Ingela Johanssons utställning på Södertälje konsthall är så rik att jag kippar efter andan. Två saker faller genast i ögonen. För det första känns den varken som en solo- eller grupputställning. Trots att det måste vara fler än 20 konstnärer som visas i utställningen, så hålls verken inte samman av varken tema, stil eller medium. För det andra verkar Johansson vilja tänka om konstens plats i samhället och i relation till politiken. Hon har onekligen valt en lämplig plats för detta, eftersom byggnaden som Södertälje konsthall har legat i sedan 1978 är ett kulturhus, som mitt i stan skulle föra kulturen närmare folket, men som sedan dess har gjorts om till ett köpcentrum. Från en politik och ett kulturliv som ville liera sig med arbetstagarna, till en som utelämnar dem åt kapitalet.
I utställningen visas bland annat Gruvarbetarnas strejkkonstsamling, som blev till i samband med gruvstrejken 1969, då konstnärer via politiska grupper solidariserade sig med strejken. På ett collage av Siri Derkets som ingår i samlingen står: «Ny kultur / nytt samhälle». Det fick vi. Frågan är bara hur perspektivet ska kunna vändas igen – vilket verkar vara utställningens centrala ärende.
Utställningen får mig att tänka på drönarbilder av demonstrationer som jag har på senare tid hittat på nätet. Det är enormt kraftfullt att se hur många det var som protesterade mot abortförbudet i Polen, eller mot de nya jordbrukslagarna i Indien. Den typen av bilder förekommer sällan i media, som föredrar bilder på protesterande individer, gärna i slagsmål med polisen. Johanssons rika utställning påminner om detta: utställningen som en massa, som en folksamling.
Denna känsla kommer sig av två saker, tror jag. För det första får verken varandra att svämma över i för många riktningar på ett sätt som bryter mot hur curatorer brukar göra utställningar genom att anpassa verken till varandra och på så vis göra dem fattigare. Ta det första verket, en bonad av Peter Weiss. Den följs upp av en lång intervjufilm med Gunilla Palmstierna-Weiss, som handlar om väldigt mycket mer än bara det verket. Bland annat får man höra anekdoter om Peter Weiss föräldrar, och om hur Peter gick från att ha betraktat konsten socialt till att tänka på den politiskt efter att fysiskt ha blivit ställd mot väggen av Ulrike Meinhof som ville ha klarare besked än hans teater hade gett. Men bonaden ger även upphov till två andra verk: människostora djursiluetter i plywood, och en ansiktsmask som också bärs av dansaren i Johanssons film Voice (2020) De enda ljuden i filmen är dansarens andning och rörelser, och i en annan film får vi veta att Susan Sontag betraktade just tystnaden som det enda som kunde rättfärdiga en författare att skriva. Samma film talar dessutom om vikten av att vara medveten om att inte «vara» sin mask. De stora djuren knyter an till suffragettrörelsens leksakstillverkning, organiserad av Sylvia Pankhurst. Johansson har låtit tillverka liknande leksaker, och har själv gjort ett tygmontage efter ett porträttfoto av Pankhurst.
Helt disparata delar av verken ger med andra ord eko åt varandra, kors och tvärs, vilket är den andra faktorn som gör utställningen till en massa: den visar att verken har en gemensam kraft. De har alla med social och politisk kamp att göra, kanske egentligen samma kamp, men maskerad som kvinnokamp eller arbetarkamp. Precis som varje verk svämmar över åt en mängd olika håll, och alltså är mer än sin representation eller identitet, så svämmar varje kamp över i de andra och kan bidra med kraft och solidaritet. Folk behöver inte kämpa bara för sig själva och sin egen grupp, som nyliberalismen vill få oss att tro, på samma sätt som en utställning inte måste vara antingen en konstnärs verk eller ge plats åt många röster. Istället kan den vara en polyfoni som växer ur den tystnad som Sontag talar om, och som ger oss alla rätt att tala och agera mot uteblivna protester.
Men det för mig riktigt nya här, som nog har både politisk och estetisk betydelse, är den tid som Johansson laborerar med. Vanligtvis delas dygnet upp i tre delar: arbetstid, fritid och subsistenstid (under vilken man skaffar och ordnar med det man behöver för att överleva). Eftersom kultur ofta betraktas som en fritidssysselsättning, så tror sig många vara progressiva genom att säga att, nej, konst är inte fritid det är arbete. Men strejken tillhör inte någon av de där tiderna, och den handlar inte bara om arbetsförhållanden. Det är 1900-talets fördom, att tänka inte bara samhället utan hela livet som en produktions- och arbetsfråga. Men som en litografi av Albin Amelin visar, så gäller strejken «bröd och frihet», det vill säga frågor om fritid och subsistenstid, med arbetet som en underkategori till den senare. Strejken själv tillhör ingen av de där tiderna, utan är ägnad åt villkoren inte bara för arbetet, utan också för fritiden (möjligheterna till att uppfylla självändamål) och subsistenstiden (villkoren för att äta och bo tillsammans). Istället för att tjata om att konsten är arbete borde vi, med Johansson, tänka på den som strejk, som en kamp om villkoren i stort. För alla.
I en serie tygmontage, From Dusk Till Dawn (2020), har Johansson porträtterat kvinnor som Virginia Woolf, Simone Weil och Rosa Luxemburg. Bilderna är gjorda efter fotografier där kvinnorna sitter och läser, promenerar eller skriver, och titeln syftar på att de hade tid för tänkande i gryningen och skymningen. Kreativiteten rotas i fritiden, alltså. Och visst är det där skapandet sker, men när det ska ut i samhället, så sker det inte genom arbetstid (i alla fall inte om man är ute efter en ny kultur eller nytt samhälle) utan genom konflikt-tid – strejk, i betydelsen kampen om villkoren för de andra tiderna. Strejken är varken är produktiv eller livsuppehållande. Det är där konsten ska vara, den verkliga strejkkonsten som är något mer än ett uttryck av solidaritet motiverat av konstnärens fåfänga vilja att vara arbetare. I strejken finns massorna, oavsett vilken grupp som tar den tiden i anspråk. I utställningen är man med om det där.
