Per Svenssons utställning på Röda Sten i Göteborg består av ett nedsläckt rum som med glasvitriner, kopparrör och laboratorieglas anspelar på barockens kuriosakabinett. Rummet lyses upp av videoinstallationen Det allseende ögat (2018), vars bildflöden med symboler förknippade med alkemin omgivna av psykedeliska och geometriska mönster projiceras på ena långsidan. Rummet genomsyras av den drone-liknande ljudbild som strömmar ut från högtalare kopplade till installationen The Butterfly Effect (2009). I denna installation flyger amiralfjärilar omkring i två glasvitriner med medicinalväxter bevattnade med ett sjukhusliknande droppsystem, vilket på samma gång för tankarna till döden och livet.
Jag såg en likartad utställning av Svensson på Färgfabriken hösten 2018, men tycker att han kommer mer till sin rätt på Röda Sten där han utforskar konsthallens rymd och atmosfär. Cosmic Shelter (2018) heter en storskalig installation i metall som med sin transparanta struktur återspeglar kolatomens kristaller. Verket förhåller sig till arkitekturhistoriska referenser som Buckminster Fuller och Paolo Soleri, men jag tänker också på slutscenen av Lars von Triers Melancholia där filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare vänder ryggen åt sin borgerliga herrgård för att möta den kosmiska destruktionen skyddad av en enkel struktur.
Svensson gör inte bara anspråk på att tillägna sig alkemin som formspråk och symbolik, utan även som en modell för att reflektera över konsten. Vilket utmynnar i ett förhärligande av en modernistisk uppfattning om konsten som en obunden experimentverkstad. Det visar sig bland annat i ett intresse för utopiska strukturer i skärningspunkten mellan kemin och arkitekturen, men också i frånvaron av samhället. Jag har svårt att ta till mig plakatpolitiska slogans som «Do your own thing» och «You can’t control creation» som visas som del av utställningens dokumentära filmmaterial. Konstnärens genuina intresse för alkemin tycks stundtals omvandlas till ren neoliberalism, vilket är synd.
Det finns även ett antal verk där Svenssons konstnärliga tolkningar av alkemin brister i trovärdighet. The Bagdhad Battery (1993–2018) heter ett verk som består av bägare och provrör på ett visningsbord. I utställningskatalogen beskrivs verket som ett «skulpturalt stilleben» men detta faller inte bara platt visuellt utan saknar också den på samma gång explosiva och ömsinta beröringen mellan materiella, kemiska och andliga processer som för min del utgör alkemins främsta dragningskraft. Svenssons illustrativa användning av alkemins symbolik återkommer i flera verk på ett sätt som får mig att tappa intresset.
Däremot övertygar Svenssons rika teckningsproduktion. I utställningen visas ett stort antal teckningar från över tre decennier. Här möter betraktaren noggranna grafiska spekulationer över obskyra ämnen som innefattar allt från själavandring till fraktal numerologi. Det finns även flera skisser av den kemiskt informerade bioarkitektur som intresserar Svensson och som till och med utmynnat i samhällsutopiska modeller. Hans senaste teckningar är dessutom mycket vackra. Särskilt attraheras jag av Passion II (2019) vars biomorfiska transformationer av plastiska och koloristiska element väcker liv i klichén om en känslornas kemi.
Skulpturen Crystal Metal Sculpture (2018) kanske inte är något mästerverk men här finns ett intressant spår. Verket består av en struktur av triangulära metallplåtar som slingrar sig uppåt i en biologisk spiralrörelse. Plåtarna har svetsats samman på ett sätt som gett upphov till att kratrar bildats i metallen. Det som ser ut som tekniska misstag framstår vid närmare eftertanke som en intressant nytolkning av alkemin. Här är det inte längre frågan om att överflygla metallens materialitet i sökandet efter en renare och mer dyrbar substans. Istället får de kemiska processerna framträda med ett egenvärde på ett sätt som frigör oss från den idealiserade andlighet som präglat alkemin historiskt. Denna materialistiska form av alkemi får Svenssons konst att kännas relevant men också på många punkter ofullbordad.
