Magasin 3 till Tel Aviv

Magasin 3 öppnar en ny konsthall i Tel Aviv. Hur kommer det sig, David Neuman?

Magasin 3 började med utställningsverksamhet 1987, och vi är sedan 27 år väl etablerade i Stockholm. Vi har en av Europas bästa samlingar av samtidskonst. Därför känns det logiskt att arbeta vidare med detta men i nya sammanhang. Både jag och Magasin 3:s styrelseordförande Robert Weil har verkat i Tel Aviv på olika sätt, så vi ställde oss frågan om vi skulle kunna driva en liknande institution på ett meningsfullt sätt där. Och vi insåg att, ja, det kan vi faktiskt. Men det första steget i denna utvidgande process är ett slags satellitverksamhet, där Magasin 3 gör tillfälliga utställningar på andra platser än i Stockholm. Till exempel med de konstnärer vi har samarbetat med genom åren. Här letar vi främst efter platser och sammanhang utanför de stora konstmetropolerna, såsom Krakow, Warszawa, Tallinn, Köpenhamn och Istanbul. Men efter dessa temporära satelliter blir det alltså en permanent satellit i Tel Aviv.

Vad kommer denna permanenta satellit innebära? När öppnar första utställningen?

Om vi öppnar våren 2018 är jag mycket nöjd. Något namn finns i nuläget inte, men själva byggnaden håller på att ritas och vi har en plats. Jag kontaktade arkitekten David Adjaye vars visuella uttryck är mycket nära konstnärens, och efter att ha diskuterat i ett halvår börjar en konkret plan att ta form. Det kommer att vara ett slags Art Campus där det även finns en stor del för danskompaniet Batsheva och en del för andra performativa uttryck. Det rör sig om 11000 kvadratmeter, varav Magasin 3 har ungefär 2000. Efter att ha varit mycket kraftfulla i diskussionerna med staden är det nu bestämt att vi kommer att öppna på en något kontroversiell plats i södra Tel Aviv: en nedlagd bussterminal vid Lewinsky Park, i en stadsdel med hög kriminalitet, prostitution och fattigdom, vars invånare till största del är gästarbetare och flyktingar från afrikanska länder. Det innebär också att det i någon mening kommer att vara ett socialt projekt, där vi kommer att behöva tänka mycket på frågor kring deltagande och det lokala sammanhanget.

Hur har ni resonerat kring frågor om gentrifiering? Finns det en risk att er verksamhet inte bara kommer de boende i området till gagn, utan på längre sikt driver dem därifrån genom höjda levnadskostnader?

Området kring den gamla busstationen har inte varit en del av någon planerad stadsbyggnadsplan sedan 1920-talet, då staden skapades. Det finns starka krafter från Tel Avivs ansvariga som vill se att just blandningen i området kvarstår och denna process har redan pågått i många år. Självklart hoppas alla på att de kriminella försvinner från platsen, tyvärr flyttar de nog bara till ett annat område. Men att den otroliga brokigheten kommer finnas kvar är vi helt övertygade om.

Vad kommer förena eller skilja Magasin 3 och institutionen i Tel Aviv från varandra?

Tanken är att den intellektuella överbyggnaden i Tel Aviv skall utgå från medarbetare som har en lokal anknytning. Givetvis skall de även tillbringa ordentligt med tid hos oss i Stockholm, för att lära sig hur vi arbetar. Det som är kännetecknande för Magasin 3 är att vi alltid befinner oss väldigt nära konstnärerna. Det är vår styrka, som gör att vi kan ställa ut verk som har skapats för oss. Och det fortsätter vi med, i Stockholm såväl som i Tel Aviv.

Ska Magasin 3:s samling delas mellan ställena?

Nej. Verk och utställningar kan absolut tänkas resa till institutionen i Tel Aviv (och kanske i motsatt riktning efterhand), men samlingen kommer inte att delas. Det finns inte någon poäng med att lagra verk av skandinaviska konstnärer någon annanstans när de har en så stark ställning och relevans här.

Kommer det att ligga något fokus på svenska konstnärer?

Ja, det kommer det absolut att göra. Till exempel ifråga om verk ur samlingarna, men också genom att konstnärer från Sverige – och naturligtvis andra delar av världen – bjuds in till att jobba i Israel. Det handlar delvis om att låta sådana besökare förstå komplexiteten i Mellanöstern, vilket ju är en plats som redan från början intresserar väldigt många människor. Vi vill ta fasta på styrkan i kulturutövning och dialog som ett sätt att förhålla sig till konflikten.

Magasin 3 har ställt ut palestinska konstnärer, bland annat i den israelisk-palestinska grupputställningen «Fleeing Away From What Bothers You Most» 2007, och en stor separatutställning med Mona Hatoum 2004. Hur ser ni som snart driver en israelisk institution på Israels brott mot en rad internationella överenskommelser, FN-resolutioner och ingångna fredsavtal genom bosättningspolitiken och aktiviteten på ockuperade palestinska områden?

Vi är helt övertygande om att just kulturen står för en unik plattform i våra samhällen, en av de bästa arenorna för att kommunicera och låta olika grupper mötas och skapa förståelse för varandra. Magasin 3 i Tel Aviv är ett konstnärligt projekt, men även ett projekt med stort socialt patos. I detta läge är det viktigt att understryka de felaktigheter som görs och de som har gjorts av tidigare generationer inom olika nationer i Mellanöstern, att visa detta på en kulturell mötesplats är otroligt bra. Staten Israel är en ung nation, som lever i ett gammalt land – det är viktigt att vi är öppna för alla strömningar. Konsten är ett bra verktyg för ökad förståelse och transparens.

Många internationella företag och institutioner som är verksamma i Israel försöker idag – liksom inhemska aktörer – att undvika att stötta ockupationen eller bosättningar, till exempel genom att undvika produkter från bosättningar. Har Magasin 3 en liknande strategi?

Nej, vi har ingenting konkret utarbetat i dagsläget. Det finns ju en väldig ängslighet och oro kring produkter från ockuperade områden, inte minst från Israels nuvarande regering som tillhör dem som vill att dessa varor ska kunna säljas och köpas som alla andra. Vi har ingen officiell hållning kring detta, utan vill i sammanhanget bara ta fasta på värden som demokrati och allas medborgerliga rättigheter.

Kan ni tänka er samarbeten med palestinska aktörer inom konstfältet? De senaste åren har sett flera intressanta projekt, som biennalen Qualandia International, International Art Academy Palestine och så vidare.

Absolut! Detta är självklart. Förutom att jag på har haft flera arabisk-israeliska studenter när jag undervisat på Bezalelakademin har jag till exempel varit väldigt engagerad i ett galleri och i konsthallen Al Mamal i Östra Jerusalem som startades av bland andra Mona Hatoum.

Magasin 3 har genom åren ställt ut flera israeliska konstnärer. Hur kommer det sig att vi inte fått se någonting av den skara kritiska israeliska konstnärer, curatorer och teoretiker som rönt internationella framgångar de senaste åren? Jag tänker på sådana som Eyal Weizman, Eyal Sivan, Avi Mograbi, Yael Bartana, Hila Peleg, Galit Eilat och så vidare.

Det kan hända att vi inte har visat tillräckligt av vissa saker. Men vi har heller ingen uttalad målsättning att visa just israelisk konst. Jag har utgått från vår konstnärliga inriktning i de val som gjorts. Sen kan man ju även arbeta med vissa konstnärer, men istället för att själv ställa ut dem hjälpa andra institutioner att visa dem. Yael Bartana har jag till exempel haft en dialog med i många år, men vi har aldrig ställt ut henne på Magasin 3. Vi har dock inkluderat konstnärer från regionen i ett flertal utställningar. Just nu visar vi både Maya Attoun, Alexandra Zuckerman och Gil Marco Shani i en grupputställning, och för inte så längesedan visade vi Sigalit Landau samt Jumana Emil Abboud på Handelshögskolan i Stockholm.

Hänger Magasin 3:s avknoppning samman med nedläggandet av Judiska teatern och förändringarna vid Djurgårdsbrunn, där det planeras något slags ny kulturverksamhet?

Nej, det gör det inte. Vad jag kan säga i det sammanhanget är något Lars Nittve en gång sa: det är inte byggnaden som utgör institutionen, det är innehållet som utgör institutionen. Och det lever vidare på olika sätt och i olika former, både vad gäller Judiska teatern och Magasin 3. I vårt fall handlar det om att börja verka i ett sammanhang där bildkonsten verkligen ställs på sin spets: på grund av Israels korta och laddade historia får frågor om vad man som konstinstitution ställer ut, och varför man gör det, en helt annan betydelse än i Sverige. Och det är naturligtvis mycket spännande.