Dana Sederowsky har på senare år haft separatutställningar på bland annat Hasselblad Center och Borås konstmuseum, men utställningen på Göteborgs konsthall är första gången hennes konst presenteras i ett större format. Utställningen practice makes progress börjar i ett mörklagt galleri endast upplyst av fyra stora projektioner ur en serie performativa videoverk som Sederowsky gjorde mellan 2006 och 2010. Serien går under titeln Special Announcement och de enskilda verken är ungefär en och en halv minut långa och visas efter varandra runt om på galleriets väggar.
Varje verk i Special Announcement är gjort på samma sätt, vilket för övrigt gäller i stort sett samtliga verk i utställningen. Sederowsky har filmat sitt eget ansiktes försök att upprepa en inövad fras. Vad är det då som händer? Vad annonseras i utsagor som «today I don’t feel like telling you anything», «I will fail» eller «can’t you see… can’t you see that there is nothing wrong with this picture?» För det första uppstår en skillnad i själva upprepningen. Detta sker på två olika men sammanhängande sätt. Likt konkret poesi förskjuts ordens innebörd när utsagorna uttalas repetitivt. Men verken varar inte tillräckligt länge för att helt uttömma ordens mening. Den estetiska effekten blir ett slags limbo, varpå nästkommande verk i serien aktiveras. Likväl förskjuter de enskilda verken långsamt intresset från orden och rösten, till bildens form och till ansträngningarna i Sederowskys ansikte. Den engelska termen videoperformance bör här översättas med videoprestation. Snarare än enskilda teaterrepetitioner (utan pjäs) framkallas samma känsla som när en försöker installera ett nytt operativsystem i en lite för gammal dator, som ändå är tillräckligt ny för att det ska fungera någorlunda, om datorn bara anstränger sig. Om det finns en njutning i detta så är det just en ansträngningens skönhet.
Special Announcement återkallar den mänskliga reproduktionsåldern i form av Sederowskys eget kroppsliga uttryck, och presenterar henne som konstverk i den tekniska reproduktionsåldern. Konstnärens talande huvud representerar i denna mening människans reproduktiva förmåga, medan videoteknologin representerar den tekniska reproduktionsåldern. Sederowsky spelar alltså på spänningen mellan ett antropomedium och ett teknomedium. Om det som annonseras är en upprepning av McLuhans «the medium is the message», så står det helt klart att frågan om vad som här utgör mediet inte kan reduceras till varken människa, videoteknologi eller konstinstitution. Med utgångspunkt i en digitaliserad verklighet framstår de små förändringarna i upprepningsförmåga och ansiktsuttryck som glitches i den programvara som Sederowsky har programmerat sin egen kropp med. Den strikta inramningen av ansiktets rörelser uppmärksammar hur just mångfaldigandet av uttryck föregår den manuella Face recognition-praktik som verket uppmuntrar till.
Om ett verk snarare än en konstnär kan vara ett geni, så är Special Announcement ett geni, i kraft av att det mediterar världen på nya sätt. Och när ett av verken i serien The Hasselbland Announcement inpräntar i betraktaren att «there is nothing behind me, there is no one in front of me» öppnas utställningen upp ytterligare. För låter inte detta som en variant av en elitidrottares totala upptagenhet vid den egna prestationen, trots att prestationen sker inför publik? Men vad skulle det innebära att inte läsa denna utsaga som ett förnekande av sakernas tillstånd, att vägra erkänna att verkets förutsättningar framstår som själva sinnebilden för det tävlingsinriktade övervaknings- och kontrollsamhällets villkor? Kan det ändå inte vara så att någon liten aspekt av vad det innebär att vara konstverk, inte inbegriper ett världsmästerskap?
På sätt och vis är Dana Sederowskys konst en klassicism för vår gudsförgätna tid. Men de antika idealen har ersatts av den konceptuella konstens principer: sätt upp dina egna regler och se vilka bilder som kan uppstå inom det autonoma systemet. Det grekiska templet har ersatts av människans upptagenhet vid sina egna förmågor inom ett givet protokoll, och som ofta har påpekats sker detta parallellt med det nyliberala genombrottet på 1970-talet. Sederowsky bygger vidare på bland annat Martha Roslers saklighet och Dan Grahams repetitionsiver, samtidigt som det hos henne finns något djupt rituellt som anknyter till samtidskonstens plats i ett postsekulärt tillstånd. Om psykisk ohälsa idag möts med en cocktail av mindfullness, evidensbaserad terapi och piller med löfte om att direkt skulptera om hjärnan, så erbjuder Sederowsky en helt annan medicin. Hos henne är det kameran som har ersatt Gud. Allra starkast framstår detta i den nyproducerade videoinstallationen MAXIMUS, med trettio tv-apparater som samtliga visar konstnärens huvud som faller rakt in i kameralinsen, likt en aggressiv bedjan mot en kamera som har tagit Guds plats. Detta är utställningens dramatiska höjdpunkt, kanske eftersom kameran träffas i samma andetag som ett nytt skallande ansikte sätter fart. Liksom i övriga arbeten är det slående hur Sederowskys verk helt lämnar känslan av något privat, eller ens personligt, trots att hon hela tiden gör bruk av sin egen kropp och behandlar existentiella teman. Kanske beror denna effekt på att det inte finns några mediala historier om hennes liv, vilket ju exempelvis är fallet med kändisjournalistiken kring någon som Marina Abramović?
Ett verk som är mindre övertygande, men likväl dramaturgiskt begripligt är utställningens avslutning, textinstallationen monotony is a virture, repetition is a strength, practice make progress (2015), där Sederowsky i ett rum längst in i konsthallen upprepar dessa rader på en vägg under utställningens gång. Här har hon befriat sig från kameran, men ersatt den med ett galleri och en belysning vitare än de vitaste upplysningsideal, möjligen alluderande på Roland Barthes fototeoretiska klassiker Det ljusa rummet. Men för guds skull, ge oss tillbaka kameran! Världen bär inte för total transparens.
