Det är med spänd förväntan som jag går och ser utställningen Dissensus på Kiasma. Det handlar trots allt om en internationell grupputställning som har sammanställts av museets egna curatorer, vilket är ovanligt idag när de flesta institutioner mest roterar färdiga helheter med endast lite lokalfärg tillsatt i samband med installationen. Här har 19 konstnärer och konstnärsgrupper från olika delar av världen, många mindre etablerade eller helt okända, valts ut för att presentera relativt nya verk. Därtill hänvisas i informationen kort till Jacques Rancières tänkande kring osämjan som grundläggande för demokratins processer och det politiska livet. En sådan integrering av politisk filosofi i tänkandet kring den samtida konsten kan man hoppas på som lite intressant att beskåda.
Utställningen Dissensus har tilldelats hela tredje våningen på Kiasma. Men när jag gång efter annan, vid alla tre ingångar, får mig till livs samma korta text – «konst kan ta ställning» – blir jag lite rastlös. Kärnbudskapet är att konst kan vara samhällsengagerad. Detta på fyra språk, eftersom ryskan sedan en tid har integrerats i informationsspråkfamiljen.
Ok, konsten kan vara samhällsengagerad. Det påvisar alla de inbjudna konstnärerna på olika sätt. Men handlar det bara om en pedagogisk illustration? Hur har man egentligen tänkt? Det kan väl ändå inte vara kärnan i ett projekt som fyra curatorer har arbetat med i tre års tid?
Verken varierar i uttryck och genomslag. Jag stannar länge inför den egyptiska Amal Kenawys (1974–2012) video Lammens tystnad, som visar ett performance från 2009 i det urbana Kairo. Där leder Kenawy en skock människor, mest vuxna män, som går på alla fyra genom staden, och får trafiken att stanna upp och människor att tystna. Performancen fick aldrig slutföras. Det var för provokativt att se en kvinna «valla» skocken av män och det hela slutade i arrest.
Spanjorskan Cristina Lucas La Liberté raisonné från 2009 är en förstummande videoversion av Eugène Delacroix’s målning Friheten på barrikaderna från 1830. Lucas ger målningens stund – när den barbröstade Marianne stolt reser trikoloren – en narrativ kontext som raserar möjligheterna till frihet, jämlikhet och broderskap.
Av brasilianarna Cinthia Marcelle och Tiago Mata Machado visas ett videoverk, Århundradet från 2011. Här hör vi ljuden av ett pågående upplopp och ser hur saker brutalt kastas över gatorna, men ingen människa kommer någonsin i bild. Ljudeffekterna slår starkt och dominerar stora delar av utställningen.
Verk av mer kända konstnärer som Jonathan Meese, Tom Molloy, Kader Attila, Vadim Fishkin och Mika Rottenberg kombineras med bland andra en fin Beyus-inspirerad fotoserie av finländaren Jari Silomäki och ett nytt videoverk av Tanja Muravskaja från Estland som påvisar dubbelheten i informationsflödet kring händelserna i Ukraina de senaste åren. Den samiska allt mer uppmärksammade gruppen Suohpanterror, har sedan 2012 arbetat med att kombinera minoritets- och kulturpolitik med visuell kultur i stora affischpresentationer som en ny form av propagandabilder.
Alla konstnärer uttrycker politiska åsikter på flera nivåer. Något oliktänkande är det svårt att skönja verken emellan. Alla har samma kritiska förhållningssätt mot rådande samhällsordningar. De representerar ett likatänkande, en konsensus.
Så vad handlar oliktänkandet i projektet om? Katalogen ger tydliga tecken. Här återges en artikel av Boris Groys, «The Fate of Art in the Age of Terror» från 2005, som behandlar konstens tynande kraft i skuggan av mediebilden. En av curatorerna, intendent Marja Sakari skriver också på museets blogg om önskan att hitta konstens diversifierade sätt, bortom det direkt dokumenterande fotografiet eller akten, att behandla komplexa samhällspolitiska frågor.
Jag börjar ana att dissensus finns i de museala strukturerna. Det curatorerna skulle vilja tala om är representationskritik och estetiska materialiseringar, komplexa konstnärliga metodologier och frågeställningar. Men rådande kultur- och museipolitik strävar efter tillgänglighet, låga trösklar och tydlighet. Den pedagogiska kraften tar över, och utställningen landar i en enkel tes – konst kan ta ställning – som illustreras med olika passande exempel.
Utställningen Dissensus kan ses som ett pedagogiskt skolexempel på hur konstnärer på olika sätt uttrycker ett samhällsengagemang. Den kan också ses som ett komplement till museets andra utställningar, Jani Leinonens Olydnadsskola och Markus Heikkerös arkivforskande presentation om 1960-talets undergroundkultur. Eller så kan man vidga fältet och ta in Helsingfors stads konstmuseums Ai Weiwei-utställning som politisk referens, eller Helsingfors konsthalls nyöppnade utställning 101 finländare av Tellervo Kalleinen och Oliver Kochta-Kalleinen, som en jämförande nationell version av politiskt engagerad konst.
Hur konstnärliga intentioner och curatoriella strategier balanseras med de politiska kraven på institutionell samhällsservice blir alltmer intressant att följa. Dissensus-utställningen verkar på många sätt tyvärr vara en missad möjlighet gällande aktuell samhällsdebatt ur konstens synvinkel.
