Finland har sedan några veckor tillbaka en ny regering. Den består av de tre största partierna, Centerpartiet, Sannfinländarna och Samlingspartiet, och kan karakteriseras som värdekonservativ och marknadsliberal. Stadsminister Juha Sipilä (c) styrde regeringsförhandlingarna hårt och effektivt som den erfarne företagsledare han är. Timo Soini (sf) och Alexander Stubb (saml) verkade följsamma som lamm. De kommande fyra åren har det finländska folket att se fram emot en rejäl genommangling med hårda reformer för att stabilisera den skuldtyngda ekonomin.
Aktörerna på kultur- och konstscenen är fortfarande lätt chockade efter att ha satt sig in i regeringsprogrammet. Debatterna före riksdagsvalet gick hetare än någonsin bland konstnärer och kulturutövare. Alla var beredda på att ta duster kring radikala åtstramningar, att försvara sig mot hårda nedskärningar och gå upp på barrikaderna för kulturens roll i samhället. Men inget av detta realiserades. I alla fall inte explicit.
Inga direkta nedskärningar på kulturområdet annonseras. Istället ses kulturen och konsten som ett av de spetsprojekt som skall satsas på. Hur suspekt låter inte detta? Tolkningarna i bloggar och kommentarer är mörka. Den 32-åriga undervisnings- och kulturministern Sanni Grahn-Laasonen betonar lugnt att i svåra tider är det viktigt att stärka bildning och kultur. Så vad är det då fråga om?
I regeringsprogrammet förs konst- och kulturområdet fram som ett område som ska göras mer tillgängligt för alla. Barnens och de ungas kreativitet ska stärkas genom att den grundläggande konstundervisningen och kulturverksamheten utökas. Kulturen ska komma närmare medborgarna genom att 1 % -regeln utökas till att omfatta alla konstformer. Samarbeten med social- och hälsovård ska utvidgas med målet att stödja de effekter som konst har på människors välbefinnande.
Konst- och kulturpolitiken är alltså inte längre en fråga om resurser, budgetmedel eller kulturella rättigheter. Det handlar om något mycket djupare och mer grundläggande än så. Det är fråga om tolkningsföreträde, definitioner och betydelseformationer, om vem som avgör vad som är kultur, vad som är konst, och vilken roll och funktion som olika former för kulturproduktion anses ha i samhället och för människan. Här handlar det om riktigt allvarliga och komplexa frågor.
Det som kan skönjas mellan raderna i regeringsprogrammet är förändrade grunder för det som vi vant oss att kalla välfärdssamhället. Alla planerade reformer kan motiveras med ekonomiska argument och bevisföras med tydliga beräkningar och tidigare felslut. Besluten beskrivs av statsminister Sipilä som «svåra», de gör «ont», men är «nödvändiga». Arbetstidsförlängning, frysta löneförhandlingar, begränsat arbetslöshetsskydd, begränsning av rättigheter till dagvård, nedskurna biståndsmedel, allt striktare flyktingmottagande. Nedskurna forskningsmedel, begränsade studiemedel, rationalisering av utbildningsstrukturer. Ökade medel för försvaret, satsningar på vägnät, stärkta strukturer för företagande, uppluckrat anställningsskydd.
De konturer för ett framtida Finland som skissas upp av regeringen Sipilä kommer egentligen inte som någon överraskning. Högervindar har blåst länge, i olika styrka genom landets hela korta historia. Populisternas politiska anda har sin grogrund i olika faser i formationen av den folkliga identiteten. Konstnärliga och kulturella uttryck har sällan haft stark radikalitet. Öppenhet för yttre influenser eller aktiv mångkulturell kommunikation är inte det självklara här. Tvärtom.
Det kulturpolitiska läget går in i en ny fas som tydligt kräver fördjupad analys. Förutsättningarna för mångsidig och mångfacetterad konst och kulturproduktion är inte direkt hotade, men kräver andra förhållningssätt från hela kulturfältet. Ingen kan förneka att konst och kultur har en roll för mänskligt välbefinnande, men kanhända är det just välbefinnandet som måste definieras på nytt.
Hur den konst- och kulturpolitiska debatten tar form i det nya Finland blir mycket intressant att följa. Återkommande referenser till den grundlagsstadgade friheten för konst och vetenskap är inte mycket att bygga på. Och kontrasteringen mellan konstens autonomi och konstens instrumentalisering kommer helt klart att behöva differentieras för att kunna tas på allvar. Nu behövs humanisterna, kritikerna, de intellektuella och den konstnärliga forskningens mest slipade tänkare för att ge nya argument, påvisa betydelseformationer och skapa nya tolkningsmodeller. Mycket aktivitet och arbete krävs. Med regeringen Sipiläs språk skall situationen inte ses som ett hot, utan som en möjlighet.
