Den som har sett Mattias Norströms konst förr (exempelvis hans slokande flaggstång, som får den svenska fanan att hänga på halvstång även när den är i topp) vet att verken laddas med mycket skicklig materialbehandling. I utställningen på ID:I i Stockholm vill curatorn Salad Hilowle istället få fram hur Norström «närmar sig vardagspoesi i sin konstnärliga praktik». Det vi då får se är en helt annorlunda relation mellan görande och material, en som förhåller sig neutral till både skicklighet och gestaltning. Resultatet är väldigt märkvärdigt. Jag står som förhäxad framför ett utskjutande hörn i lokalen, över vilket Norström har knäckt en stor skiva tunn furuplywood. Han säger sig vilja ge träet liv, efter att dess eget pressats ur det när det blev plywood. Hörnet har en levande kropps närvaro och intensitet. Jag tänker på hur folk lite äldre än mig pratar om första gången de hörde Sex Pistols. Nu drabbas jag av något liknande, ett slags eruption av oförställt liv.
Titeln He is hiding something from the rest of us indikerar en ramhistoria: vi har kommit in i gömslet där en snickare har fått feeling och gjort saker som inte var tänkta att visas, som bara blev till av lust och sedan lämnades kvar: blicken är en återblick, vi ser spår.
I det första rummet finns stora skivor i vilka Norström för hand har figursågat tre gestalter som gör vågen. Bakom den syns en på samma sätt framställd palm – Norströms ikon för fritid, som här sticker ut från skivan genom att en snickarpenna har tryckts in bakom stammen. Det är festligt, som om snickaren drog på semester från materialet och hans figurer firade sin partiella frigörelse från den livlösa skivan. Men också oroande eftersom överkropparna böjs av sin egen tyngd mot golvet, och det som reser sig till vågrörelse egentligen är tomrummet efter dem. I nästa rum känns det ensammare och mer akut. En pinne sticker fram genom en skiva. Tittar man bakom ser man en kropp som kört halsen genom den: figuration räcker inte, man måste ta sig in i och igenom materialet för att vardagspoesin ska uppstå. Där bredvid finns nämnda hörn där abstrakt och konkret, material och tomrum, kraft och betydelse har blivit ett.
Bredvid finns ett plank, men Norström beskriver det som ett draperi – så sladdriga är plywoodskivorna. Möjligtvis är det vad som får mig att tänka på kläder. Det slår mig att jag faktiskt tittar på hörnet och planket med samma obegripliga inlevelse som jag ofta ser på mina handskar eller skor. En kontemplativ blick på hur de nötts, som om det vore livstecken som jag oavsiktligt har lämnat efter mig. Jag har tagit mig in i materialet; de får liv genom slitaget som speglar mitt liv. När jag lämnat dem är min lukt kvar i dem. Det är en vardaglig relation mellan görande och material som varken har med skicklighet, formgivning eller konst att göra, utan bara med ett liv tillsammans. Kan vardagspoesin förklaras med hänvisning till en innött relation mellan materialet och Norström? Hur som helst drabbade mig hörnet som om det vore mer än konst, kanske konstens semester från alla uppdrag.
