Det romska kulturåret som utlystes av regeringen inför 2012 är slut om ett par månader. I en artikel i Svenska Dagbladet (Litet intresse för romer – trots kulturår, 27/9) nämns och kritiseras Moderna museets uteblivna satsning på romsk konst. Koreografen Constanza Macras påpekar:
«Det är väldigt underligt att ett modernt konstmuseum inte ser vad de skulle kunna göra. Venedigbiennalen hade en utställning med romsk konst, självklart finns det romer bland de många samtida konstnärerna. Ser man inte det är man antingen ignorant eller totalt ointresserad.»
Parallellen är intressant. I själva verket skedde den romska utställningen Call the Witness endast i ett lösare samband med Venedigbiennalen 2011, men inte inom dess officiella program. Projektet bekostades av George Soros storspenderande Open Society Foundations, genomfördes av konsthallen BAK från Utrecht och hade UNESCO:s lokaler i Venedig till sitt förfogande. Det är en institutionell uppbackning som är svår att slå. I Sverige däremot utlystes det romska kulturåret i december 2011 strax innan det skulle börja. Utöver en konferens organiserad av kulturrådet i mars uteblev all slags öronmärkt finansiering. Detta gäller även varje typ av övergripande och långsiktig satsning på det romska språket och romsk kultur, trots att just detta efterfrågades i den rapport som Forum för levande historia gjorde på uppdrag av regeringen förra året.
Problemet framträder i all sin tydlighet: Moderna museet hade förvisso bara behövt gå in på Call the Witness hemsida för att ta reda på vilka romska konstnärer de skulle kunna bjuda in, men å andra sidan: är detta verkligen enskilda kulturinstitutioners skyldighet under ett ofinansierat och okoordinerat kulturår? Är detta en skyldighet som kan förnyas med nya teman varje år? Det skulle innebära en helt ny möjlighet för regeringen att med mycket kort varsel påverka och detaljstyra de konstnärliga programmen på statliga scener och museer. Rimligare är då att söka ansvaret för uteblivna utställningar under ett ofinaniserat kulturår hos dess organisatör och initiativtagare, i det här fallet regeringen med integrationsminister Erik Ullenhag och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Ännu rimligare är att först fråga sig vad det är vi har att göra med.
Vad förväntar man sig av ett romskt kulturår? Vad förväntar man sig av ett kulturår över huvud taget? Vad innebär ett sådant ramverk för kulturproduktion?
Ett tidigt exempel på formatet är Europeiska kommissionens program för kulturhuvudstäder. Detta kom till på förslag av Greklands och Frankrikes socialdemokratiska kulturministrar Melina Mercouri och Jack Lang, och inleddes 1985 i Aten för att visa på Europas kulturella rikedom och olikhet, för att skapa förståelse mellan olika länder och gemensamma känslor av europeiskhet. Men i direkt anslutning till initiativets nobla målsättningar påpekar Europeiska kommissionen att kulturhuvudstadsåret även ger upphov till att pånyttföda städer, höja deras internationella profil, öka populariteten bland dess egna invånare samt stimulera turismen.
Sådana konsekvenser är förvisso inte av ondo, men när de blir målet och drivkraften för en kulturpolitik sker två saker: å ena sidan instrumentaliseras kulturen, blir sekundär och riskerar att förvandlas till ett substitut för andra, ofta dyrare och mer genomgripande politiska åtgärder – till exempel upprustning av fattiga och dysfunktionella stadsdelar – eller åtgärder som främst syftar till ekonomisk tillväxt, politisk opinion och att sittande regeringar blir återvalda. Å andra sidan uppstår en permanent och tidskrävande ansökningskultur som stjäl tid från själva verksamheten, precis som i fallet med forskningsmedel och andra typer av tillfälliga anslag (vilket till exempel har visats på utmärkt vis i Gläntas cirkulationspåse-nummer och i Sven-Eric Liedman i Hets! En bok om skolan). Detta inverkar negativt på möjligheterna till oberoende och långsiktighet hos dem som ska tillhandahålla själva kulturen.
Ur kulturpolitisk synvinkel framstår alltså tematiska kulturår som en begränsad och kortsiktig strategi. Vad gäller det närmast ofinansierade romska kulturåret 2012 blir domen än värre. I ljuset av den uteblivna kontinuerliga finansieringen av romsk kultur uppstår en lika obehaglig som ofrånkomlig fråga: är syftet att befintliga kulturinstitutioners initiativ (som ska ske inom befintlig budget) under ett kalenderår ska ersätta den långsiktiga satsning på det romska språket och den romska kulturen, något som regeringens egen utredning efterlyste? Att visa konst av en erkänd nationell minoritet med en flerhundraårig och mycket komplex historia av förtryck och utsatthet skulle isåfall ske enligt devisen: kulturpolitik är bättre än socialpolitik, för kulturpolitik är gratis. Och det romska kulturåret 2012 framstår som ett direkt oansvarigt utanpåverk utan vare sig kunskap, ambition eller politisk vilja att också bekosta de utfästelser som det inleddes med.
Detta blev tydligt när kulturåret kulminerade under föregående helg på Stadsmuseum och Kulturhuset med samtal, konserter, filmvisningar och två utställningar med romskt tema. Bland mycket annat deltog integrationsminister Erik Ullenhag i samtal med de romska medborgarrättsaktivisterna Rosita Grönfors, Mirelle Gyllenbäck och Kai Domino, Tony Gatlifs film Liberté visades, Hans Caldaras sjöng romska sånger och utställningar med Sabina Baltzar Roth (känd från Fame Factory) och Richard Adkins foton från Timisoara visades, allt detta i anslutning till 500-årsdagen av att romer för första gången nämns i svenska dokument. Men medan romer nu har utgjort en del av Sveriges befolkning i ett halvt millennium varade programmet tillägnat detta faktum endast i fyra dagar. Och fyra dagar samlar inte många besökare åt en utställning.
Av mer varaktigt slag är Lawen Mohtadis nyutkomna bok Den dag jag blir fri, om Katarina Taikons kamp för svenska romers medborgerliga rättigheter. Här sammanställs en historia om tidningsarbete, demonstrationer och möten med statsministern, en historia som på sätt och vis erbjuder ett slags arkivbild, en svartvit och rudimentär karta över den samtida kampen mot strukturell rasism och särbehandling av romer vid flyktingmottagande, eller mot det som mer allmänt har kommit att kallas den svenska vithetens blinda fläck.
Kanske kan Mohtadis bok erbjuda vägledning bortom innehållslösa och till intet förpliktigande kulturår. Åtminstone erbjuder den oss att nå «den ofrånkomliga fråga som alla sociala rörelser för jämlikhet förr eller senare måste ställa sig: Vad händer när de lagliga hindren för lika rättigheter är undanröjda, men samhället fortfarande genomsyras av orättvisor?»
