För den första upplagan av Riga International Biennial of Contemporary Art har curatorn Katerina Gregos valt att se Lettland som «världens mittpunkt», och låtit andra regioner och nationaliteter bli ytterområden. Det är ett uppfriskande perspektiv med tanke på att de baltiska länderna tidigare har förpassats till periferin.
Efter Sovjetunionens upplösning har regionen befunnit sig i ständig förändring, en metamorfos som även omfattar konsten. I sin introduktion betonar Gregos hur Europa hotas av en missriktad nationalism som driver hela världen mot ett melankoliskt tillstånd. All denna förändring ger intrycket att dagens samhälle står handfallet inför framtiden. Gregos medger att flera biennaler på senare tid har inriktat sig på det som gått förlorat, och vill i Riga därför belysa samtiden och den nära förestående framtiden.
Titeln för RIBOCA1 – Everything Was Forever, Until It Was No More – har lånats från Alexei Yurchaks bok med samma namn från 2006. Gregos skriver: «Yurchak diskuterar ett utmärkande inslag i Sovjetunionens kollaps: även om Sovjet upplevdes som ett permanent och sedimenterat system, betraktades dess nedgång som helt naturlig. Chocken av att kastas in i ett nytt system kom först senare. Bokens titel antyder hur svårgripbar förändring är till sin natur, att det som verkar vara evigt plötsligt kan upphöra.»
Gregos menar att förändring är ett konstant tillstånd och att individer ibland «vaknar till» för att uppleva ett plötsligt brott i medvetandet. En av biennalens ambitioner är därför att belysa avvikelser och schismer, och samtidigt erbjuda en reflektion kring förändring ur ett existentiellt perspektiv. Kort sagt: ingenting bör tas för givet, eftersom så mycket när som helst kan ställas på huvudet eller slitas sönder.
Privat kapital har tillförts
Inriktningen mot samtida förändring tar sig uttryck i det stora antalet nyproducerade verk – inte mindre än 49 av 114 verk är nya – som ställs ut på sammanlagt 9 platser, förutom platsspecifika interventioner och skulpturer runt om i staden. Flertalet konstnärer är från Baltikum eller Skandinavien (ungefär en tredjedel kommer från de baltiska länderna och hela 70% från regionen i stort), med några undantag i konstnärer från Västeuropa, USA, Argentina, Sydafrika och Ryssland.
Tidigare har finansieringen av större baltiska konstevenemang lätt kunnat knytas till det ekonomiska utbytet mellan Baltikum och Skandinavien. Även om det fortfarande finns en tydlig ekonomisk koppling mellan regionerna, så har detta ambitiösa projekt grundats av litauisk-ryska Agniya Mirgorodskaya och finansieras av hennes familj. Som en del av upplägget betalades resor för omkring 60 journalister, inklusive undertecknad, för att medverka vid öppningen av biennalen.
Undviker att konfrontera samtida politiska skeenden
Besökarna uppmanas att följa en viss rutt som tar sin början i den före detta biologiska fakulteten vid Lettlands universitet. Den amerikanske konstnären Mark Dion sätter ribban högt med den platsspecifika installationen A Tour of the Dark Museum (2018), där betraktaren rör sig genom kolsvarta korridorer med endast en ficklampa till hjälp för att upptäcka kuriösa föremål och djurskelett. Några visas under svarta lampor vilket kittlar fantasin och ger blandade känslor av övergivenhet, obehag och förlamning. I samma andra visar de svenska konstnärerna Johannes Heldén och Håkan Jonson sitt överväldigande textverk Encyclopedia (2015–2017), som redogör för detaljerna i olika fiktiva mutationer hos utdöda djur. Verket består av ett stort antal kort i ett arkivskåp mitt i rummet, och vittnar om konstnärernas missnöje med kollektiv oaktsamhet och klimatkrisen.
Biennalens andra utställningsplats är arkitekten och mecenaten Kristaps Morbergs (1844–1928) hem där man bland annat hittar verk av The Agency of Singular Investigations (Stanislav Shuripa and Anna Titova), som The Flower Power Archive (2018). Det är ett nyproducerat arkiv över en underjordisk organisation som deltog i motståndsrörelsen mot slutet av Sovjeteran och i början av den postsovjetiska tiden. Organisationen använde sig av parapsykologi och andra mindre tydligt avgränsade metodologier med fokus på hur växter påverkar sin politiska omgivning – återigen delvis sant, delvis spekulativt.
I kontrast till detta låter den ryska konstnären Aslan Gaisumov oss ta del av en helt verklig historisk katastrof där en halv miljon tjetjenier och ingusier deporterades av Sovjet till Centralasien år 1944. I arbetet med sin kraftfulla video People of No Consequence (2016) spårade Gaisumov överlevare och samlade 119 av dem i en tyst sammankomst i ett församlingshus i staden Groznyj.
Gregos betonar att biennalens primära fokus inte ligger på det postsovjetiska samhället – ett ämne som har behandlats utförligt i regionala utställningar sedan 1989 – utan på dagens och framtidens utmaningar. I detta sammanhang framstår Gaisumovs verk som ett undantag jämfört med biennalens mer lättsamma och lekfulla nyproduktioner. Generellt undivker RIBOCA1 verk som tar sig an specifika samtida katastrofer, för att istället betona positioner som är mer utforskande och mindre konfrontativa.
Från det melankoliska till det idiosynkratiska
På biennalens tredje plats, Andrejsala, en tidigare industrihamn, möter besökaren den svenska konstnären Johanna Gustafsson-Fürsts kusligt belysta glasskulpturer The Week Has Eight Days (2015) bredvid den belgiska konstnären Alexis Destoops dystopiska videoinstallation Phantom Sun (2017). Oavsett om det beror på verkens estetik eller ämnena de tar upp, så är detta en lyckad sidoställning med avseende på biennalens narrativ. Båda riktar en allvarsam blick mot det som blivit förstört eller gått förlorat – tid, civilisation, gemenskap.
I den före detta textilfabriken Bolshevichka visas starka experimentella verk av lettiska konstnärer som Ieva Balode och Andrejs Strokins, medan utställningen på Sporta2 Square har en inriktning mot mer idiosynkratiska eller skruvade verk. Här möter man den danska konstnären Hannah Anberts Sacred Work Fashion Collection (2016–2018), där linjen mellan haute couture och proletära, militära eller uniforma klädkoder suddas ut i hybridvarianter som ifrågasätter form och funktion. Den ryska konstnären Taus Makhacheva fyller ett stort rum med röster i en spöklik installation av tripoder med högtalare från vilka ihopslumpade liturgiska sångfragment och email-korrespondenser kan höras av den som kommer tillräckligt nära.
Ladda om sinnena
Som kulmen på biennalens narrativ framstår utställningen på Art Centre Zuzeum med en imponerande sammanställning verk, från Hans Rosenströms introspektiva ljudverk Mikado (2018) till Ariane Lozes videos Impotence (2017) och Inner Landscape (2018) till Valio Tchenkovs karnevaleska målningar i serien Private Zoo on Stage (2018). I «det blå rummet» på Kanepes Kulturas Centr visar Rebecka Katz-Thor och Petra Bauer And All Is Yet To Be Done: The Grammar of Feminist Organizing (2018), en tapet som belyser svenska kvinnors självorganisering under 1900-talet – en omedelbart politisk handling i avsaknaden av politiska och medborgerliga rättigheter. Dessa verk understryker en mängd olika perspektiv, som risken för dissonans, alienation eller mentalsjukdom hos den som konfronteras med plötslig förändring, såväl som införlivandet av vissa anarkistiska metoder som svar på både mental och politisk ohälsa.
Biträdande curator Solvej Helweg Olevsen har ställt samman biennalens sista «kapitel»: en plattform som tar fasta på det sinnliga utifrån idén att sinnesupplevelser ofta anses som obetydliga på ett sätt som hämmar människors varseblivning. På Art Station Dubulti visas Tilman Wendland’s The Sensorium: A Laboratory for the Deceleration of the Body and for a New Politics of the Senses (2018), där det går att lukta, beröra och smaka det som framställts på plats av de samarbetande konstnärerna Sissel Tolaas, Anne Duk Hee Jordan och Marisa Benjamim.
En omvälvande tid kräver tydligare politiska ställningstaganden
Många verk i RIBOCA1 bekräftar att konstnärer idag konkurrerar på samma nivå, med samma hyper-medvetenhet och teknologiska kapacitet – vilket, kan man hävda, bidrar till den samtida konstens status quo. Genom att knyta an till växter, djur och mänskligheten visar sig konstnärerna i hög grad dela liknande utgångspunkter, vilket antyder hur vi kan navigera en orolig värld vars ordning kräver att individer antingen anpassar sig eller går under.
När energier oupphörligen rör sig mellan nyhetens behag och nödens grymhet kan enskilda människor komma att förlamas, med tanke på den korta tid som vi har att uppskatta stunden. Denna biennal menar att förändring – trots att den kan ge upphov till ett ofta skadligt eller dödligt kaos – är oundviklig och i någon mening en konstant faktor som några av oss försöker förstå och ta tillvara. Flera verk uppmuntrar till introspektion, medan andra rymmer berättelser och samtal som kan leda till sunda samarbeten och bättre idéer. Med så många nyproducerade verk blir biennalen oundvikligen ett svar på sin tid, och en möjlighet för vissa konstnärer att inom ramen för Gregos tematik exponera insiktsfulla platsspecifika eller experimentella verk.
Vi befinner oss nu i så många överlappande övergångsfaser att curatorer ofta framstår som osäkra på vilka förändringar de ska ta fasta på. Eftersom RIBOCA1 är den första i sitt slag verkar det kanske rimligt att den tar sig an en tämligen universell tematik, även om detta också framstår som är ett sätt att undvika kontroversiella ämnen. I framtiden bör biennalen fortsätta att vidga de konstnärliga och curatoriella gränserna ur sitt regionala perspektiv, och arbeta med mer specifika teman och socio-politiska ställningstaganden för att undvika upprepning, motsägelser eller plattityder.
