I den uppmärksammade franska dokumentären Merci Patron! (2016) säger chefen för ett av världens största lyxmärkesföretag Bernard Arnault att det farligaste som finns är när arbetarna revolterar. Denna rädsla för strejk hos Monsieur Arnault handlar förstås om att detta stoppar produktionen av varor (kläder, handväskor, tjänster) och därmed kapital. I kontrast till produktionen av väskor är det inte lika uppenbart vilka konsekvenserna blir när produktionen av konst stoppas och när konstnärer strejkar. Vad skulle en konstnärlig strejk innebära för lyxkonglomeratets spektakulära konstinstitution Fondation Louis Vuitton i utkanten av Paris? Från vilken produktion skulle de revolterande konstnärerna dra tillbaka sin arbetskraft? Vem är arbetsgivaren som skulle frukta en sådan strejk?
Idén om en konstnärlig strejk väcker en rad motstridiga frågor, som har upptagit flera generationer av samtida konstnärer. På ett idémässigt plan kan allt ifrån John Cages kompositioner som överlämnar arbetet åt betraktaren, till minimalistisk och konceptuell konst beskrivas som ett ifrågasättande av konstnärens arbete. Till de mer explicita konstnärliga aktionerna som berör strejktemat hör Daniel Burens blockad av sin egen utställning i Milano 1968, Robert Barrys utställning i Los Angeles 1974 som bara visade en skylt om att galleriet var stängt och Gustav Metzgers egeninitierade produktionsstopp av sin konst mellan 1977–1980. Ett mera samtida exempel är Santiago Sierras utställning på Lisson Gallery i London 2002, då hela galleriet täcktes av korrugerad plåt som gjorde det omöjligt att komma in.
I sin första soloutställning i Storbritannien på Chisenhale Gallery i London ansluter sig den Berlinbaserade konstnären Maria Eichhorn till konstnärer som tar sig an frågan om den konstnärliga strejken. Eichhorns praktik kan beskrivas som språklig och inriktad på institutionella och sociala strukturer, och refererar både till Fluxus och till den historiska institutionskritiken. På förra årets Venedigbiennal visade hon videon Militant (2011) där en ung tjej ligger på en säng och läser ur post-Marxisterna Antonio Negri och Michael Hardts bok Empire som till stor del populariserade arbetsteorier i konstvärlden för drygt ett decennium sedan. I Venedig visades även Eichhorns installation Toile/Pinceau/Peinture, Leinwand-Pinsel/Farbe, Tela/Penello/Colore (Canvas/Brush/Painting) där konstnären delegerade det konstnärliga arbetet till besökaren som ombads måla monokromer utifrån ett visst antal förvalda färger.
För sin utställning 5 weeks, 25 days, 125 hours på Chisenhale Gallery har Eichhorn valt att stänga galleriet under hela utställningsperioden. Detta för att «ge tiden tillbaka till de som arbetar där». Rent konkret innebär det att större delen av personalen får fem veckors betald semester. Besökaren möts av en skylt med informationen att galleriet hålls stängt under hela utställningsperioden. Information ges även om det symposium som hölls på vernissagedagen med föreläsningar av teoretikerna Stewart Martin och Isabel Lorey. På Chisenhales hemsida går det också att ladda ned en publikation med texter samt en transkribering av ett gruppsamtal med personalen som Eichhorn initierade i början av projektet. Detta gruppsamtal tycks också vara det som utgör kärnan i Eichhorns projekt.
Ska Eichhorns utställning förstås som ett produktionsstopp av konstnärligt arbete i Metzgers anda? Eller är det ett försök till organisationskritik för att belysa de arbetsförhållanden under vilka många konstinstitutioner idag arbetar? Och hur lyckas hon i så fall med detta försök?
Eichhorn använder sitt eget konstnärliga arbete för att frigöra det lönearbete som hennes konst delvis är beroende av. Det är alltså inte Eichorns arbete som dras tillbaka. Istället placerar hon sig själv i rollen som frälsare eller arbetsgivare genom att – i rollen som konstnär – ge arbetarna semester. Men trots viljan att frigöra arbete och tid så stoppas inte produktionen eller lönearbetet i sig. Löner betalas ju ut och utställningen pågår. Och även om alla mejl som kommer till galleriet raderas efter att ett autosvar så försvinner ju inte den hög av uppgifter som den informationsansvarige eller curatorn tvingas ta itu med när «semestern» är slut. Produktionen pågår också i en vidare bemärkelse på så sätt att de privata finansiärer som Chisenhale är beroende av – bland dem det multinationella medieföretaget Bloomberg och konstmässan Frieze – inte påverkas av stängningen. Utställningens finansiella grund är med andra ord högst produktiv.
Snarare än ett faktiskt tillbakadragande av arbete måste utställningen förstås som en konstnärlig gest som utspelar sig i mejl, på skyltar, i publikationen och kanske allra mest i det samtal som Eichhorn inledde hela projektet med. Chefen för Chisenhale, curatorn och andra medarbetare intervjuas av Eichhorn i en rad frågor om vad de gör på sitt arbete och vad de tycker om det, vilket snarare får mig att tänka på organisationsteori än kritik av kapitalistiskt arbete i sig. Kommentarer som att «det positiva med arbetet är när jag lär mig något nytt» och det mindre positiva är «när administrativa uppgifter som mejlande tar över» är bekanta för de flesta arbetstagare idag. Trots detta utbrister Eichhorn flera gånger i naiv förvåning över upplysningar som att 75% av gallerichefens tid går till att hitta finansiärer.
Chisenhale Gallery är en förhållandevis liten, icke-kommersiell institution i östra London, och liksom många andra kulturinstitutioner i England har den drabbats hårt av de konservativas nedskärningar. Detta gör att de tvingas söka fler privata finansiärer till sitt program, samt hitta lösningar på hur de kan göra lika många utställningar som tidigare men med mindre anslag. För Chisenhale som för många andra konstinstitutioner har detta inneburit att övertid är regel snarare än undantag. Whitechapel Gallery är till exempel en av de större offentligt finansierade konsthallarna som inte betalar ut minimilöner till sina städare och gallerivakter, samtidigt som cheferna lotsas som internationella fotbollsspelare mellan olika institutioner. Den skeva lönepolitiken blir extra problematisk för institutioner som Chisenhale och Whitechapel Gallery som ligger i några av de fattigaste kommunerna i hela London. Det är oklart varför Eichhorn vill frigöra arbete för curatorn på Chisenhale, och inte för att alla de som bor i området och genom skatt bidrar till att finansiera institutionen.
Samtalet mellan Eichorn och arbetarna på Chisenhale belyser till stor del hur de nyliberaliserade förhållandena på konstinstitutionerna påverkar de som arbetar där, och framför allt vilka konsekvenserna blir för de utställningar som visas. Eichhorn, verkar det därför som, är mest ute efter att belysa vad som händer när man tar bort allt det arbete som är förutsättningen för att konst ska kunna visas och upplevas. Och visst, det blir ingen utställning i vanlig mening. Men gesten känns för liten och som att den bara pekar mot sig själv. En stängning av Tate Modern under fem veckor hade fått mer omfattande konsekvenser som med större emfas kunde peka på den paradoxala relationen mellan konstnärligt och produktivt arbete. På en liten specialiserad institution som Chisenhale hade det krävts en mer radikal gest för att nå en liknande symbolisk eller verklig effekt. Nu är intrycket istället att Eichhorns projekt egentligen inte säger så mycket nytt vare sig om den specifika frigörelseförmågan hos konsten, eller om de arbetsförhållanden som råder vid dagens konstinstitutioner. Nästa gång får hon kanske arbeta lite hårdare.
