Att vara konstnär är enligt den lära som tagit över den samtida konstoffentligheten inte en identitet, utan ett yrke. Den professionelle konstnärens expertkompetens handlar inte om att arbeta i en viss teknik, utan om förmågan att göra konst utifrån givna förutsättningar. Konstaktivister vill veta vilka samhällsproblem som behöver lösas för att erbjuda nya lösningar utifrån sin förmåga att tänka kreativt, medan kommersiella konstnärer kalibrerar sin verksamhet utifrån vad återförsäljaren säger intressera köparna. Den här nya flexibiliteten eller lyhördheten – varför inte säga tjänstvilligheten – är vad professionaliteten väsentligen består i. Om galleristen, curatorn och konstbyråkratens tidigare var till för att hjälpa konstnären, så verkar dagens idealkonstnär tvärtom vara till för att förverkliga dessa aktörers målsättningar.
Men det finns tecken på att konstnärerna har börjat tröttna. På konstnärsdrivna 3:e våningen i Göteborg har Linda Tedsdotter curaterat utställningen Revision som vill formulera ett alternativ till den här modellen genom att istället låta konstnärernas vardag träda i förgrunden. Konceptet för utställningen är konstnären som skatteplanerare. När konsten till varje pris måste vara nyttig så går konstnärerna i Revision all in och gör saker som är till gagn för dem själva. Bo Melin byggt en skraltig veranda. Den ser fattig ut, men är ändå klart bättre än ingen veranda alls. Den är en vision om – nej mer, ett hävdande av konstens behov av fritid. Kostnaderna kan Melin nu dra av som arbetsmaterial, men han kan ändå softa på sin veranda i sommar. Johan Zetterquist, som i sin konst har jobbat mycket med bilar, har aldrig haft råd med körkort – förrän nu, medan Carolina Falkholt kan ståta med en guldtand och Loulou Cherinet har rest till en plats som hon tidigare bara har besökt «i en kollektiv opiumdröm», osv.
Gemensamt är att konstnärerna har blivit sina egna uppdragsgivare, genom att låta verken bli förevändningar för att skaffa sig något som de vill ha, men annars inte skulle ha råd med. I de här verken som gjorts kring privata investeringar blurras gränsen mellan konst och liv till fullständig upplösning. Konstnären blir den som inte bara måste sälja sin arbetskraft utan hela sitt liv, utan att ens kunna dra av för alla omkostnader. Tjänstvilligheten framstår som en både konstnärlig och privatekonomisk förlustaffär, vilket visar att vi borde tänka på konsten i andra termer än som arbete och ekonomi.
I utställningen finns även andra grepp på det konstekonomiska. Bland annat har Annika von Hausswolff gjort en artist’s book, som är gratis att ta. Få gester i konsten är idag så kraftfulla som försöken att instifta en relation till konst som inte filtreras genom ekonomin. Om det vittnar också mediebevakningen av Niclas Malmströms utställning Priceless Works som visades på Passagen i Linköping tidigare under våren. Hans verk är visuellt starka och handlar om död och utplåning och den komiska här på jordskorpan, men det absolut enda som rapporterades i tidningar, tv och radio var att han gav bort dem till vem som helst som ville ha dem.
Men det är samtidigt lätt att förstå det intresset, för precis som i Revision så är det faktiskt en hållbar modell som Malmström föreslår. Mycket få konstnärer lever på att sälja sina verk. Och när de säljer finns det ofta en mellanhand som tar en stor del av kakan. Jag har aldrig hört talas om en konstnär som har fått ett förskott av en gallerist, medan historierna om hur svårt de har att få ut sina pengar från dem florerar ganska brett. Om det stämmer är det ju på konstnärernas kredit som försäljningen sker. För en del kan det nog fungera bra, men många konstnärer som drömmer om en gallerist kunde kanske hellre ge bort konsten, utan att det skulle påverka henoms ekonomiska situation negativt. Men det skulle nog kunna påverka konsten en hel del!
Man skulle kunna tro att Malmströms idé att skänka bort konsten var en del av ett övergripande tema, som ett sätt att gestalta konstnärens självutplånande. Men icke. Det är bara oväsentligheterna han vill få bort ur relationen till konsten. I en värld där även kärleken till sina barn förstås som en investering i humankapital är konstnären i Malmströms vision den som försöker befria sig från ekonomins påverkan på tänkandet och begären. Det här ger också utslag i själva utställningsformen. Nytt och gammalt blandades på ett sätt som bröt mot distinktionen mellan en ny utställning och en retrospektiv. Det var som om verken var befriade, inte från tiden kanske, men från kapitalets tid, och istället kunde leva sina egna liv. Är konstnären helt enkelt den som skapar små liv av icke-organisk art? När jag gick hem med Annika von Hausswolffs verk från Revision så var det som att komma hem med ett nyfött barn. Överdrift? Jag är inte säker. Det var i alla fall något helt annat än känslan av att förvalta något, och absolut någonting annat än att bli ägare. Konsten blev krävande och värnlös på ett nytt sätt, och tycktes komma med frågan: «vad ska vi göra nu för att det här ska bli någonting bra för oss?»
Om det ekonomibefriade är ett annat medium för konsten, som ger en annan upplevelse, så är detta medium knappast främmande för den. Det är ju tvärtom konstens själva nerv att den är «gratis», grundlös eller opåkallad! Konst blir inte till för att vara nyttig, utan av betydligt dunklare drivkrafter och avsikter. Kanske ligger det viktiga med konstskapandet rentav i att det är där, och inte på så många andra håll, som helt oväntade drivkrafter och viljor kan födas. Det är i konsten som mutationer kan ske som sedan ger utslag i det sociala. Om detta inte passar med den rådande situationen, så är det, om vi ska tro Adorno, inte de sämsta eftersom «endast det som inte passar in i den här världen är sant».
Dagens ideal om konstnären vänder istället på ordningen och vill att målet definieras först, vilket underskattar konstens förmåga styra mot nya situationer och mål av egen kraft. Det är det man känner när man tar sig an ett gratisverk. Och den effekten är ju viktig på riktigt, till skillnad från problemlösarkonsten som är meningslös för alla utom för dem som styr över den. Det viktiga nu är att se hur det är möjligt att återerövra konsten från marknaden och byråkraterna. Niclas Malmström och konstnärerna i Revision visar två modeller, men vi kan alla bidra till att skaka av oss den löjliga professionaliteten och på nytt se hur märkligt det faktiskt är att konst görs. Vi måste fråga oss hur vi så väl som möjligt kan leva tillsammans med det som konstnärerna gör, och kanske rentav låta oss ledas av det.
Anmärkning om “hållbar”. Det som fick mig att tveka i första svaret, när jag sa att jag inte vet “på vilket sätt” de är hållbara, var dels at jag är osäker på vilka sätt av hållbarhet som finns. Dessutom var jag osäker på mitt egen jämförelse: de är, skrev jag, lika hållbara som den nuvarande modellen. Betyder det att de är hållbara? Vet inte, man kan nog mycket väl säga att dagens modell inte är hållbar, i betydelsen “inte kan bestå utan att skada konsten”. I senaste svaret var jag nog mer inne på att de var hållbara eftersom de faktiskt har visat sig möjliga att förverkliga, om än i liten skala. Men kanske är inte ‘hållbar’ termen det borde kretsa kring, utan ‘bra’, ‘dålig’, ‘önskvärd’ odyl.
Hej igen! Det som har förändrats är att konstnärerna kravlar fram och visar upp något annat än det konstnärsideal som pumpas ut. Det är viktigt, eftersom kulturpolitiken och dess konstnärsideal har genomslag bland annat på vilka som blir konstnärer. I en av de undersökningar av konstnärernas situation som gjorts senaste tiden, framkommer det att det idag är fler kapitalägare bland konstnärerna än för 10 år sedan, och fler än i övriga befolkningen. Eftersom den professionella konstnären inte heller drar in några pengar, trots att det ska låta som det, måste de ha privatkapital för att kunna verka som konstnärer. Att andra än de representanterna kommer fram och visar konstens relation till pengar, så som den ter sig för dem, är ett stag framåt. Då kan den ekonomiska situationen åtminstone bli ett offentligt problem, inte dolt bakom ett ideal som får folk att låtsas att de tjänar pengar och skämmas för sina brödjobb. Modellerna är hållbara (det var “vilket sätt” jag tvekade om, på två olika sätt. Malmstöms är rent down to earth: man tjänar inga pengar som förändrar ens livssituation på att sälja konst, så man kan lika gärna skippa det eländet och ge bort det. Det gäller för de allra flesta. Den andra modellen är ju fullt möjlig, det är en annan sak huruvida den är önskvärd. – Och ja, pengarna måste komma någonstans ifrån. Så är det nu, så är det med i de alternativa modellerna.
Tack för ditt svar. Visst är dagens situation är problematisk, det är svårt för majoriteten konstnärer – jag försvarar det inte. Fast jag förstår inte hur de modeller som redovisas i texten ändrar något, de påtalar möjligen problematiken?
Att jag undrar på vilket sätt de nya modellerna är hållbara beror på att det i artikeln påstås att de är det. Men i vanlig ordning måste de nämnda konstnärerna på något sätt måste skaffa sig råd för att antingen då skatteplanera fram verk eller ge bort konsten. Vad har förändrats?
Poängen är väl att konstnärer redan idag i de flesta fall inte gör några direkta pengar på sin konst, och att ätandeproblemet redan är ett faktum. Så varför ska man låtsas som att “den professionella konstnären” är ett faktum, och inte ett ideal som döljer varifrån konsten kommer? Till och med Hej! – Frågan om modellernas hållbarhet vet jag inte om jag kan besvara, men de är åtminstone nya modeller, och inte mindre hållbara än det luftslott som rests kring vad Konstnären idag bör vara. Vi lever redan med ett ohållbart ideal. Problemet med att få ihop till brödfödan är redan ett akut problem, och en poäng med artikeln är att det rådande systemet ingalunda löser det. De flesta konstnärerna lever inte på att sälja konst, utan får pengar från annat håll. Så din fråga “Var ska pengarna komma ifrån?” är en fråga som inte väcks av de alternativa modelleerna, utan av det system vi har nu – och som det rådande konstnärsidealet fungerar som ett alibi för. Till och med konstnären så som hen faktiskt lever idag vore ett bättre ideal, eftersom det åtminstone inte skulle vara helt förljuget och dessutom ointressant som konstnär. – Överskottsproblemen som nämns är ju en direkt effekt av omvandlingen av konstnären till entreprenör, så den frågan ska inte ställas till mig. – Svarte Petter-sittandet är väl egentligen en kulturpolitisk fråga. Förhoppningsvis kan kulturpolitiken få lite nya impulser om konstnärerna fortsätter att motarbeta det rådande konstnärsidealet.
Håller med om att den bästa konsten görs utan “ärende”. Men på vilket sätt är de beskrivna utställningarna hållbara modeller för den inställningen, är de egentligen några lösningar på att många konstnärer inte finner avsättning för sina verk?
Vill Revision visa att det genom kreativ skatteplanering är möjligt för konstnären att skaffa sig mervärden är det ett rätt uttalat och opoetiskt ärende i mina ögon. Ett syfte. Att blåsa staten, det vill säga i förlängningen oss själva, på pengar kräver dessutom ett överskott i verksamheten. Som skall komma varifrån?
Niclas Malmströms handling att skänka bort verken bygger också på att det någonstans finns en avans. Han vänder sig bort från marknaden men måste tjäna tillräckligt mycket på annat sätt för att kunna hålla sig med sin generositet.
Det framgår inte var pengarna ska komma från? Även om konstverken inte görs till varor måste väl konstnären äta? Jag kan inte se annat än att man ändå blir sittande med Svarte Petter.