Sammansmältningen av arbete och liv är ett centralt tema hos den uppmärksammade danska konstnären Esben Weile Kjær. Nyligen öppnade han sin första soloutställning på Steinsland Berliner i Stockholm, efter ett performance på samma galleri 2021. I den sparsamma utställningen Billboard visar han skulptur och måleri som alla på olika sätt är kommentarer till tidigare verk, huvudsakligen storskaliga performances.
Galleriets bakre vägg har täckts med fyra större målningar av Weile Kjær själv och tre av hans polare i size XXL. Dessa blow ups är ursprungligen tagna av influencern Freja Wewer i samband med öppningen av Arkens samlingsutställning Butterfly, som Weile Kjær curerat. De har glittersmink och ser ut att ha haft en intensiv natt på museet. I målningarna har han också infogat amerikanska produktlogotyper som manipulerats med intetsägande troper som «Brave New World» och «Hardcore Superstar», allt för att aktivera känslan av att befinna sig inuti en samtida popkulturell tvättmaskin där regler, historia och originalitet är likställt med smuts.
Bredvid dessa hänger åtta målningar av svarta symboler screentrycka mot en bas i neon. Det är så banalt att det blir komiskt, vilket troligen är den effekt som Weile Kjær söker. Två Koons-lika monsterblommor i glasfiber glänser hjälplöst förföriskt, men känns ändå off, helt malplacerade i mitten av lokalen. Bredvid dessa hänger ett silverfärgat dockskåp som klätts med neonfärgad vävtejp. Helhetsintrycket är att det roliga egentligen ägt rum någon annanstans, långt tidigare.
Konstnärens syster Anna Weile Kjær skriver i en nyutkommen monografi över sin bror hur hans huvudsakliga strategi är en cyklisk adaption av referenser där han «remixar bilder som redan existerar inuti världen» och på så vis kommenterar vår kulturs besatthet av upprepning och självrefererande system. Intelligent, absolut. Men det är också den sortens angreppssätt som alltid imponerar på boomers som vill hänga med när de inte förstår hur dagens digitala hyperrealitet ska kontextualiseras.
Det huvudsakliga problemet är att utställningen talar så tyst, nästan ohörbart, och tycks befinna sig långt ifrån det system av relationer som Weile Kjær performativa praktik upprättar. Det gör att konstverken imploderar och egentligen inte säger någonting. Att bevittna dessa materiella rester där en grupp medelklasskids i trettioårsåldern sannolikt har genomfört koreografiska experiment som kommenterar vår tids populärkultur är smått äcklande. Om allt ingår i samma universum – utan hierarkier och värdesystem – vad är egentligen viktigt? Vad ska vi försöka förstå? Weile Kjær trycker in för mycket syre i ett redan sprängfyllt luftslott.
Men it’s all so contemporary, right?
