekot som en potentiellt vital kraft – en reflexiv yta för att hitta nya konstellationer och uppbåda en kritisk massa – som den här presentationen kunde ha fått ett verkligt genomslag?
