Fina Miralles konstnärsskap verkar inte ha väckt så himla mycket uppståndelse ens i Spanien. Oförtjänt lite, tycks MACBA (Museu d’Art Contemporani de Barcelona) ha tänkt och därför producerat en utställning som nu har kommit till Sverige, uppdelad mellan Index i Stockholm och Marabouparken i närförorten Sundbyberg. Ännu en utställning med en förbisedd konceptkonstnär som inte var verksam i New York eller London. Index har tidigare gjort liknande utställningar med konstnärer från Finland och Polen.
Jag har nog aldrig sett så grym konceptkonst som Miralles verk Matances (Slakt, 1976–77) på Marabouparken. Det utgörs av ett antal kollage samt en video hängda på tre väggar så att man kan stå omringad av dem. Kollagen består av foton, text, teckningar och måltavlor att skjuta på. «Mitt i prick» står det i kraftig handstil. Och «rädsla», «rättvisa», «död», «träffa», «andas», fast på spanska. Bilder på krypskyttar och arkebusörer. Övriga är offer: djur, en rullstolsbunden man, kvinnor med ansikten dolda av tyg, och en bild av konstnären som barn klädd i brudklänning med ett tecknat sikteskors i pannan. Det känns. Jag uppfattar nästan verket som en anklagelse mot den besökare som under Francos regim tittade på konst istället för att ta tag i livsförhållandena. Det overkliga understryks av de tecknade konturerna av en död kropp på golvet. Det är som om hela installationen vantrivs i konstkontexten, som ett djur i bur och en kvinna i patriarkatet, och är ivrig att komma ut på gatan.
I en några minuter kort film på Index, Petjades (Fotspår, 1976–77), följer vi Miralles steg där ute på en gata. Hon har ett par sandaler med sitt namn på sulorna, på något sätt kan dessa fyllas med bläck, så att hennes namn med varje steg stämplas på trottoaren. Ljudspåret förklarar att det är en protest mot ägandet som styr våra liv ända ner till de mest intima relationerna. Med varje steg approprierar Miralles en bit av offentligheten. Men den handlingen är tveeggad. Å ena sidan lyfter den fram ha-galenskapen bakom ägandesystemet, och det absurda i att vi låter våra liv formas av det vansinnet. Å andra sidan approprierar den liberalismens idé om att ägande ger frihet: endast i relation till det man äger är man helt fri att göra vad man vill. Men verket frigör den tanken från individualismen, och sätter den i tjänst hos det gemensamma. Var och en skulle kunna ha sitt namn på skorna, men det vore onödigt om vi gör allvar av att vi alla är ägare av samhället, tillsammans. Då har Miralles transformerat ägandet från att vara ett maktmedel till att vara ett frihets- och jämlikhetsmedel.
Jag blir överraskande tagen av den korta filmen, och tänker att det nog hädanefter kommer att kännas helt annorlunda att gå på en trottoar. Det gjorde det inte. Trots att Miralles teman är lika aktuella nu som då, så tycks verkets kraft inte räcka till. För finsmakare av konceptkonst är kanske hennes bildserie om hur man i vardagslivet står i kontakt med naturen en poetisk pärla: vattnet som kommer ur kranen in i lägenheten, växtriket som genom cigaretten i köket fyller lungorna, träet i trappräcket osv. En installation på Marabouparkens övervåning utvecklar idén vidare genom att täcka ett inrett rums golv med halm, ersätta stolsdynor med gräsmatta och låta en stor krukväxt ligga nedbäddad i sängen. Det är intressant och fint, utmärkt konst – men kraftlös. Luften tycks ha gått ur verken, så här 50 år senare. Faktum är att hela utställningen går mig ganska spårlöst förbi.
Jag börjar undra vad som överhuvudtaget är tanken med att visa Miralles i Stockholm. Två svar anges. Det första att «utställningen vill återställa hennes plats i konsthistorien». Möjligen stämmer det, kanske framförallt för den spanska. Men så här på håll säger utställningen inte så mycket mer än att det i Spanien fanns likadan konst som på så många andra håll. Men jag, som inte är konsthistoriker, har svårt att se något som konstnärligt skulle vara av historisk betydelse. Hennes bearbetningar av relationerna mellan naturligt och artificiellt är inte på någon nivå epokgörande: arrangemang av krukväxter där vissa lever och andra är konstgjorda; dokumentation av hur hon flyttar sand från stranden till en åker. Den konstnärliga betydelsen av de där förflyttningarna måste väl vara ganska marginell inom readymade-traditionen, och idémässigt associerar jag till franskt 1700-talet då många skrev om naturen som artificialitet, triggade exempelvis av parken i Versailles.
Ett annat och viktigare motiv för att visa Miralles tycks ligga i hennes relevans idag: «vi kan läsa hennes verk utifrån vår samtid», heter det i Marabouparkens folder. Och Index ger en beskrivning av hennes konstnärskap som låter ana en polemik mot dagens situation: «En fientlig och begränsande miljö där censur […] kontrollerade alla uttryck på så kallade moraliska grunder. Miralles bröt med den akademism som lärdes ut på konstskolorna och med tidens etablerade beteendenormer». På något vis representerar hon det som vi vill att en konstnär ska vara: en som protesterar mot orättvisor och mot den rådande makten; en som bryter med det som institutionerna vill att hen ska vara; en som inte kompromissar, som står på egna ben, jobbar med enkel teknologi, och som finner sin egen väg även i relation till den naturgivna världen. De senaste fem årens enorma mängd utställningar med konst från 1970-talet kan kanske förklaras av att problemen som den tidens konstnärer kritiserade kvarstår, och att deras sätt att vara konstnärer var föredömligt.
Men jag varför inte de idag verksamma konstnärerna som lever upp till den konstnärsrollen ställs ut. En konstchef som jag pratar med nämner den stora bilden där Miralles och olika husdjur sitter i burar bredvid varandra. «Ett sådant där verk skulle man ju inte kunna göra idag», säger hen. Det blir i samtalet oklart vari den omöjligheten skulle bestå, men till slut verkar vi hamna i att det är visningsställena själva som förbjuder sig sådan konst i rädsla för att skada varumärket.
Här kommer ju Miralles kritik av ägandets roll till pass: cheferna för offentliga institutioner beter sig frivilligt som om de vore ägare av vinstdrivande företag! Det är alltså den konceptuella kommersialismen hindrar skattefinansierad verksamhet från att visa nygjord konst som likt Miralles bryter mot konstskoleakademism och «etablerade beteendenormer». Om jag får spekulera verkar det som om konstchefer vill ha bråkig och frisinnad protestkonst som slår hårt, går över gränser och vågar ge de himlaskriande orättvisorna hög röst, samtidigt som de helst inte vill arbeta med sådana konstnärer. Då erbjuder man hellre 1970-talet som substitut. Hur safe är det inte med 50 år gamla verk istället, så att man alltid kan peka på den konsthistoriska betydelsen om någon Franco-anhängare skulle misstycka.
Varför ställs inte prövade och aktiva rebeller som Joanna Rytel eller Dorinel Marc ut längre? En hel generation stökiga – inte sällan feministiska – konstnärer har förpassats från offentligheten. Eller varför inte leta efter ny konst på lite oväntade ställen? Ibland får jag för mig att 2010-talets verkligt politiska konst gjordes av okända bloggare som pekade ut polisövergrepp och korruption. Och helt säkert finns där också intressanta grejer gjorda i relation till exempelvis Gula västarna. Ändå väljer institutionerna de lamaste exemplen på politisk konst, typ en installation med en hylla fylld av revolutionära skrifter från 1920-talets Ryssland och ett bord bredvid för diskussion. Institutionellt sett kanske konstens tid rentav är över, då konstens offentliga platser leker varumärken som inte kan hantera politiska uttryck annat än på historiskt avstånd.
