Vuoi ihán heter den utställning med samisk samtidskonst som nu visas på friluftsmuseet Skansen i Stockholm. Det beskrivs som ett svåröversatt kraftuttryck på nordsamiska, både glatt och ilsket. Skansen invigdes 1891, i en vilja att bevara och visa upp nationen Sveriges folklivshistoria. Här har byggnader, djur och även människor ställts ut sedan dess, allt från inhyrda dalkullor till de samefamiljer som under många år, med största välvilja, anställdes för att visa upp «våra nomader», som grundaren Artur Hazelius uttryckte det 1896.
Sätten på vilka Skansen har medverkat till att upprätthålla Sveriges koloniala historia avhandlas närmast i en utandning när curatorerna Maria Ragnestam och Ellen B Dalbakk från den nystartade samiska kulturinstitutionen Verdde presenterar projektet. Verdde riktar sig specifikt till institutioner som inte är samiska för att se hur samiska perspektiv kan göras synliga på ett mindre begränsande och förutsägbart sätt än vad som ofta varit fallet. Bättre att se framåt och arbeta för en förståelse för den mångfald som det samiska utgör, inte fastna i det gamla och innötta, som jag tolkar det.
Utställningen äger rum i den nyrenoverade Ekshäradsgården, en mangårdsbyggnad från 1820-talet som flyttades från Värmland till Skansen på 1950-talet. Valet att visa verken här är praktiskt snarare än platsspecifikt i avgörande mening. Verdde fick helt enkelt en inbjudan från Skansen att göra en utställning i huset i samband med att det nyinvigdes. Ett «varför inte», med andra ord, på lagom avstånd från det sameviste, Saemien Sijte på sydsamiska, som Skansen kämpat med att framställa på ett mer tidsenligt sätt de senaste 20 åren.
En bit före huset möts jag av Geir Tore Holms nordsamiska version av Johnny Cashs Ring of Fire som ljuder genom kraftfulla utomhushögtalare. Jag förstår inte texten, men det är en fenomenal låt, så jag trallar med.
Ekshäradsgården är sannerligen smakfullt renoverad, en form av allmoge i mint condition. Verdde och konstnärerna har installerat utställningen på ett sätt som både knyter an till och bryter med den hemlika miljön. Det är snyggt och smart gjort. Klara gula färgpartier sticker ut i rummen: omgärdar målningar och lyfter fram de hyllpartier som utgör fundament för de mer skulpturala verken. Ett grepp som dels synliggör en färg som är frånvarande i huset, dels sammanfattar den pendling mellan framlyftande, särskiljande, inkludering och exkludering som Verddes projekt aktualiserar.
Alla verken når inte riktigt fram. Lisa Kejonen Paukers More than Real (2024) är till exempel en selfiespot med skogsfond som visas tillsammans med en hylla med vardagsnära föremål. Fonden är en sammanfogning av bilder från flera olika skogar. I katalogen beskrivs det fint som en skildring som rymmer mer än någon verklig plats förmår. Men i utställningens verklighet uteblir tätheten och komplexiteten.
Niilas Helanders How to make a bear drunk (2024) är vid första anblick en lite rolig iscensättning av en berättelse som sägs vara från en av de tidigaste samiska böckerna. I mitten av ett näste av fjällbjörk vilar en skål med sprit, som björnen skulle dricka av för att bli slö under jakten. Men det blir mer komplext när man påminner sig om hur både alkohol och det skrivna språket är sammanvävda med koloniseringen av Sápmi.
Något gnager i mig: hade verken existerat på ett mer kompromisslöst sätt i en annan kontext, utanför den exotifierande och konserverande logik som infinner sig redan innanför entrén på Skansen, och som är en del av dess fundament? Typ en vanlig galleriutställning. Varför ihärda med att uppdatera en liknande bastion?
Men visst: den verklighet som saknas på Skansen, den där kulturella uttryck migrerar, där kulturer är sammansatta, icke-rena och i förändring inte bara på grund av våld eller kolonialism, utan på grund av det glädjefulla faktum att ingen kultur eller människa är en ö – den verkligheten är Vuoi Ihán. På det sättet har den sin plats här.
Siri Baggermans målningar skildrar ur ett liknande perspektivet fina scener, framställda av en samisk person född och uppvuxen utanför Sápmi, närmare bestämt i Nederländerna. I Free parking (2023) tronar skinande bilar av äldre snitt i olika fjällandskap, medan målningar utifrån familjens fotoalbum kärleksfullt påminner om hur äldre generationer inte alltid uppfyller en yngre generations föreställningar om hur livet var förr.
Samma känsla av frihet hittar jag i Radio-JusSunná/Sunna Nousuniemis installation med bekväma sittmöbler och en stor projicerad ASMR-video, som hämtad från Youtube. Först tänker jag att det är en parodi på fenomenet. Men när konstnären med viskande röst påminner om «the place to be», en plats där varje varelse lever sin egen rytm, ändrar jag mig. Mer sant blir det inte. Du behöver inte ha bråttom. Du har rätt att bara vara. Radio-JusSunná/Sunna Nousuniemi välkomnar mig till denna plats, där koloniala lagar inte råder, där också jag – som jag tolkar det – har rätt att bara andas. Hon drar med fingrarna över samiskt hantverk och olika föremål, en väska, ett par stövlar i renskinn, och med ljudet av doudji och välmanikyrerade naglar i öronen lutar jag mig tillbaka och vilar ett ögonblick.
