Mot en bakgrund av en förvriden karta av Europa proklamerar konstnären Nástio Mosquito att han köpt Europa. Inte människorna, men kontinenten. Han har också köpt rätten att kallas «rosa». Videoinstallationen 3 Continents (Europe, America, Africa) från 2010 består av tre avsnitt, ett dedikerat till varje kontinent. Här är Europa positionerat som den singulära hegemoniska makt som kongressen Former West vill bryta ned. Ett före detta öst, former east, förutsätter ett före detta väst, argumenterar organisatörerna, men under kongressen så framstår inte Väst(europa) som något som tillhör det förgångna. Frågorna som ställs är relaterade till Europas transformation efter 1989, vår samtida ekonomiska kris och konstens roll i allt detta.
Det är tyst i auditoriet och stämningen är smått förvirrad. På scenen står två kvinnor från ett headhunterföretag specialiserade på konstvärlden. Man kan skicka sin CV till dem, få den omarbetad av en specialist och sedan bli hopparad med en lämplig institution. Är det ett dålig skämt eller ett performance? Ingetdera visar det sig, företaget finns på riktigt och deras presentation inleder «Learning Place», som är utbildningsplattformen på Former West. Studenter från hela världen får uppdraget att under kongressen skapa en fiktiv CV och ansökan för en professur på «akademin för världskulturer». Deltagarna i den vinnande gruppen, som får jobbet så att säga, får 100 euro var.
Under veckan pågår programmet från tio på morgonen till tolv på kvällen, varje dag, med väldigt få pauser. Redan från början presenteras detta som en del av det konceptuella ramverket. Kongressen är organiserad i olika spår, varje del är realiserad av en person och fokuserar på ett tema som konstproduktion (Boris Groys), infrastruktur (Irit Rogoff), dissident kunskap (Maria Hlavajova), utbildningsplattformen (Boris Buden) och upprorsmakande kosmopolitanism (Ranjit Hoskote). Varje spår består av föreläsningar, paneldiskussioner, performance och konstnärsamtal.
Den överväldigande mängden av händelser känns emellanåt forcerad, men rymmer flera intressanta föreläsningar och fina verk. Den här recensionen är av nödvändighet bristfällig, trots att jag tillbringat hela veckan inom Haus der Kulturen der Welts väggar. Bland veckans höjdpunkter finns Maurizio Lazzaratos performanceföreläsning med Arianna Bove (publiken sitter på scenen, Bove står vid talarstolen bakom parkettens rader, Lazzarato sitter bakom en glasruta högt upp i översättarbåset och läser en text på italienska som Bove översätter till engelska för publiken). Föreläsningen är en kritisk omläsning av Foucaults diskussion om regerandet, «governmentality», och biopolitikens födelse. Lazzarato menar att en liberal kapitalism inte kan tänkas som frikopplad från staten; all kapitalism är en implementerad statskapitalism. Två andra nämnvärda interventioner är Boris Groys föreläsning om internet som en utveckling från museet och vårt behov av arkivet – en rolig poäng handlar om internets materialitet: internet är beroende av strömförsörjning och vi kan alltid dra ut sladden – och Franco «Bifo» Berardis föreläsning om videospel och maskinens intåg i vår vardag. De tillhör båda en generation som inte är den mest uppdaterade i dessa frågor (Bifo talar om videospel från 1979) men lyckas ändå föra ett resonemang utan att framstå som stofiler.
Konstverken är utspridda i huset på ett sätt som gör att det å ena sidan känns som att konsten är överallt, på fönstren (verket Through, 2011, av Teresa Margolles, som består av utsmetad smuts på utställningsrummets glasvägg) och utanför entrén (ljudinstallationen Sixty Sounds of the War on the Poor, 2007–2011, av kollektivet Ultra Red). Å andra sidan finns det inte en utställning någonstans, verken är utplacerade här och var men det är mer som att de bara hamnat på en plats utan syfte. David Bakers fotografier av övergivna romska boplatser (Wish You Were Here, 2006) står på golvet, inramade och lutade mot väggen eller ett staket. Den sorts staket som sätts upp tillfälligt, som kring byggnadsplatser, är den främsta installationsformen; på dessa hänger tv-skärmar, fotografier och teckningar. De första dagarna stod en installation av Jimmy Durham och Maria Thereza Alves i foajén omgiven av ett sådant staket, men när jag ska titta närmare på den någon dag senare är den borta – tydligen var konstnärerna så missnöjda med installationen att de valde att ta bort verket. Estetiken verkar komma från det mest dominerande verket: containerhusen som Christoph Maria Schlingensief använde i sitt projekt Ausländer Raus («Ut med utlänningarna»), där han iscensatte en dokusåpa med asylsökande, och där publiken fick rösta ut (deportera) en papperslös per vecka. Verket gjordes efter Jörg Heiders inträde i den Österrikiska regeringen och containrarna placerades centralt i Wien. När de nu tretton år senare står tomma i utställningsrummet (ett av de få verk som är där) känns provokationen och transgressionen än mer osmaklig. När det utvecklades var konstnären närvarande och verket interaktivt, nu är Schlingensief avliden och verket ett obehagligt monument.
Varje dag visas Sharon Lockharts video Exit från 2008 i det stora auditoriet. Filmen är en parafras på bröderna Lumières film Arbetare lämnar fabriken, från 1895. I Lockharts tappning ser vi arbetarnas ryggtavlor: de lämnar betraktaren, och fabriken, istället för att komma emot oss som i Lumièrebrödernas film. De hundratio år som skiljer filmerna åt kan då också ses som en symbol för industrialismens födelse respektive död. (Harun Farockis film på samma tema spårar denna rörelse ut ur fabriken genom filmhistorien och kan sägas avbilda industrialismens levnad.)
Två frågor återkommer under kongressen: den ena är vad det «före detta» i «Former West» innebär och den andra en underliggande problematik som rör tidsbrist och cynism. I allt från flera icke-europeiska deltagares ifrågasättande av detta «före detta» till utbildningsplattformens cyniska uppgiftsformulering är detta saker som aktivt prövas men som förblir olösta. (CV-skrivandet föll i bitar, en av tolv grupper fullföljde uppgiften.) Är mimik en möjlig subversiv strategi? I utbildningsplattformen förefaller genomförandet falla platt och mimiken av en tidspressad marknadslogik ter sig allt för lik originalet för att skapa ett alternativ. Men i den totala flodvågen av information och representation som sköljt över oss finns flera utrymmen för mer motståndskraftiga fortsättningar.
