Ibland när jag misströstar, vilket händer ibland, så tar jag fram konstnären Jan Håfströms samlade texter som gavs ut häromåret. Håfström skriver om konst med helt annan ton än man ser idag; varsamt, som om han låtit språket passera genom kroppen innan han skrivit ner det. I en text börjar han med att citera ett brev av målaren Lill-Marie Blomgren: «…vad är då möjligt för sån som mej». Det handlar om den svenska snålheten, och hur konstnärer som Blomberg, som inte passar med de aktuella slagorden, så ofta faller utanför, glöms bort. Vi måste kosta på oss «den demokratiska lyxen att någon gång snegla åt sidan», menar Håfström.
På senare år har rörelser som MeToo och Black Lives Matter krävt att vi ska göra upp med ingrodda föreställningar som styr vilka konstnärer som kommer fram och vilka som faller bort; att vi ska ställa oss vid sidan av vår vanliga blickpunkt för att se vad som blir synligt ur denna nya vinkel. I viss mån har det säkert inneburit en förändring. Ser vi på höstens utställningar så domineras konstinstitutionerna av separatutställningar med kvinnliga konstnärer. Så var det definitivt inte för bara några år sedan. Även BIPOC- och HBTQ+-konstnärer är mer synliga än tidigare, samtidigt som mångfalden av olika medier och uttryck kanske aldrig har varit större.
Om detta betyder att konsten har blivit så värst annorlunda än tidigare, eller om konstlivet i realiteten har blivit mer tillåtande, på det sätt som Håfström avser, är förstås mer tveksamt. Snarare finns det tecken på att den sociala konformismen tvärtom har ökat, inte minst när nålsögat för vilka som kommer in på konstutbildningarna minskar samtidigt som konsthögskolornas forskautbildningar förvandlas till överklassgetton. Klass är samtidskonstens blinda punkt.
En säsongsartikel som denna måste med andra ord läsas med viss skepsis; det rymmer, som alla inser, bara vad som blir synligt ur en ur en specifik vinkel, vid en viss tidpunkt. Här följer ändå tio av höstens utställningar som är värda att uppmärksamma. Men det kommer förstås att finnas mycket annat att se, över, under eller vid sidan av de platser som nämns här.
Göteborgs Internationella Konstbiennal (GIBCA). The Ghost Ship and the Sea Change, 4 september–21 November, Göteborg
Det går inte att komma ifrån att Göteborgsbiennalen blir en av höstens stora konsthändelser i Sverige. Det är andra året i rad som biennalen curateras av Lisa Rosendahl, och årets upplaga går vidare med den postkoloniala tematik som lanserades 2019. Då pendlade recensionerna mellan det avvaktande och välvilligt positiva, och samma sak kan väl sägas om mottagandet av årets delutställning som smygöppnade innan sommaren. Kommer den stora öppningen i september att lyckas knyta ihop Rosendahls tvådelade projekt? Har förutsättningarna förändrats efter Black Lives Matter förra sommaren? Blir resultatet en representativ historia, eller kommer verken att kunna bära sig själva – sin egen materialitet och komplexitet – bortom avkoloniseringsnarrativet? Dessa och andra frågor får vi förhoppningsvis svar på när ett fyrtiotal konstnärer strålar samman på några av Göteborgs konstinstitutioner med omnejd.
Martha Edelheit, The Naked Truth: Works from the 60’s & 70’s, 3 september, Larsen/Warner, Stockholm
När Kunstkritikk intervjuade Martha Edelheit förra hösten, så var det nog en nyhet för många att denna legend inom amerikansk efterkrigskonst sedan 30 år tillbaka bor på en ö utanför Stockholm. Men efter ett par decennier utanför hetluften är Jerry Saltz favoritkonstnär tillbaka med gallerist i New York och medverkan i internationella konstmässor. Och nu även med en utställning på Stockholmsgalleriet Larsen/Warner, som ofta ställer ut konst som ingen annan i Sverige visar. Utställningen öppnar på konstnären 90-årsdag, och är den första presentationen någonsin i Sverige av hennes nakenmåleri från 1960- och 70-talen. Grattis Martha!
Jan Manker, Experiments from the 60s, 28 augusti – 25 september, Belenius, Stockholm
Att Belenius ställer ut Jan Manker känns som en trevlig överraskning: roligt, men inte helt oväntat. I likhet med Ulla Wiggen (som även hon ställer ut på galleriet) så var Manker en del av kretsen kring Öyvind Fahlström på 1960-talet, och i likhet med henne är han en skicklig målare med fäbless för teknologi. I hans fall har detta resulterat i en egensinnig bildvärld fylld med historiska och samtida referenser som han än idag fortsätter att utveckla. Utställningen tar dock fasta på hans tidiga materialexperiment som kan för tankarna till Rauschenberg. Själv hoppas jag att något svenskt museum snart ska göra en genomlysande retrospektiv över Mankers konstnärskap.
Lawrence Abu Hamdan, Dirty Evidence, 1 september–7 november, Bonniers konsthall, Stockholm
Lawrence Abu Hamdans första separatutställning i Sverige känns lite som en uppföljare till grupputställningen Bilden av krig som visades på Bonniers konsthall 2018 (där Abu Hamdan medverkade). Om det då gällde de etiska aspekterna av bilder som vittnar om våld, så handlar det nu om ljudet materiella, politiska och juridiska dimensioner. Det blir både nya och gamla verk, och så publiceras den första monografin över Abu Hamdan i samarbete med Lenz press.
Heat / Energy, 7 september–17 oktober, Kummelholmen, Stockholm
De mest lyckade utställningarna som visats på den gamla panncentralen Kummelholmen i Stockholmsförorten Vårberg har varit solopresentationer med konstnärer som Lars Kleen och William Kentridge som gripit sig an den karga, postindustriella byggnaden som en helhet. I höst blir det istället en internationell grupputställning på temat «energi, vatten och värme». Ett tjugotal konstnärer tar sig an människans sårbarhet, som kanske är själva grunden för vårt behov av gemenskap – och av konst? Utmaningen blir att hantera ett stort antal olikartade uttryck i en svårarbetad miljö.
Victoria Verseau, Engender My Past, 7 oktober–21 november, Uppsala Konstmuseum
Efter den senaste tidens hets mot transpersoner från diverse debattörer och radikalfeminister, så kunde Victoria Verseaus utställning på Uppsala konstmuseum knappast komma lägligare. Inte för att hennes verk är några debattinlägg, utan tvärtom för att de rymmer allt det som en debatt inte gör: det personliga, nyanserade, komplexa och levande. Verseau arbetar associativt med konkreta material som video, skulptur, språk och sin egen kropp, som genomgått en könsbekräftande behandling. Det blir ett slags sinnliga reflektioner över perception, minne, identitet… universella ämnen som berör oss alla, men gestaltade ur ett transsexuellt perspektiv som känns ovanligt på en svensk konstinstitution. Verseau gick ut Kungliga konsthögskolan 2020, och detta är hennes första separatutställning.
Rut Hillarp, Speglande dimma, Fullersta Gård, 9 oktober 2021 – 16 januari 2022, Stockholm
Receptionen av den svenska författaren, experimentfilmaren och collagekonstnären Rut Hillarp (1914–2003) har ofta varit märkt av att sexuell underkastelse var ett centralt tema både i hennes verk och i hennes relationer med män. Författaren Birgitta Holm beskriver henne i sin biografi från 2011 som ett «erotiskt geni», och har efter MeToo funderat vidare över Hillarps begär efter att vara en slav i sängkammaren. Var det ett sätt att avgränsa kvinnlig underordning till sexualitetens domän, för att öppna för andra möjligheter utanför detta avgränsade rum? Holm ger inga säkra svar, och några svar finns inte heller hos Hillarp som gick emot idén att konst ska motsvara en viss modell för hur livet bör vara. Det ska bli intressant att se hur Fullersta Gård tar sig an detta mångbottnade konstnärskap när de i höst visar en retrospektiv med 40 fotografier och collage samt Hillarps filmer, inklusive den aldrig tidigare visade Dead Drunk från 1960-talet.
En omsorgsfull strejk, 7 oktober–11 december, MINT, Stockholm
Ruben Nilson (1893–1971) är mest känd som visdiktare, men han var även målare och hans mest kända verk är den 4,5 x 3 meter stora Arbetarrörelsens historia från 1940-talet. Den monumentala målningen har en märklig placering i ABF-husets källare i Stockholm, som sedan några år också huserar den lilla konsthallen Mint. I oktober öppnar de en utställning som curateras av Michele Masucci, och som vill koppla målningens motiv till projektet att utvidga arbetarrörelsens traditionella intresse för klasskamp till urfolkens kamp, HBTQ-personers rättigheter osv. (utan att kompromettera Nilsons klassmedvetenhet, får man hoppas).
Julia Bondesson, 23 oktober 2021 – 30 januari, 2021, Moderna Museet Malmö
Av Moderna Museets höstutställningar så är jag mest nyfiken på Julia Bondesson (f. 1983) på museets filial i Malmö. I likhet med den mer hyllade Éva Mag så arbetar hon med skulpturer som både används i performances och ställs ut som verk i egen rätt. I Bondessons fall handlar det om figurer huggna i trä och marionettdockor (hon har studerat dockteater i Taiwan, och är även utbildad i Thailand och Japan), och man anar en kritik av västerlandets gränsdragning mellan kropp och själ. Utställningen passar med trenden att ställa ut performance, men det hade varit mer spännande om Bondesson hade fått hela den stora Turbinhallen till sitt förfogande.
Zanele Muholi, 27 november 2021 – 8 maj 2022, Bildmuseet, Umeå
Bildmuseet i Umeå har sedan 1990-talet, med imponerande konsekvens, hållit fast vid ett fotografiskt, dokumentärt och postkolonialt program. Ibland kan det kännas en smula förpaketerat, men i höst vill jag gärna se den sydafrikanska fotografen Zanele Muholis både intima och kraftfulla, närmast skulpturala, porträtt av svarta HBTQ+-personer som många kanske minns från Venedigbiennalen 2019. Utställningen är gjord i samarbete med bland annat Tate Modern i London, där den visades tidigare under våren.
