Hur kommer man bortom det skillnadsskapande mellanrummet som delar upp människor i kulturer på ett liknande sätt som man förr i tiden delade upp dem i raser eller etniciteter? Det tycks vara den stora frågan i Lap-See Lams utställning på Erik Nordenhakes galleri i Stockholm. Lam är född i Stockholm med föräldrar från Kina, och har ofta arbetat med kinakrogen som något som romantiseras och dekonstrueras genom en både kall och personlig, patosfylld och ironisk, postinternet-konst som för tankarna till Hito Steyerls accelerationistiska klassiker Factory of the Sun (2015).
Lams uppmärksammade app-verk Mother’s Tongue (2017–2018), en retrofuturistisk turistguide till kinakrogarnas historia som gjordes i samarbete med regissören Wingyee Wu, är i sig en mindre nutida klassiker och ett perfekt exempel på hur man kan arbeta accelerationistiskt och accelerationskritiskt, på en och samma gång. För hos Lam tycks det till skillnad från hos Steyerl finnas en kulturromantisk, nostalgisk svanesång över den tid som flytt, över den tid som alltid flyr.
Som betraktare färdas vi genom det glitchade kinakrogslandskapet, likt en deterritorialiserad osalig ande i ett havererat tidsskepp. Exotiseringen av det kinesiska imperiets forna horror vacui-estetik med pagoder, snirkliga väggskärmar, drakar, blommor, sidentyger, påfåglar, lyktor och porslinsvaser upphöjs till närmast sublima dimensioner, där den teknologiska ruinromantiken förstärks av irriterande glitches och buggar. Lam driver med verkets protagonister, en mor och en dotter, och deras språkliga förbistringar och dubbelhövdade begär att både anpassa sig och bevara sin kulturella särart. I den bemärkelsen och många andra är Lam en äkta schizo-estetiker som bejakar diametralt motsatta begär och drifter, i en rörelse som omfamnar såväl traditioner och modernitet, det förflutna och framtiden.
Kina håller idag på att vinna det teknologiska herraväldet tack vare Deng Xiaopings accelerationistiska politik och Shenzhen, Kinas Silicon Valley, som tagit teknokapitalismen till oanade höjder. Hur kan man närma sig Lams konst genom västerlandets post-apokalpytiska läsning av Kinas teknokratiska framfart? Jag skulle hävda att hennes konst re-aktualiserar den diskursen, men på ett nytt sätt, som en neo-apokalyptisk kritik av teknikens framtida triumf över människan. Samtidigt rymmer den ett sötsliskigt löfte, något som ingen riktigt vågar tala om än, inte på ett positivt sätt i alla fall, nämligen transhumanismen, teknokapitalismen och postinternet-konstens gemensamma fördelar.
För kommer inte deras gemensamma upplösning av politiska kulturer, traditioner och subjektiviteten, så småningom att frigöra oss från vår tids identitetskonflikter? Den cybernetiska transkulturella übermänniskan kommer kunna uppfinna vilken identitet som helst och ta sig var som helst, vilka planeter som helst, skapa en kosmisk elit som kommer betrakta oss som ett skrattretande grottfolk. Ja, jag är ironisk, men samtidigt orolig över att vi ännu inte lyckats ta oss ut ur identitetspolitikens tortyrkammare. Kommer Lam att lyckas? Vill hon ens det, när allt kommer omkring?
Det är inte säkert och jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till de två skulpturer som tronar i gallerirummet: Beyond Between (2018), en grön takdel från en kinakrog som ligger som en bruten vinge, en sorglig rest, en relik, eller Horisontal Landscape, Vertical Ghost (2019), en spegelmonolit som ligger horisontellt i rummet likt ett lacanskt spegelstadium överfört på ett schizo-estetiskt jag, som inte riktigt känner igen sig och kanske inte heller vill känna igen sig i spegelreflektionen, till plattorna som ligger på golvet, som en rest från samma förlorade värld eller till den kalla, avsakraliserade och opersonliga designestetik som hela rummet badar i. Men om någon skulle kunna ta oss bortom detta mellanrum så är det kanske hon.
Not: artikeln uppdaterades fredagen den 15 mars kl. 10.50.