Hur ska vi kunna lämna verkligheten bakom oss? Det undersöker curatorsduon Mint, bestående av Asrin Haidari och Emily Fahlén på Konsthall C. I längtan finns en motsägelse; vi vill fly, vi vill bli tagna ifrån verklighetens börda, men flykten är i slutändan fåfäng då vi förblir (in)låsta i oss själva. Symptomatiskt verkar nästan alla verk i utställningen utgå från det kroppsliga, eller söka sig in i det; kanske låter det som en motsägelse till utställningens mål, men jag skulle snarare vilja påstå att det är i linje med själva grundproblemet. Människan vill fly ifrån verkligheten, vardagen – sig själv – men det är endast möjligt genom kroppen, genom sinnena. Det finns ingenstans att fly.
Och denna paradox som eskapismen innebär alluderas det till redan i utställningens titel, Den fysiska världen fanns fortfarande där. Trots det är det relativt olika verk, där det ibland kan kännas svårt att få ihop den röda tråden, vilket är lätt hänt i en utställning av denna storlek; när det totalt rör sig om sju verk blir varje enskild del desto viktigare för att uppnå en helhet som känns sammansatt. Och kanske är den inte helt närvarande här.
Utställningen tar skepnad i verk som behandlar tid och åldrande, som söker tillflykt i droger, som utforskar det taktila skinnet, eller söker eufori i kärleksmötet. Sämst tycker jag att Elis Erikssons tavlor och Thale Vangens Natten rör sig (2019) funkar. Erikssons Komprimerad tid (1994–1995) är en både berörande och vacker målning men den och Stunder i rosa och svart (1981) känns lite instuvade i utställningen, nästan som en slags eftertanke. Och Vangens små skulpturer i skinn kommer inte riktigt till sin rätt, även om den matchande fondväggen gör sitt bästa för att skapa en samstämmighet. Kanske är det helt enkelt så att deras lågmäldhet får svårt att mäta sig med de andra, (bokstavligen) mer högljudda verken.
Bäst tycker jag att video- och ljudverken fungerar, både i samspel med varandra och som enskilda verk. I Milena Bonillas nyskapade videoverk The Last Drink is For the Sun (2019) är upprinnelsen peyotekaktusen – som försvunnit från Jardin de Plantes, kvar finns bara skylten där växten en gång fanns. I verket kontrasteras den botaniska trädgårdens förädlade miljö mot den till synes orörda öknen, som här får verka som naturen, och ett foto med liknande landskapsmotiv. Det hela ljudsätts med utdrag från poeten och allkonstnären Antonin Artauds texter från 30 och 40-talet där livet kantades av peyote-rus och psykiatrisk institutionalisering. I verket ifrågasätts vårt medvetandes begränsningar, liksom våra föreställningar kring gränser och konstruktioner, det naturliga och det kultiverade.
En gång i halvtimmen ljuder det fyrkanaliga ljudkonstverket hiding (2011/2019) av Armin Lorenz Gerold med lika delar klockspel och popmusik. Gäckande och lockande, tillgängligt och flyktigt, leker det med den kommersiella musikens tricks för att anspela på våra känslor – vilket resulterar i något som är lika inbjudande som vackert och tillgängligt. Och där hittas kanske utställningens själva essens; kontrasten mellan verklighet och förväntningar, mellan närvaro och flykt, frihet och begränsningar. Men allra mest drabbande är David Wojnarowicz och Marion Scemamas film When I Put My Hands On Your Body (1989), skapad i slutet av Wojnarowicz alldeles för korta liv. I den hittar vi allt: ömheten, flykten, sorgen, smärtan, lyriken. Om det kroppsliga mötet som både en tillflykt och en påminnelse om förlust, som både en väg att undkomma och närma sig döden, komplett med Bladerunner-citat och allt. Kropparnas blå belysning, textens poesi, politikens skugga, Wojnarowicz mörka röst: bara dessa fyra minuter i sig gör utställningen väl värd ett besök. Allt annat framstår plötsligt som en bonus.