Den dansk-palestinska konstnären och filmskaparen Larissa Sansour har sedan början av 2000-talet utvecklat ett konsekvent arbete med inriktning på futurism, populärkultur, diaspora och minne. Sansour är född i Betlehem men bor för närvarande i London, och hennes arbete präglas av ett starkt politiskt etos – hon använder science fiction och humor för att ta sig an en samtida blick på det ockuperade Palestina. Även om Sansours filmer är avväpnande och roliga så berättar de om djupa personliga och nationella trauman, och hon håller inte igen i sin kritik av Israel eller när hon talar om Palestinas samtida svårigheter.
Sansour är dansk medborgare och representerade Danmark på den 58:e Venedigbiennalen 2019. Hennes filmer är ofta skrivna och regisserade tillsammans med hennes make, den danske filosofen och författaren Søren Lind. Hennes politiska ställningstaganden har tidigare lett till försök att censurera hennes arbete både i Schweiz 2011 och England 2018. I en tid präglad av krig och hårt tryck på det offentliga samtalet tycks Sansours science fiction-inspirerade filmer öppna upp ett kusligt, futuristisk rum.
Sansours verk är för närvarande mycket efterfrågade och hon är aktuell med två utställningar i Norden. Indigo is the Colour of Grief öppnade förra veckan på Göteborgs Konsthall, och en retrospektiv utställning med titeln Larissa Sansour öppnar imorgon, den 9 oktober, på Amos Rex i Helsingfors. Utställningen från Amos Rex går nästa år vidare till Reykjanes konstmuseum på Island och Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn.
Kunstkritikk talade med Larissa Sansour om hennes arbete och om hur det är att vara palestinsk konstnär i en tid av förnyad israelisk krigföring i Palestina och Libanon.
Du öppnar två separatutställningar i Norden samtidigt, hur kommer det sig?
Ja, det är ganska intensivt. Jag löser problem i Helsingfors över telefon samtidigt som jag installerar här i Göteborg. Det är lite schizofrent. Det verkar finnas något slags nordisk våg av intresse för mitt arbete. Nästa år kommer Helsingforsutställningen att visas på Reykjanes konstmuseum på Island och på Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn. Jag tror att det hänger samman med den politiska situationen. I Norden verkar det finnas en mer öppen debatt om vad som händer i Palestina. Det finns mer vidsynthet och intresse här än i England, där jag bor, där samtalet är nedtystat eftersom regeringen är starkt proisraelisk.
Dina tidigare filmer, några av dem kommer att visas på Amos Rex, använder humor och parodi, medan dina senare filmer är mörkare, mer allvarliga. Varför tror du att det är så?
Jag var tvungen att anpassa mig till hur institutioner och curatorer uppfattade Palestina på den tiden. Humor blev ett sätt att få publiken intresserad och göra mitt arbete mer allmängiltigt och avväpnande. I ett skede gjorde jag mer seriösa dokumentärfilmer, men jag tror att när man går igenom en så traumatisk upplevelse och historia som den palestinska är det svårt att överleva utan humor. Det var också ett sätt att vända sig till den västerländska blicken och säga: Jag förstår hur ni ser och uppfattar mitt folk. I början av 2000-talet var det var inte rätt tid att fördjupa sig i frågor om vad det innebär att vara palestinier. Idag är curatorer och allmänheten mer insatta och intresserade. Människor har blivit mer uppmärksamma på vad som händer i marginalen. Nu finns det plats för mer djupgående verk och det är därför, tror jag, som mina arbeten har blivit längre och om man så vill mörkare.
Din senaste film, Familiar Phantoms (2023), är mer personlig. Du berättar om din familjs historia genom en blandning av fiktion och dokumentär. Skulle du vilja säga något om den vändningen?
Ja, det var konstigt att inse att det blev en film om mig själv. Den är verkligen självbiografisk. Jag arbetar med Søren Lind, min man. Vi arbetar fram konceptet tillsammans, sedan skriver han dialogen och jag utvecklar det konceptuella och det visuella. Han är mer rationell än jag, medan jag tar vårt arbete i en riktning av fantastik. I Familiar Phantoms ville vi utforska hur minnet fungerar. Vi baserade det på mina minnen och hur de rycktes bort från sitt sammanhang eftersom jag länge bott långt bort från den plats jag kommer ifrån. Det är alltid svårt att lita på sina barndomsminnen – saker och ting är alltid större, sötare, ljusare – men om man dessutom är på en annan plats kan man inte lita på sina minnen i dubbel bemärkelse. Det var ett verk om utplåning av kultur och plats. Men när jag försökte ta bort mitt eget personliga minne blev filmen mindre effektiv, så det slutade med att vi behöll min berättelse. Det är märkligt för mig eftersom jag inte brukar göra självbiografiska filmer, men det är ändå ett verk om minnets irrande.
Det har gått ett år sedan Hamas attack i Israel och Israels förnyade kolonialkrig mot Palestina och Libanon. Hur har detta extrema våld manifesterat sig i ditt arbete?
Det som hände var att jag försvann in i ett väldigt mörkt hål under en lång tid. Jag kom upp till ytan igen för kanske bara två månader sedan och tänkte: Var har jag varit? Jag hade bara följt nyheterna och försökt förstå mediernas narrativ. Det finns en enorm diskrepans mellan vad som händer på marken och vad vi hör från medierna, för att ta reda på vem som berättar vilken historia och vem vi litar på.
Jag har upplevt den här typen av våld sedan jag växte upp under direkt israeliskt militärstyre. Jag har sett det på nära håll, och var tvungen att lämna Palestina 1988 under Första Intifadan [1987–1993] mot israeliska ockupationen. Det som verkligen är chockerande nu är hur situationen möjliggörs, särskilt av USA. Det finns ingen vilja till eldupphör. Vi förs mot något väldigt farligt. Det tycks mig som att vi är på väg mot tredje världskriget, eftersom det råder en total brist på ansvar i det internationella beslutsfattandet. Det som har hänt under det senaste året har verkligen gjort det uppenbart. Hyckleriet finns där rakt framför våra ögon.
I Familiar Phantoms berättas det om din far, som var med i det palestinska kommunistpartiet och ideologiskt motsatte sig den koloniala regimen. Det är lockande att förstå det du gör som en fortsättning på hans arbete. Du har gått från att som barn bränna pamfletter i hemlighet, till att göra film, vilket gör mig nyfiken på hur du ser på konstens roll i det palestinska motståndet.
Jag får ofta den här frågan. Konst har ingen omedelbar effekt, men om konsten inte hade politisk potential tror jag inte att jag skulle fortsätta. Det är därför jag gör vad jag gör. Det är brådskande att tala om dessa frågor. Men konsten kan bara fungera enligt sin egen logik. Jag blir ofta ombedd att vara en slags politisk talesman för olika aktivistgrupper, men jag tycker att det där är så irrelevant. Jag vill inte prata om politik med samma språk som politiker gör. Jag vill tala om det från en annan synvinkel. Konst har inte samma effekt som en pistol. Konsten är långsammare.
Ditt arbete har tidigare utsatts för försök till censur. Under det senaste året har samma sak skett när konstnärer, akademiker och författare uttalat sig för Palestina. Hur har din situation sett ut? Har du blivit censurerad?
Situationen ställer frågan om vilken sorts värld vi lever i på sin spets. Tyskland är en sak; där kan man inte tala om Palestina över huvud taget. Man kan inte vifta med den palestinska flaggan eller bära palestinasjal. I Tyskland är de närsynta och kan bara tänka på ett sätt, bara visa fullt stöd för Israel, och eftersom Israel ligger på palestinsk mark kan palestinierna inte stödjas på något som helst sätt.
Tyvärr finns det en liknande utveckling i England. Arts Council England meddelade till exempel i år att de inte skulle finansiera konstverk som på något sätt var politiska. Det blev naturligtvis ett ramaskri i konstvärlden. Och till slut gick Arts Council ut med en ursäkt. Situationen börjar bli skrattretande, och vi närmare oss en situation där yttrandefrihet inte kommer vara möjlig över huvud taget. Det är ett skrämmande läge, och det har bara blivit värre under det senaste året.
Har du stött på något liknande när du arbetat med institutioner i Norden?
Nej, faktiskt inte. Jag har inte upplevt något sådant när jag arbetat med Göteborgs Konsthall eller Amos Rex. Tvärtom har jag känt uppmuntran och förståelse. Jag arbetar också mycket i Danmark eftersom jag har bott där, och det är ett mer rationellt land. Där finns en stark medvetenhet om att inte inskränka varken konstnärlig frihet eller yttrandefriheten i allmänhet. Det verkar först som att vi talar om ett lokalt problem i Palestina och kanske Mellanöstern, men det påverkar hela världen. Vart jag än går ser jag den här trenden. Människor väljer sina vänner utifrån vilken sida de stöder. Vi befinner oss verkligen i ett avgörande historiskt ögonblick.
Med det i åtanke, hur tar vi oss vidare härifrån?
I mina filmer kombinerar jag datorgenererade bilder med fiktiva fotografier och arkivmaterial för att sammanfoga olika tider så att dåtid, nutid och framtid vävs samman. Denna kronologiska sammansmältning och fördunkling återspeglar det palestinska psyket, eftersom vi är fast mellan Nakba 1948 och våra ständigt grusade förhoppningar om en framtida stat, samtidigt som vi försöker förstå en meningslös nutid. Denna komplicerade temporalitet är också vad jag försöker gestalta i mina filmer med hopp om att visa upp eller diskutera dagens situation från ett alternativt perspektiv.
Utställningen Indigo är sorgens färg visas på Göteborgs Konsthall från 04 oktober till 12 januari 2025. Retrospektiven Larissa Sansour på Amos Rex i Helsingfors visas från 09 oktober till 02 mars 2025.
